Konsten att föda rasism och våld
med lite hjälp från kommunen, Länsförsäkringar och Ungdom mot rasism

Då var det dags igen. En ny kampanj mot våldet. Vad det blir denna gång vet jag inte, men förhoppningsvis inte små pistoler i plast för 40 spänn, eller hånléende chefer från Länsförsäkringar som räcker ut en öppen hand mot en teknad knytnäve. Noterade ni föresten hur hans blick undvek att titta åt det hållet? Bang on target pal, där har vi problemet.

Året var 1997. Datumet den 30e november. Det ska bli tal mot rasismen på Stortorget i Örebro. Talet i sig var inte dåligt, utan riktigt bra, ända till slutklämmen.
-"...och vi måste bygga en mur mot rasismen och stänga ute denna farsot!"
Publiken är i extas. Jag skulle hellre gråta, men jag är så fårvånad att jag bara stirrar rakt fram. Förstod de inte vad han sa? Varför buar de inte?

Den totala maktlösheten jag, och i princip alla andra unga känner tillsammans med en nypa utanförskap kan göra vem som helst till rasist. Även invandrare. En affich från ett kommunalt projekt sponsrat av Länsförsäkringar kan förmå många att känna sig så pass nere och desperata att de kanske gör något de senare får ångra.

Sara Andersson blev möradad i Örebro under sommaren förra året. Det var hemskt, vidrigt och fruktansvärt. Dessutom var hon en kompis till mig. Men vem kan egentligen vara förvånad över att en sådan grej händer i ett samhälle som hyllar våld, ser ner på människor som är lite annorlunda och är så extremt likriktat. För eller senare händer det. Tänk om den enda orsaken till att massakreringar a la Denver inte händer här är att det är mycket svårare att få tag på vapen?

Sommaren 1996 arrangerades den andra Gnällbältsrocken, troligtvis det enda arangemang i hela Örebro som är till för alla ungdommar, och det enda arangemang i Örebro som inte bara är ett jippo. Efter festivalens slut förbjöds alla ungdomsarrangemang i stadsparken; några blommor hade blivit nertrampade, ett par grannar hade tyckt att musiken varit lite hög. (Notera att festivalen var slut kl 00.30) Örebros Ungdomsstyrelse hade fattat beslutet, givetvis utan att konsultera "ungdommarna" själva. Föreningen som arrangerade Gnällbältsrocken skickade ett fax till ungdomsstyrelsen och frågat om de inte kunde få diskutera saken med kommunen. Svaret dröjde inte länge. Ett vitt fax, med en mening:
"Ni har inget med detta att göra."

Det är vår, 1999. Örebro Promotion har möte med kommunen. "Ungdomsfrågor" ska diskuteras. Inte för att Örebro Promotion består av unga människor, men det var uppenbarligen ändå på tapeten. Några politiker är närvarande och ska svara på frågor. Det rör sig ju trots allt om Örebros företagare, med andra ord en ganska tung grupp med stort inflytande. Någon ställer frågan "Hur kommer det sig att ni inte har satt in nattbussar?". Svaret blir "Vad har det med ungdommar att göra?". Diskussionen är slut. Nästa fråga.

Så vad kan vi dra för slutsatser av det här? Tja... Muren står redan där. En mur mot alla ungdommar. Inte nog med att de inte är en del av kvasi-demokratin, de är uppenbarligen snarare ett problem än en resurs. Kan det kanske vara så att den dagen muren mot unga rivs, och samhället börjar ta människor på allvar - oavsätt ålder - kommer rasism och våld inte att vara ett så stort problem, med all säkerhet kommer det i alla fall minska.

mvh: Robin

ps. Länstrafiken i Örebro hade för några år sedan en stor utvärdering av lokaltrafiken och uppmanade folk att skicka vykort med idéer om vad som kunde förbättras. Gensvaret blev enormt. På mer än hälften av alla vykort stod det något i stil med "snälla sätt in nattbussar så man kan komma hem på helgerna!". Resultatet av utvärderingen presenterades i Örebros största lokaltidning. En journalist hade frågat Länstrafikens styrelse om de nu skulle sätta in nattbussar. Svaret hade blivit "Vi ska inte ha någon oseriös trafik". ds.