Mästare - andra mörkeralvsnovellen Fortare och fortare gick klingornas dans. Matt ljus blänkte mot de svarta svärden när de slog mot varandra i allt snabbare takt, i allt mer komplexa mönster. Ljudet av stål mot stål fyllde gläntan. Händerna som höll i svärden var så bleka att de nästan var vita. Kropparna som händerna hörde till rörde sig mjukt, flytande, nästan som i en dans; en dans till den dödens musik som ljöd genom skogen. Svettdroppar trängde fram över den enes panna. Hans ansikte, hela hans utstrålning skvallrade om oerhörd koncentration. Ögonen var fokuserade på motståndaren, intet annat. Öronen, däremot, lyssnade uppmärksamt på ljud bakifrån och från sidorna. Motståndaren hade ett lugnt, närmast uttryckslöst ansikte. Även om det inte syntes på ytan fanns samma koncentration där; men den syntes bara i ögonen. De djupa, svarta ögonen, som liknade djupa brunnar ledandes ned i en mörk avgrund. Svärden dansade allt snabbare, och så gjorde också de kämpande. Fram och tillbaka över gläntan gled de, snabbt, smidigt och dödligt. Plötsligt, utan förvarning, stelnade de båda till som om de plötsligt frusit till is. Den ene med sitt svärd delvis bakom vänstra axeln, stelnad precis i förberedelsen till ett hugg, den andre med sitt svärd en tumsbredd ifrån den förstes hals. Så stod de, alldeles tysta, alldeles stilla, i vad som verkade som en evighet. Det enda som hördes var deras allt långsammare andhämtning och vindens susande i barrträdens grenar. Så, långsamt, försiktigt, rörde sig svärdet upp, längs med halsen. Den nålvassa spetsen höjdes och stannade vid höger kind. Ett snabbt snitt, blod som rann fram i en liten rännil, en nästan helt återhållen flämtning från den skurne. Så gled den andres svärd ned i sin skida med ett svagt metalliskt ljud. Den förste följde strax efter. Så stod de, den ene med blod på kinden och en förväntansfull uppsyn, den andre med en granskande blick. Till slut talade den andre. "I kväll levde du längre än någonsin tidigare. Din träning närmar sig sitt slutförande, kilari." Den förste kunde inte hindra ett leende. Det sved till i såret på kinden när han log, men han ledde bort smärtan, brydde sig inte om den, precis som han hade tränats att göra. "Jag tackar dig, anari." Han fick inget svar. Mästaren vände sig om utan ett ord, gick bort mot dungen där de hade sitt läger. Utan att vända sig om sade han, alltmedan han gick bortåt: "Följ mig, unge lärling. Det är dags att lämna denna plats." Lärlingen stod kvar ett kort ögonblick, kände den nedåtgående solens äcklande strålar, såg i öster hur himlen förmörkades och de första stjärnorna glimmade. Natten nalkades. Med stolthet i sitt hjärta följde han sin mästare.