Inkräktare - fjärde mörkeralvsnovellen Gryningen nådde knappt den djupa stensänkans botten. De mossbelagda stenarna och de knotiga, lika mossiga träden låg i skugga. Ett urgammalt pilträd lutade sig ut från sänkans ena sida över den porlande bäcken, som på sin väg mot större vattendrag rann genom sänkan. Luften var fuktig och luktade svagt unket av ruttnande mossa och undervegetation här och var. Små bestånd av klargula vattenblommor växte här och var där bäcken krökte sig. På båda sidor om sänkan reste sig höga tallar, knotiga almar och vita björkar om vartannat. Vindens svaga susande i träden, bäckens porlande och spridda fågelrop var allt som hördes alltmedan nattens mörker förbyttes mot den grå dagern. I det långsamt tilltagande gryningsljuset kunde en betraktare snart skönja något som såg ut som en bred fåra i den fuktiga mossan och det gulnade gräset på bäckens norra sida. Det var ett spår, skapat av många fötter som ovarsamt trampat sig fram längs med bäcken, upp, över och förbi sänkans kant. Maegtrai satte sig på huk och undersökte snabbt spåren, som här i den fuktiga sänkan syntes tydligare än någonsin. Hon kunde snabbt avgöra att det rörde sig om sex eller sju olika varelser, alla med fotbeklädnader av varierande slag. Tre av de separata avtrycken var djupare än de andra, och hon drog slutsatsen att det var avtryck efter rustade - och därmed tunga - krigare. De övriga var inte lika djupa, men ett av dem uppvisade en tydlig hälta på höger fot, då hälen släpade i marken en liten bit för varje steg. Hon följde långsamt spåren, och såg att de en kort stund stannat upp bredvid ett litet buskage som växte vid bäckens sida. Hon böjde sig närmare buskaget - och mycket riktigt, i en av de lägre grenarna satt en liten avriven tygremsa. Den var smutsvit till färgen, och av något slags linnetyg. En svag, främmande lukt stack i hennes näsa när hon luktade på den; en lukt som hon hade känt tidigare. Firmarir, tänkte hon, både förnärmat och nöjt. Förnärmat därför att en grupp av de smutsiga dödliga vågat ta sig så här nära Lómëdôrs yttersta utposter, nöjt därför att de var svaga firmarir, som lätt skulle kunna tas om hand. De hade passerat här kvällen innan - hon var bara några timmar efter dem, och snart skulle hon, om hon följde spåren, finna resterna av deras senaste lägerplats. I sinom tid skulle hon ha dem i sikte, och långsamt följa efter dem, medan Ter'carac återvände till den närmsta utposten. På tal om Ter'carac, var höll han hus? Det skulle vara just likt honom att försöka smyga sig på henne nu, trots att han egentligen borde vara några hundra steg bakom henne, för att se till att ingen följde efter henne. Hon såg sig om - och mycket riktigt, på sänkans södra sida såg hon hans silhuett där han stod på ett knä, med en pil på bågsträngen. Han log mot henne när han såg att hon märkt honom, och stoppade demonstrativt tillbaka pilen i kogret igen, innan han snabbt tog sig nedför sänkans sida. "Om jag hade varit en ethel hade du varit död nu, thelcontâri Maegtrai," sade han med ett småleende som redan hade retat henne ett halvdussin gånger. Hon gav honom en arg blick. "Om du hade varit en äkta thelcontâri hade du gjort vad du skulle, istället för dina idiotiska påhitt. Se till att ingen följer efter oss." Han surnade till märkbart, något han ofta tenderade att göra när hon påpekade hans misstag. Hon såg oavvänt på honom tills han vände om och begav sig tillbaka samma väg som hon kommit. Därefter fortsatte hon. Ter'carac var en nybliven thelcontâri, en ung hetsporre som visserligen var skicklig både på båge och på att ta sig fram genom skogen, men vars arrogans var enormt störande för Maegtrai. Han behövde en näsbränna, men hon tänkte inte vara den som utdelade den; hennes egen position var dessutom inte alltför säker. Nåväl, nog tid att tänka på sådant när jag har kommit tillbaka till Lómëdôr. Hon fortsatte att vant och snabbt följa spåret. "...det har jag alltid sagt, Torudd, du borde verkligen komma ner till oss på sydsidan och prova på Kattens mjöd istället för blasket ni nordsidingar dricker däruppe på Svinet." "Galten." "Jaja, sak samma. Husfrun är i och för sig mer en sugga, men..." Balrik visslade för sig själv och lyssnade halvt om halvt på de två soldaternas eviga diskussion där han gick strax bakom de båda. Skogen sträckte sig ut över de mjukt avrundade kullarna, som blev allt högre ju längre åt väster man kom, fåglarna kvittrade här och var och det var en behagligt mild vårförmiddag. De hade färdats i över två månader nu, först längs med den flod de hade fått i uppgift att kartlägga, och sedan rakt västerut. När de hade lämnat kolonin Halströmme hade frosten fortfarande lagt sig på natten - nu var det behagligt varmt i solen, även om nätterna var kyliga. Bredvid Balrik gick Ulvun, knotandes fram med sin vrickade fot. De båda hade sänts ut för att kartlägga de oupptäckta områdena åt nordväst, tillsammans med några soldater och ett par stigfinnare. Hittills hade allt gått enligt planerna; de hade först färdats uppströms med båt längs med den stora floden tills de hade nått den sista lilla utposten innan vildmarken tog vid. Förutom vilda djur hade de inte funnit något oroande någonstans. De hade hört underliga rop i skogen för några veckor sedan, men från långt avstånd, och de hade inte hörts igen. Stigfinnarna blev då vaksammare, men de verkade inte rädda, och förklarade att det antagligen endast var de mer lekfulla av skogens andar som hittade på upptåg. Balrik hade lämnat hamnstaden Sjödoft med ett mindre skepp för ett år sedan, utsänd till de nyaste kolonierna långt åt väster. Resan till lands skulle ha tagit över ett år - till sjöss tog det en månad, eftersom vindarna var sällsynt goda. Som kunglig tjänsteman hade han givetvis fått ett bra mottagande i Halströmme, och kolonins guvernör, en fetlagd och antagligen korrumperad äldre man, fick Balrik och Ulvun inhysta i det finare av kolonins två värdshus. Båda två var kartografer från Sjödofts universitet - alldeles utmärkta sådana, enligt Balrik själv. Varför annars hade de fått uppdraget att kartlägga de okända västländerna? Två av soldaterna, Torudd och Brann, var också från Sjödoft där de ursprungligen ingick i garnisonen innan de förflyttades till Halströmme. Torudd hade i Sjödoft tjänstgjort på den norra sidan om floden, Brann på den södra - och, som Balrik hade fått erfara, det fanns en ständig rivalitet mellan dels de två garnisonerna, dels deras respektive stamställen. Trots att han aldrig varit på någotdera av ställena - som om jag skulle ge mig in i dryckesjom med soldater och annat pack - visste han antagligen tillräckligt mycket om dem numera för att ge en främling en god beskrivning. Den tredje soldaten visste inte Balrik mycket om, något som inte var särskilt underligt då mannen var stum. Hans namn var Uliv, och han hade en underlig tendens att stirra på folk långa stunder i sträck. Balrik var fullständigt övertygad om att Uliv just nu stirrade på hans nacke med sina blekblåa ögon, där han gick bakom Balrik. Uliv var, enligt Balrik, en ganska obehaglig person. Balrik hyste vaga misstankar om att han hade sänts med av guvernören för att hålla ett öga på de två kungliga kartograferna. De båda stigfinnarna var män från trakten, Ird och Old, bröder och lika som bär, både till utseende och beteende. De talade inte så mycket, förutom när de berättade om nya vägar de funnit eller om ätliga växter eller rötter, eller när de lyckats nedlägga ett djur, och när de talade använde de få ord och korta meningar. Trots deras enkelhet hyste Balrik stor tillit till de båda - de hade visat sig ytterst dugliga. Var de just nu befann sig hade han ingen aning om, men förhoppningsvis en bit framför, spejandes och vakandes. Detta var nya marker även för stigfinnarna, och de var som barn i en honungskällare. Snart nog bör vi stanna för att rita vidare på kartorna, tänkte Balrik, medan han gick fram under trädens kronor. Natten föll tyst, och lägerelden sprakade muntert. De båda tälten stod uppslagna på varsin sida om elden - stigfinnarna föredrog att sova under bar himmel - och över elden grillades en nyskjuten skogshare. Doften fick det att vattnas i munnen på Balrik, där han satt och värmde händerna framför elden, tillsammans med soldaterna och Ulvun. Stigfinnarna satt för sig själva en bit bort, ätandes lite av det torkade kött de tycktes kunna livnära sig på. Medan haren stektes svepte Balrik manteln tätare runt sig. En svag vind susade i träden, och fick elden att fladdra. Gnistor virvlade upp i luften medan veden sprakade. De två soldaterna som kunde tala var inbegripna en djuplodande diskussion om huruvida man vid tredje supen skulle svepa mjödet i två eller tre klunkar, medan Uliv tyst satt och slipade sin dolk. Det rispande ljudet från brynstenen var monotont, rytmiskt. Balrik hade först undrat varför Uliv var så noggrann med att alltid slipa sin dolk, tills han såg att mannen rakade sig med den. Han undrade ifall det enbart var rakning som hade givit den stumme alla ärr han hade i ansiktet och på händerna. Snart var haren klar, och Balrik åt med god aptit innan han slickade köttsaften av fingrarna och torkade sig på mossan. Han lutade sig tillbaka mot en stubbe och betraktade natthimlen där den syntes mellan träden. En dåsighet lägrade sig över honom, och snart hade han slutit ögonen... Han vaknade med ett ryck, och det första han kände var kyla - han hackade tänder och rös. Runt omkring honom var det mörkt, och endast ett svagt månljus filtrerades ner mellan träden. I eldstaden pyrde ett par glödande kolbitar. Balrik gnuggade händerna mot varandra för att få upp värme medan han såg sig runt. Var är stigfinnarna? De båda männen skulle ha hållit vakt växelvis under natten, men nu såg han ingen av dem. Med ens rös han, och inte bara av kyla. Manteln hade fallit av honom i sömnen, och han tog nu upp den och svepte den om sig medan han ställde sig upp på svagt darrande knän. Det var dödstyst i skogen - inte ens vinden blåste. Bara svaga snusanden hördes från tälten - något som nästan gjorde saken värre. Balrik kände den ensamhet som bara en vaken bland sovande kan känna medan han gick bort till den plats där stigfinnarna hade brett ut sina filtar. Filtarna låg där, tillsammans med några andra småsaker, men inga stigfinnare. Balrik blev orolig - hade de övergivit de andra mitt i natten? Om de där förbannade rövarna har stulit något... Han hann inte avsluta tanken förrän en hand lades på hans axel. Han gav till ett kvävt utrop av förvåning och rädsla, och virvlade runt. Där stod Ird, och han höjde pekfingret mot läpparna i ett tecken åt Balrik att vara tyst. "Var tyst, herrn," viskade stigfinnaren. "Tror det är några runt lägret." Balrik rynkade pannan. "Va? Vad då för..." Stigfinnaren lade en hand över hans mun och viskade återigen. "Vet inte. Old är och ser efter... kanske svartfolk." En isande kyla spred sig i Balriks maggrop. Om det var svartblod därute i skogarna kunde gruppen bara hoppas på och be om att de inte skulle anfalla. Med vänsterhanden fortfarande över Balriks mun drog Ird sin dolk och gav den till Balrik. "Här. Sitt vid elden, vänta på att jag är tillbaka." Sedan gled stigfinnaren tyst iväg ut i mörkret och försvann bakom en gran. Balrik såg sig hjälplöst om ett kort tag, sedan satte han sig tveksamt ned vid den nästan slocknade elden. Han tog upp en pinne och rörde rastlöst runt lite i eldstaden, medan han väntade. Efter ett tag började han känna på dolken. Den var en ganska kort och ful sak, med ett grovt benhandtag och ett glanslöst blad. När han kände på eggen skar han sig i fingret - uppenbarligen var dolken mycket vass. Han morrade till och stoppade fingret i munnen, medan han kastade en blick över axeln. Det enda han såg var trädens höga, svarta silhuetter. Han återgick sedan till att prova hur det kändes att hålla i dolken. Han kände sig fånig, eftersom han aldrig varit skicklig med vapen på något sätt. Möjligen hinner jag skära mig i fingret igen innan jag stupar, tänkte han bittert. Han väntade ett tag till, medan han tyst satt och lyssnade efter ljud. Han kunde höra svaga, obestämbara ljud från olika håll i skogen - det var till och med omöjligt att avgöra var de kom ifrån. De svaga snusningarna från tälten övergick i ett fall till snarkningar. Det var Ulvun, vars snarkande flera gånger hade väckt Balrik under färden. Ljuden från de sovande fick Balrik att börja fundera på ifall han skulle väcka dem - det skulle kännas säkrare ifall några fler än han själv var vakna. Efter en kort stund bestämde han sig, och reste sig. Han gick mot soldaternas tält, med dolken i ett fast grepp i högerhanden. När han nått fram till öppningen i tältduken kom plötsligt något upp bakom honom - han hörde ett svagt svischande ljud och kände en hård stöt i huvudet innan allt svartnade. Ird låg under en omkullfallen trädstam. Han såg in mot lägret, alltmedan rädslans iskyla fyllde honom. Hans bror var försvunnen - Ird hade bara hört ett kort, kvävt utrop bakom sig. När han hade vänt sig om var Old borta. Svaga prasslanden hade rört sig runt honom, och nästan skräckslagen hade han gömt sig. Nu såg han mörka gestalter röra sig i lägret. Deras röster talade ett främmande språk som han inte förstod ett ord av. Det lät hårt och skarpt och vackert på samma gång. Han såg hur en av dem först slog omkull den utav pappersmännen han talat med, sedan hur de med dödlig snabbhet skar sönder tältdukarna och drog ut de sovande. Bestörta utrop kvävdes strax, och de fyra i lägret tvingades ned på marken. En av de mörka gestalterna gick långsamt runt bland de förskräckt ropande männen på marken. Den stannade vid den andre pappersmannen, böjde sig ned och verkade syna honom noga. Ett obehagligt illamående började krypa fram i Irds magtrakt, och hemska föraningar steg upp i hans sinne. Han hörde en skarp order ges. De två gestalter som höll pappersmannen nere slet med ens upp honom så att han stod på knä. Med en kvick rörelse drog den ene av dem en kniv - Ird såg bladet blänka matt i månskenet - och skar med van hand av strupen på sin fånge. Ulvun sprattlade i dödsångest medan blodet rann ur honom. Ett klingande kvinnoskratt hördes medan Ulvun hjälplöst klöste i mossan. Något i skrattet fick Ird att med andan i halsen börja först kravla och sedan rusa därifrån. Skrattet hade inte varit hånande eller falskt på något sätt - det var ett äkta glädjeskratt, som av någon som ser något roande och behagligt. Maegtrai log för sig själv, tog ett djupt andetag och släppte pilen. Den ven genom nattluften och träffade den flyende dödlige mitt mellan skulderbladen. Ett stönande hördes från människan när den sjönk omkull på marken. Det var den siste av dem. Maegtrai gick fram till den hon hade skjutit ned. Ett sista rosslande andetag hördes från den; därefter låg den stilla. Maegtrai böjde sig framåt och lirkade ur pilen ur den dödliges rygg. Gott byte, tänkte hon för sig själv medan hon gick tillbaka för att sälla sig till resten av gruppen. Fyra stycken levande. De dödligas thelcontârir hade de varit tvungna att döda - riskerna med att försöka ta dem levande var för stora. Den skröpligaste av de dödliga hade de också avlivat, då den knappast hade varit till någon nytta i vilket fall som helst. Men fyra stycken levande firmarir var ett gott byte. Lómëdôr behövde alltid nya slavar. Snart var lägerplatsen tom på levande varelser. Ulvuns blod sjönk ned i mossan och färgade marken där liket låg. De uppskurna tältremsorna fladdrade svagt i den tilltagande nattvinden.