| Krönika från Kättarnas rike Thelcontâri Mâegtrai Morna’vrantil Jag kanske bara har tjänat Natten i fem år, jag kanske inte är lika erfaren som ni ur era ögon sett. Men jag är lika mycket Nattens barn som någon av er, jag har upplevt något ingen av er har varit med om: Dött och fått en andra chans att visa mig duglig. Inte bara inför natten utan också inför er. Redan från första stund har jag mötts av misstro; sneda blickar, prat bakom min rygg. Tror ni att jag är dum? Att jag inte förstår vad som unnats mig? Jag vet, mitt liv. Jag var en av dem som fann za firmari, denna svaga och märkliga varelse av ett tidigare aldrig skådat släckte, vilket ledde till att min plats i detta sällskap redan var given. Det är därför jag är här, för att jag och mina två thelcontari-bröder är de enda som vet vägen till detta område. Detta uppdrag kommer förhoppningsvis vara språngbrädan för mig, en chans för mig att visa mig duglig inför Natten och ZalomeZen, Nattens barn. Tre dagar efter avresan från Lomëdor hamnade jag i ett bråk med en av thelcontarina som tillhörde eskorten som skulle färdas en bit på vägen tillsammans med oss. Denne thelcontari, Vor’enlin, började med att förolämpa mig och utan att jag visste ordet av hade han dragit vapen mot mig. Sedan hände något som förvånade mig. Thirari Thauin, förmodligen den högst uppsatta personen i gruppen, tog mitt parti och avslutade detta bråk med att bryta Vor’enlins svärdsarm. Thauin verkade nämligen inte alls hysa några högre tankar om mig utan snarare misstänka mig för kätteri eller förräderi. Jag kommer att behöva göra alla i gruppen, särskilt Thauin, av med dessa misstankar. Något som en längre tid retat mig var vår trumslagare, Tinaltëa, och hennes vidriga avarikryp som hänger henne i hälarna och ständigt dräller i vårt läger och förpestar omgivningen med sin existens. Mitt hat mot avari blossar ständigt upp bara vid åsynen av denne bastard till kaos avkomma… En annan sak som jag var fundersam över var att jag dagen innan sett Valenduin smyga osedd ut ur lägret, och lika obemärkt hade han några glas senare dykt upp igen. Dag 1 Jag började dagen med att söka igenom det närmaste området runt vårt läger. Åt två håll var vi skapligt skyddade från anfall av två mindre träsk, på ett annat håll av en tät björkskog. Från lägret hade vi ännu bara funnit två stigar den ena ledde upp på en skogsklätt mindre berg och den andra in i en granskog. Det var åt det sistnämnda hållet jag började undersöka området i sällskap av den enda macarin i gruppen, Kheleck. Denne förklarade att han inte långt ifrån vårt läger åt detta håll funnit två firmari-läger. Vi begav oss dit. När vi på håll betraktade lägren såg det ut som att de som bodde där var slavar eller tjänare, men åt vilka? Jag begav mig tillbaka bara för att stöta på Erendraug med sitt följe av ainari och lainari. Han bad om en rapport och jag förklarade vad jag sett. När han frågade om jag kunde leda honom dit svarade jag ”Nej. Jag har ännu inta rapporterat för våra överordnade.” Erendraugs höga tankar om sig själv retade mig, men likväl var han en ainari och värd respekt av mig. I varje fall visade jag ett sällskap var lägren låg. Jag blev tillsagd att vänta tills de kom tillbaka. Efter en stunds väntan kom Aur’andil och sade att jag skulle tillbaka till lägret. Vi bestämde att vi skulle försöka tala med dessa firmari-slavar och större delen av gruppen begav sig till lägret. Jag ledde först gruppen till det ena lägret. Det bestod an en paviljong med endel inredning som tydde på att det förmodligen var högt uppsatta personer som bodde där. Utan för stod ett antal vapen men annars var det tomt. Vi gick vidare till det andra lägret och fann några firmarir. Jag förstod inget av deras förmodligen meningslösa babblande mer än att de var rädda… De verkade tro att de var våra slavar, inte mig emot, även om deras stank äcklade mig. Senare fick jag veta av Aur’andil att dessa firmarir väntade på sina herrar som de kallade ”härskapet”. Detta härskap skulle tydligen komma först till kvällen. Jag och Aur’andil fick på tillbakavägen order om att fortsätta undersökningen av området. Vi begav oss längre åt det hållet som vi funnit firmari-lägrena. Vi gick under tystnad tills Aur’andil bröt den med en från min sida inte allt för efterlängtad fråga: ”Det här bråket mellan dig och Vor’enlin, vad handlade det om?” Jag svarade: ”Det kan jag inte svara på, han förolämpade mig utan anledning och drog sedan vapen mot mig efter att jag gengäldat hans förolämpning.” Jag svor inom mig. ”Han hade alltså ingen anledning att ge sig på dig?” Jag svarade först att så var fallet och tvekade någon sekund innan jag fortsatte: ”Det kan kanske bero på att… Vi vet båda att jag ganska nyligen blivit upptagen i klanen.” Jag kände ett behov av att försvara mig och tillade snabbt: ”Men det har absolut ingenting med en minskad lojalitet att göra!” ”Inte?” ”Nej.” Kanske dags att skaka av sig misstankarna snart, tänkte jag medan vi fortsatte. Om till och med Aur’andil, som jag litade förhållandevis mycket på misstänkte mig var det värre ställt än jag trodde… Senare kom vi fram till ett mindre obetydligt läger, förmodligen tillhörande avari. Sedan fortsatte han åt ett annat håll gick jag ännu längre bortåt. Jag vände när jag kom fram till en sjö och gick tillbaka mot vårt läger. Mitt på vägen hörde jag ett oväsen bakom mig. En bit bort stod ett antal firmarir i osmakliga pösiga kläder i klara färger. De var klumpigt beväpnade men tillräckligt många för att kunna övermanna en ensam thelcontari. De skrek något på sitt språk. Jag tror det betydde ”Stanna”. Ha, som om de väntade sig att jag skulle lyda… Jag ignorerade deras rop och fortsatte, för ingen firmari kunde väl ändå följa med i en thelcontaris takt? Väl tillbaka i lägret rapporterade jag och vilade en stund i skuggan. Den brännande solen var en plåga för oss alla under detta uppdrag… Jag fick också veta att Valenduin hade givit sig av från gruppen utan anledning. Så en än gång hade han smitit iväg, tänkte jag. Ett tag senare hördes ett förfärligt oväsen och jag gav mig av för att undersöka vad som försiggick. Jag började att gå samma väg som tidigare men svängde sen av åt vänster mot ljudet. Efter en stunds vandring på en glest beväxt bergssluttning fann jag en stig som gick nedför berget. I buskarna därnere såg jag var som såg ut som två firmarir. Jag gick ner för stigen och började gå mot firmarirna med självsäkra steg. Plötsligt dör tre ethelar upp, alla beväpnade med bågar. Min första reaktion var att stiga in bakom en mindre gran men jag ångrade mig och steg fram. ”Ethelar, nor talar khy osto ze eza toar..? De fega små kräken steg in bakom varsitt träd, trots sitt överläge. Jag gick lugnt därifrån. Väl uppe på berget igen mötte jag Morn’alac. ”Morn’alac, varför spionerar du på mig?” frågade jag när jag såg att han gömt sig. ”Jag trodde du var en av dem.” svarade han. ”Jag. En ETHEL!?” Inget svar. ”Skulle jag umgås men dessa avskyvärda ethel-kryp?” I alla fall erkände han att han sett fel och vi fortsatte längre bort tillsammans. Jag gick först i egna tankar och upptäckte allt försent att jag var på väg mitt in i ett avari-läger. Snabbt vände jag om men fann att det åt andra hållet fanns ännu ett. Svärande slank jag iväg mellan träden tillbaka där Morn’alac väntade. Jag var säker på att om han inte haft ett skynke över halva ansiktet skulle han ha lett åt mitt misstag. Vi vände om men upptäckte snart en avari-spanare som stod och stirrade på oss. Detta kryp skrek något och ett antal avarir dök upp. Jag och Morn’alac smet in bakom några buskar och väntade tills krypen tröttnat på att leta. När vi tillslut lyckats komma oskadda ut knipan vi försatt oss i skyndade vi tillbaka till lägret. Efter att ha vilat en stund skulle jag ut för att ta ett vaktpass utanför lägret. Precis när jag kom ut fick jag se Thauin komma argt gående medan han sparkande och slog på det mesta som stod i hans väg. Denne person som tidigare visat goda prov på självkontroll var nu fullkomligt rasande. Jag beslöt att det inte var tillfälle att gå i vägen för den arge thirarin och väntade en stund i öppningen till lägret innan jag gick upp och avlöste Aur’andil. Mitt pass blev ändå inte särskilt långt då det kort därpå serverades middag i lägret. Jag kom dit nästan sist och slog mig ned längst ut på bänken bredvid Aur’andil. Några glas senare var det dags att tillsammans genomföra Skymningsritualen. Stunden då vi alla samlas för att visa Natten vår vördnad och respekt. Gruppen samlades i en cirkel runt Erendraug, som skulle genomföra ritualen då inte Valenduin var närvarande. Under ritualens gång såg jag i ögonvrån Kheleck, som stod på knä snett vänster om mig, sitta och vrida sig. Men jag funderade ingen längre stund på detta utan skärpte uppmärksamheten på ainarins ord. Bägaren med Elenduin skickades runt. ”…ze zaress’en duvari: Thal zalómë!” ”Thal Zalómë, THAL ZALOME!” Erendraug föll på knä mitt i ringen och så stod vi alla med huvudet böjt inför Natten själv… Ritualen var slutförd men de flesta, även jag, satt kvar i ringen under stunden då alla kan känna krafterna växa inom sig. Efter ritualen tog jag en kort vända till de två firmari-lägrena och fann att det hade anlänt ett sällskap. Jag gick genast tillbaka till lägret och föreslog för Thauin att vi skulle gå dit och tala med detta härskap som nu verkade ha anlänt. Efter att alla tydligt fått förklarat för sig att på alla sätt visa att vi var där i fredligt ärende gav vi oss av. Kheleck stannade för att vakta lägret. Mycket riktigt hade ”härskapet” som visade sig vara en annan anavardari-grupp anlänt. Senare fick jag veta att detta var den grupp jag och några fler thelcontarir sett i detta område under vårt tidigare uppdrag. Detta var en mindre grupp från en större klan, tydligen också en mäktig sådan men de var mycket diplomatiskt inställda när vi kom dit. Erendraug och Thauin följde med in i paviljongen medan vi andra väntade utanför. Vi kunde höra ganska bra vad som sades men då jag inte har några större kunskaper i firmari-språket, som våra grupper talade sinsemellan på, förstod jag inte särskilt mycket av samtalet. Jag tröttnade på att stå där och vänta och jag och Morn’alac gick upp en bit längs stigen för att hålla vakt. Därifrån kunde vi också höra om något hände i vårt läger. En tid gick och jag gick tillbaka till gruppen för att fråga hur förhandlingarna gick. Ravonriel förklarade att de inte visste mycket så jag gick tillbaka. Ravonriel var förmodligen, bortsett från Tinaltëa, den svagaste och mest blödiga anavardarin i vårt sällskap, av vad jag hade sett. Ibland kunde hon däremot vara lika svår att förstå sig på som Kheleck… Kheleck ja, en kättare… Jag var inte ensam i gruppen om att hysa sådana misstankar. Ju förr han blev avrättad desto bättre, då skulle vi ha ett problem mindre i världen… När hela gruppen var tillbaka i lägret fick vi under en kort samling höra att förhandlingarna gått bra men att vi skulle hålla oss borta från ämnet religion då vi talade med denna anavardari-grupp. Från de andras paviljong gick en större stig som vi sett många firmarir komma och gå på. Vi var flera som ville veta mer om vart denna ledde och i skydd av mörkret var det värt risken att undersöka denna stig ansåg vi. Jag gick först i ledet och stannade med jämna mellanrum för att lyssna. Då och då hördes oväsen men det kom förmodligen bara från olika avari-grupper. Plötsligt hörde vi hur ett större följe med avari närmade sig och vi smög upp en bit i buskarna för att vänta på att de skulle passera. Under kvällen förvånades jag gång på gång över Erendraugs feghet. Inte bara en gång hörde jag ord som ”Spring före och kolla” ”Finns det avari längre fram på stigen?” Iofs ingår det inte i en ainaris utbildning att smyga eller visa sitt mod. Däremot visste jag att Erendraug varit macari innan han blev ainari och en macari flyr aldrig… Tillslut gav vi upp då allt för många avari-grupper spärrade vår väg. Vi vände tillbaka. Dag 2 Nästa dag tog jag en kortare runda runt lägret för att se så att ingen av dessa ethelar smör runt. Då fann jag en stig som ledde över ett av de mindre träsken och upp på ett mindre berg som fanns på andra sidan. Jag hade en längre tid misstänkt att skogen här befolkades av ethelar men det var också en möjlighet att ta sig till platsen där vi trodde att zafirmarir hade sina boningar. Jag berättade för Morn’alac och vi gav oss av för att undersöka detta område. Efter en stunds vandring kom vi fram till ett tomt firmari-läger. En kort bit därifrån fann vi tillslut firmari-byn. Jag förvånades över deras stora antal. De flesta individerna tycktes vara slavar eller tjänare men det fanns också personer med påkostad klädsel och det fanns även en hel del firmari-krigare. Vi dröjde inte kvar en längre tid utan gav oss iväg tillbaka. På vägen tillbaka fann vi Duenriel, en av ainarirna, som gick ensam i skogen och vi förde med henne tillbaka till lägret. Väl där talade jag med Mor’ramiel och Etyrariel, de båda lainarirna, som sade att de talat med några fredligt inställda ethelar. Senare under dagen när jag tog ett vaktpass i sällskap av Aur’andil berättade jag för honom om mina åsikter gällande Kheleck och han verkade hålla med. Vid det här laget tycktes hans misstankar om mig ha skingrats och för tillfället var han nog den enda i gruppen som jag i någon mån litade på. Vid denna tid kom också Thauin och hade ett kortare samtal med oss där han bad oss att hålla ett öga på Kheleck. Denne hade nämligen visat täcken på kätteri, ansåg han. Plötsligt dök en märklig varelse upp i buskarna. Vid första anblicken såg det ut som en avari men den hade ett annat sett att bete och röra sig. Ändå blossade mitt hat mot deras smutsiga släkte upp och var skrek åt den att försvinna ifrån vårt läger. Den stannade, vände och satte sig på en stock. Där stannade den och vi lät den hållas. Efter en stund kom några ut ur lägret och frågade vad denne varelse gjorde här. Vi förklarade situationen. Erendraug gick en bit mot varelsen men vände snabbt om. ”Jag känner kaos i den” sade han. Då hörde jag Tinaltëas, trumslagarens röst: ”Thelcontari, jaga bort den, den är ful.” Jag gick fram till henne och sa kallt: ”Den är väl inte mycket vackrare än din avari, hm..?” ”Gurzbag lyder, det gör inte han!” svarade hon. Jag ignorerade hennes svar och gick tillbaka till min post. Att denna lilla almacari nödvändigtvis skulle ha sin avari i lägret retade mig mer och mer… Tillslut gav sig det lilla avari-kräket iväg ifrån vårt läger i alla fall. Vi fick senare veta att den tillhörde en av kvinnorna i den andre anavardari-gruppen. Senare kom en grupp avari till vårt läger och innan vi hunnit göra nåt hade de hunnit ta av vår mat och smutsa ner vårt läger… vi lyckades tillslut jaga bort dessa stinkande, äckliga varelser ifrån vårt läger. Jag och de andra thelcontarina kom överens om att tillsammans göra en noggrannare genomsökning av området mellan firmari-byn och vårt läger. Vi gav oss av. I närheten av firmari-lägret utanför byn blev jag och Aur’andil upptäckta av ett flertal firmarir, vissa av dem beväpnade. Vi drog oss hastigt därifrån. Därefter gick vi inåt skogen och fann där två ethel-läger och ett avari-läger. Sedan fann vi också Tinaltëa som av någon anledning vandrade ensam i skogen. Efter det begav vi oss tillbaka. Väl tillbaka fick jag veta att våra lainarir hade sett till så att ett möte skulle hållas mellan ethelar, vår grupp samt den andra anavardari-gruppen. Detta möte skulle äga rum i ett ethel-läger, vilket av dem visste jag inte, efter skymningen. Medan vi var borta hade också Valenduin dykt upp från ingenstans lika plötsligt som han försvann. Senare serverades mat i lägret, jag tog för mig och gick undan en bit för att kunna se vad som hände utanför lägret medan jag åt. Men efter att ha tagit bara några slevar kände jag ett starkt illamående. Den förste som föll var Morziron. Något ögonblick senare kände jag maginnehållet kastas upp och jag föll till marken. Maten! Vi var förgiftade… jag var döende. Jag vred på huvudet och fick se Ravonriel gå och ge den ena efter den andra i lägret vad som förmodligen var någon form av motgift. När alla hade återhämtat sig skapligt utbröt en häftig diskussion i lägret. Det mesta tydde på att det var zafirmari som hade förgiftat oss när han lagade maten. Men varför hade inte Ravonriel blivit förgiftad? Jag lämnade utredningen åt prästerskapet och gick ut ur lägret. Någon borde trots omständigheterna hålla vakt… I skymningen ledde sedan Valenduin skymningsritualen. Efteråt frågade Thauin om någon kunde tänka sig att stanna kvar och vakta då det kunde bli ett långvarigt möte. Jag erbjöd mig och kort därefter också Kheleck. Även Ravonriel stannade, varför vet jag inte. Kheleck tog första passet. Efter en stund bad han mig komma. ”Vad är det?” ”Avari…” Han skrattade lågt och pekade mot buskarna i utkanten av ljuscirkeln. Vi bestämde att om de anföll så skulle jag smita iväg och hitta resten av gruppen. Själv skulle han stanna och vakta lägret ensam. När zaravarir började närma sig smet jag iväg ut i natten. Till och börja med följde jag den stig jag sett de andra ta när de gav sig iväg. Jag följde den en bit och stannade då och då för att lyssna, ingenting hördes. Tillslut insåg jag att det var lönlöst att fortsätta leta utan någon som helst aning om var de befann sig. Jag lyssnade än en gång, ställde mig sedan och ropade så högt jag förmådde: ”Zalómë Zen! Thonwë Lar!!!” Sen gömde jag mig, väntade en stund. Efter att ha ropat en andra gång fick jag syn på en fackla i skogen. Jag smög dit och så sedan att det var min resten av gruppen som kom gående. De måste ha hört mitt rop. Jag kom ut i ljuset av en fackla som de av nån anledning hade med sig. Jag berättade för Erendraug som gick först vad som hade hänt och denne sade åt de andra att skynda sig. Han gav sig av igenom skogen och vi andra följde efter. Jag hittade inte i denna del av skogen så jag lät Erendraug visa vägen då denne såg ut att veta var han var på väg. Jag saktade in och gick istället i mitten av ledet. Dessutom blev jag bländad av den fördömda facklan som Erendraug bar på. En stund senare kom Thauin upp vid min sida och frågade om jag tyckte att vi skulle släcka facklan. Dum fråga, tänkte jag. Men sade att det vore nog klokt det ja… Snart kom det fram att Erendraug i själva verket inte haft en aning om vart han varit på väg. Efter att ha varit vilse och försökt komma på hur vi skulle finna vägen till lägret en stund dök plötsligt Aur’andil upp och ledde oss tillbaka. När vi kom tillbaka var lägret tomt bortsett från Ravonriel och den andra anavardari-gruppen hade tydligen inte synts till. Vi fick också veta att Kheleck som skulle försvara lägret hade försvunnit. Aur’andil och jag vaktade sedan varsin stig som ledde till lägret. Jag tog den som ledde till den andra anavardari-gruppens läger. Precis när jag funnit en lämplig plats i skydd av en gran hörde jag någon komma. Det var Kheleck. Han verkade inte se mig, trots att jag gick ut i ljuset. Gång på gång sade han ”Serekh, Serekh…” Jag tog tag i hans arm och frågade var han hade varit. Jag minns inte vad han sa men det var inte mycket till svar. Efter det vaktade jag och Aur’andil tillsammans denna stig. När vi var ensamma berättade jag i vilket tillstånd jag funnit Khekeck. ”Har du hört historien om Dinumrath?” frågade han då. Jag svarade att det hade jag inte. Då berättade han om en kättisk härledare som hade dyrkat blodet högre än Natten. Jag fick också höra att det fanns en hel sekt av anavardarir, om de nu är värda att kallas det, som gjorde detta. Nu var jag fullkomligt säker på att Kheleck var en kättare, men visste de andra det? Thauin kanske. Plötsligt dök den andra anavardari-gruppen upp med sin enda spanare sist i ledet. När de passerat sade Aru’andil: ”De har visst inte insett vikten av att ha ett flertal spanare i gruppen…” Jag höll med. En stund efter det kom Thauin gående på stigen från lägret och även Morn’alac dök upp. Jag och mina båda thelcontari-bröder fick höra att Thauin var nöjd med våra insatser under detta uppdrag. Ett ganska… efterlängtat besked. Senare under natten gjorde jag, Morn’alac, Erendraug, Duenriel och Kheleck ett nytt försök att följa samma stig som kvällen innan. Som vi redan innan misstänkt ledde den till firmari-byn och under natten lyckades vi skaffa en ansenlig mängd information om dessa firmarir. Dag 3 Efter ett vaktpass efter frukost fick jag reda på vad som hänt på mötet med ethelarna kvällen innan. Tydligen hade ethelarna påstått att vi hade kommit försent och vägrat att hålla möte. Men vad hade vi egentligen väntat oss av några ethelar… Tydligen ansåg våra ledare att vi denna dag skulle hålla ännu ett möte, i vårt läger denna gång. Representanter från ethelar och den andra anavardari-gruppen bjöds in. Senare fick jag också veta att även några firmarir hade bjudits. Personligen undrade jag varför dessa avskum i alla dess skepnader skulle få vistas i vårt läger. Räckte det inte med det lilla avari-kräket kanske? Under mötets gång vaktade jag, Morn’alac och Aur’andil utanför lägret där också några ethelar väntade på sina ledare. Plötsligt dök två små blåa figurer upp i skogen men de bar inga vapen så vi såg dem inte som ett hot. Efter mötets slut då alla gått iväg satt de små blåa krypen fortfarande kvar. När de sedan började närma sig gick jag med snabba steg mot dem och vrålade åt dem att försvinna ifrån vårt läger. De verkade inte förstå utan bara log dumt åt mig. Jag gav det ena av dem en spark som förklaring om vad jag tyckte om dem. De började mumla något obegripligt. Efter att än en gång försökt få de små kräken att förstå vände jag och gick tillbaka. Kort därefter gav de sig iväg. En bit ifrån mig såg jag zanuch, Tinaltëas avari som jagats ut ur lägret före mötet, sitta och stirra på mig. Ett par hårda sparkar fick honom att visa större respekt den kommande tiden… Jag och Aur’andil blev därefter ombedda att ta en kortare vända till byn. Väl framme blev vi upptäckta av några mycket krigiskt inställda firmarir. Vi hade inget annat val än att fly. Vi sprang åt varsitt håll och medan jag gömde mig såg jag ett par firmarir stå på en höjd. När de ficksyn på mig spände de av sig vapnen och höll händerna så att jag kunde se dem. Det måste rent av ha varit de först firmarir, förutom den vi tidigare fångade, som visade respekt för Nattens Barn… Efter att utan någon större framgång försökt tala med dem begav jag mig därifrån tillbaka till lägret. Efter att ha berättat om denna märkliga händelse vilade jag en stund och tog sedan ett vaktpass utanför lägret. Kort därefter blev jag avlöst och gick in till lägret för att få i mig nåt att äta. Vid bordet satt också Kheleck och jag inledde ett samtal gällande vår syn på Natten. Då jag lite försiktigt frågade hur det kom sig att han talade så ofta talade om blod frågade han direkt om detta var en utmaning och om jag anklagade honom för att dyrka blodet. Jag förklarade snabbt att så var inte fallet. Det var ingen anklagelse, endast en undran, sade jag till honom. Då lade sig plötsligt Thauin sig i vårt samtal och till min förvåning verkade han försvara Kheleck. Jag insåg att det inte var läge att starta någon vidare diskussion utan försökte krångla mig ur knipan jag försatt mig i då Thauin helt plötsligt frågade mig vilken syn jag själv hade på Natten. Jag sade som det var: Att jag stod i en enorm tacksamhetsskuld till Natten. Han fortsatte att fråga ut mig och jag upptäckte snart att han verkade ha lika svårt att förstå sig på mitt förflutna som jag själv. Då utfrågningen var till ända gick jag ut ur lägret och gjorde Aur’andil sällskap på vakten. Senare under dagen hörde jag Valenduin och Aur’andil samtala om Kheleck och jag ställde mig och lyssnade eftersom jag ansåg att detta också angick mig. Att även Valenduin försvarade Kheleck gjorde mig fundersam, allt verkade ju peka på att Kheleck var en kättare. Senare kom också två medlemmar ur den andra anavardari-gruppen till vårt läger, vad de skulle dit och göra visste jag inte. I alla fall blev det en onödigt stor uppståndelse när den ena av dem kom tillbaka en stund efter att de gått, och tydligen hade Kheleck dragit vapen mot denne… Efter att våra ledare sedan talade med den andra anavardari-gruppen var problemet löst. När Skymningsritualen var utförd fick vi höra att dom ethelar som varit på mötet hade talat om ett ”magiskt träd”. Tillslut gav sig en liten grupp bestående av några medlemmar ur prästerskapet, jag, Morn’alac och Tinalëa iväg för att undersöka detta träd. Jag gick först och därefter Duenriel, som hade fått en vägbeskrivning av zarethelar. När vi väl kommit till stället där trädet skulle befinna sig, förklarade ainarirna att de inte kände av några som helst tecken på att det trädet som troddes vara ethelarnas ”magiska träd” verkligen var magiskt… Vi begav oss tillbaka. Mitt på vägen stötte vi ihop med en grupp avari som blockerade stigen. Vi gick bara rett igenom dem men när jag var i mitten av deras smutsiga hop vägrade en av dem att släppa förbi mig. Jag skrek åt honom att flytta sig men då han inte lydde lade jag en pil på strängen för att visa hur sånt här bestraffades. Då kände jag en kall svärdsegg mot halsen och två av avarirna höll i mig, försökte i alla fall. Efter att ha sparkat och slagit mig fri hörde jag skrammel från vapen. När jag kom tillbaka till min grupp fick jag se att Duenriel var svårt sårad och medvetslös och även Morn’alac hade fått en mindre skada. Jag insåg att Duenriel skulle förblöda inom kort och sade åt de andra att skynda sig. Tillslut skickades de båda lainarirna iväg för att föra den medvetslösa ainarin tillbaka till lägret där förhoppningsvis Ravonriel, vår helerska, fanns. Vi andra beslöt att göra vårt yttersta för att hämnas på avarirna. En annan avari-grupp dök upp och de var villiga att visa oss vägen till de andras läger. Det var ytterst dumt av oss att låta oss vägledas av dessa stinkande hundar då dessa inte ens hittade tillbaka till sitt eget läger… Vi fick gå tillbaka. I lägret fick vi veta att Duenriel inte överlevt färden tillbaka. Ännu en anavardari som dött på grund av de avskyvärda svinen av kaos avkomma som ständigt dräller runt om nätterna… Medan de andra samtalade i lägret gick jag ut till platsen där skymningsritualen hölls, satt där och såg mot himlen, mot Natten, i ensamhet. Isilriel, nya etyrari, rath ya an ahnawë etal, gôthwë zalómë oscwë za! Off: Detta var mitt första lajv som mörkeralv och jag skall bara säga att jag hade skitkul! |
||||
|