Det nya

Chamonix ligger inklämt emellan Mont Blanc och några andra höga berg. Byn är till skillnad från andra alp-byar förhållandevis stor och dessutom bebodd av ca 15.000 personer året runt. Torget är fullt av förväntansfulla människor som alla har en någorlunda klädsam fylla. Deras eufori beror inte mestadels på alkoholen, utan snarare på att klockan snart är tolv. Eftersom klickan blir just 12 minst 365 dagar om året så har de väl egentligen ingen anledning att skrika, och det faktum att man behöver kypa ny kalender borde ju inte heller späda på glädjen. Vi skriker inte in det nya året, vi skriker efter förändring. Det är 1999 nu och allting blir bra nu, snart. Om bara några minuter kommer det nya året då allt ska bli annorlunda.

Det lilla lokaltåget som går till Chamonix ser hypermodernt ut. Rälsen som slingrar sig fram längs bergsväggarna är smalspårig, ranglig och har någon form av musém-känsla över sig. En kvarlämning från den tiden då en tågresa var något stort, spännande och nästan lite farligt. Tåget kommer sällan upp i hastigheter över 40 kilometer i timmen, en fart som känns lagom med tanke på det fantastiska landskap som breder ut sig utanför fönstret. Flickan mitt emot mig är kanske 16 år. Hon tittar uttråkat ut genom fönstret som en pendlare vid rusningstrafik i Stockholms tunnelbana. Givetvis är det samma sak, nästan.

Kvart i tolv. Ett gäng norrmän, lite mer fulla än den genomsnittliga människan på torget, börjar klättra upp i klocktornet. Några har champagneflaskor i händerna, de flesta halvt urdruckna redan. De bjuder varandra och skriker något då och då till varandra eller hopen av människor nedanför som står och hejjar på dem. Några nöjer sig med att bara sitta där uppe och dingla med benen.