Del av den skriftliga rapport som Ahrkhanari Aelindil Andune mottog från N’Ahrkhanari thirari Thauin Duenear efter den utsända gruppens återkomst till Lomëdor några månader senare: (Detta är officiellt material till skillnad från de rapporter som Thauin personligen framförde för Andune muntligt och mellan fyra ögon, vilket är skälet till att en del känslig information utelämnats.)

”N’ya valen Ahrkhanari!
Vårt uppdrag har fortlöpt utan allvarligare motgångar. Min glädje över att kunna bringa Er detta budskap är endast skuggad av en oro att ni inte skall anse mig tillräckligt duglig, då alltför få hinder ställts i min väg som jag kunnat krossa och jämna med marken i min iver att tjäna Natten och min Ahrkhanari.
Jag kan meddela att den grupp Ni sänt med mig på detta uppdrag har skött sig utmärkt endast med några få undantag. Jag går dock inte för tillfället in på vad varje enskild person har presterat då jag inser att Ni i nuläget istället bör underrättas om själva uppdragets skeenden.
Vår färd till den plats där de nya varelserna, som vi nu vet kallar sig människor, siktats fortlöpte med endast några smärre missöden. Jag blev, som Ni säkert vet, tvungen att sända tillbaka en thelcontari - som inte tillhörde vår grupp - med en bruten arm, efter det att han betett sig hederslöst mot thelcontari Maegtrai. Denna händelse har dock varken påverkat vår resa eller våra omdömen.
När vi väl nått området där vi anade att fler människor fanns reste vi snabbt ett läger. Så snart lägret rests sände jag ut våra tre thelcontarir för att undersöka omgivningen. Jag hade snart fått en översiktlig bild över det närmaste området.

Khyerari Valenduin gav sig av ut i skogen ensam, så snart lägret var rest, av skäl som Ni senare kommer underrättas mer om, både av mig och honom. I hans ställe tog jag under första kvällen hjälp av ain’ari Erendraug som nu var den som besatt de mest uttömmande kunskaperna i människornas språk.
Vi begav oss till ett närbeläget läger för att kontakta de som bodde där. Vi möttes av några människor som verkade minst lika sjukliga och underlägsna som den människa vi själva hade med oss, som vi med rätta kallade firmari. Jag beordrade ain’ari Erendraug att tala till dem och han gjorde så. De var dock alltför uppskrämda och svaga för att kunna tala begripligt och han fick inte mycket ur dem. De sade dock att de väntade på ett ”härskap” som ”såg ut som oss” och som skulle komma senare under kvällen. Jag beordrade dem då att underrätta detta härskap att vi skulle möta dem efter skymningen, och vi lämnade dem. ”Härskapet” misstänkte jag skulle visa sig vara andra anavardarir.
Nästa händelse av vikt var att vi fann tre ethel utanför vårt läger. Den som förde deras talan satt med tillbörligt visad respekt vid våra fötter och vågade inte möta våra blickar. De erbjöd oss något de kallade bröd, som ain’ari Erendraug sparkade ut varefter han förklarade att vi inte önskade deras smutsiga hantverk. De ursäktade sig och försäkrade oss underdånigt att de inte menat att förolämpa oss. Deras budskap var att vi skulle lämna varandra ifred på området. Jag godtog det något motvilligt, med Era order om försiktighet i åtanke.
Under tiden vi talade med dessa ethel hade otroligt nog fyra avarir lyckats smyga på vårt läger, och de stormade in. Jag återvände snabbt och jagade ut dem ur lägret, dock utan att dra vapen. De var nämligen tungt beväpnade och mycket aggressiva och hade jag huggit ner en hade måhända de andra hunnit åstadkomma skada innan de föll... Jag hörde återigen Era visa ord i bakhuvudet: ”Gör dig inga nya fiender i onödan. Betänk att detta uppdrag är för viktigt att äventyras med dumdristighet!”
Vi beslutade att ha ett möte med ethel efter skymningen nästa kväll, i deras läger, och vi skulle även bjuda in de andra anavardarir som fanns på området. Vi skulle besluta om tillfällig fred mellan våra grupper och diskutera vad vi skulle göra åt det hot människorna uppenbarligen utgjorde.
Under förberedelserna för skymningsritualen den kvällen anmälde sig macari Kheleck att stå vakt under ritualen. Jag tolkade detta som att han inte ansåg sig behöva delta i ritualen och jag var inte långt ifrån att avrätta på plats, som kättare. Jag nöjde mig dock med att beordra honom att aldrig mer ens tänka tanken och efter detta höll jag ständigt ett vakande öga på macarin...
Efter att vi genomfört kvällens skymningsritual begav vi oss så för att tala med de andra anavardarir som benämnts som ”härskapet” av de firmarir vi tidigare talade med...
Det visade sig alltså att det var andra barn av Natten, även om jag visste att jag inte kunde förvänta mig att de skulle ha insett sitt ursprung. Jag gav mig heller inte in i diskutioner om deras tro på någon slags löjlig personifiering av Natten i kvinnlig skepnad, då jag inte önskade hamna i osämja med dem. Jag tog med mig ain’ari Erendraug in i den färgglada paviljong där ledarna för den andra gruppen väntade.
Deras sätt var stelt och korrekt och de sade inte mycket. Jag bjöd in dem till mötet som ethel skulle hålla nästa kväll och erbjöd dem att följa oss till ethels läger när tidpunkten var inne - det jag sett av den enda thelcontari de själva hade med sig var nämligen allt annat än imponerande.
De berättade att de kom från en stad kallad Ethra Nathrach bortom bergen och de gav sitt ord på att sändebud från Lomëdor skulle mottas väl om jag rekommenderade Er att sända sådanda - vilket jag gör. De hävdade också att människorna var mycket aggressiva och hade dödat en av dem. Men människorna stred dessutom ständigt mot varandra.
I övrigt svarade de mest på de frågor vi ställde. De gav oss bl.a. positionen av den människo-boplats som fanns i närheten. När vi återvände till vårt läger insåg jag redan att vi var på väg att få en ny allierad, även om alla kontakter vi hade med dem fortfarande var avgörande för framtida relationer...

Den andra kvällen kom kyerari Valenduin tillbaka, men var fortfarande mycket förtegen om sina förehavanden för de av lägre rang.
Våra tre thelcontarir sände jag ständigt ut i trakterna kring lägret, och de kunde snart redogöra för stora delar av omgivningen. Även macari Kheleck försökte smyga ut i skogen ensam så ofta han kunde och jag lät honom göra detta då vårt behov av att undersöka området var överhängande. Innan kvällens måltid kunde jag med mina thelcontarirs hjälp göra en karta över området, med de närmaste lägren inprickade...
Vid måltiden kände jag en svag bismak i maten, som jag dock inte tänkte vidare på. Jag anade inte oråd förrän min vän, thirari Morziron föll ihop i våldsamma smärtor och jag kände plötsligt hur mitt eget maginnehåll började vrida sig. Jag försökte hjälpa honom, men i samma stund blev mig smärtan övermäktig och jag föll hostande och kippande efter luft samman på marken...
Det började svartna för ögonen när jag kände hur någon grep tag i mig. En vätska rann ner genom min strupe och jag kände Nattens kraft långsamt återvända till min kropp. Ain’ari Ravonriel hade räddat oss.
Så snart jag var förmögen att röra mig kämpade jag mig fram till firmarin och slängde den med mitt raseris kraft mot marken. Jag ångrade nu att jag lämnat den så obevakad och dessutom i närheten av vår mat...
Kyerari Valenduin verkade dock misstänka ain’ari Ravonriel då det uppenbarligen var hennes gift som använts och hon hade dessutom varit utanför lägret vid måltiden. En kort stund senare uppstod en lättare uppståndelse utanför lägret. Man hade hittat Ravonriel vid ett träd - hon hade uppenbarligen utsatt sig själv för samma sak som hennes gift utsatt oss för. Hon kunde dock räddas innan hon blev förskjuten av Natten för evigt...
Ravonriel verkade uppenbart osäker då jag förhörde henne. Hon insåg att misstankarna inte blev mindre mot henne efter detta hennes uttryck av skuldkänslor, men hon hävdade att hon endast kände skuld för att hon lämnat sina gifter så lättåtkomliga. Jag beordrade henne att finna den skyldige till dådet för att själv kunna upprätta den lilla heder hon hade kvar, annars skulle det vara förödande för henne vid återkomsten till Lomëdor...
Efter skymningsritualen gav vi oss av till gruppen från Ethra Nathrach’s läger för att sedan bege oss till ethels läger, som våra thelcontarir för länge sedan lokaliserat. När vi kom till lägret stod ethels talesman ute i skogen och ropade. Jag beordrade honom att komma fram och upprepa sina ord. Han sade att hans furst Ladinel inte längre önskade hålla något möte då vi var ”försenade”. Jag visste att en ethels ord är lika lite värt som de läten avarir utstöter och förvånades inte, och jag hade heller ingen avsikt att inställa mina planer på ett möte. Jag skickade därför två thelcontarir mot lägret för att se om vägen in till det var säker.
Medan vi väntade hördes dock rop av nöd från de som jag lämnat att vakta vårt läger och thelcontari Maegtrai kom fram till oss och berättade att lägret blivit överfallet av en grupp avarir som de inte kunnat stå emot. Vi skyndade därför tillbaka, men på grund av ett klumpigt försök at leda vägen från Erendraugs sida tog det oss oacceptabelt lång tid att ta oss tillbaka och när vi till sist nådde fram hade svartbloden lämnat lägret, utan att orsaka någon skada.
Jag beslutade mig för att vi nästa kväll skulle ha ett möte dit ethel tvingades komma och stå till svars för sin förolämpning mot oss och de andra anavardarir denna natt...

Den tredje, och även vad som skulle komma att bli den sista, kvällen på området sökte vi först upp de andra anavardari och förberedde dem på mötet och gick sedan till ethel och beordrade dem att för sitt eget bästa infinna sig på mötet i vårt läger. Även några människor hade blivit varskodda och skulle infinna sig.
Två ethel kom först och beordrades sitta på marken utanför lägret tills mötet kunde inledas. Jag hade samlat alla thelcontarir för att vaka på de som samlades utanför lägrets ingång, vilken vaktades av thirari Morziron och macari Kheleck.
Snart anlände en liten grupp människor, som också de fick sitta och vänta. Så snart gruppen från Etra Natrach anlände släppte vi in två medlemmar av varje släkte för att föra deras talan och inledde mötet.
Människorna talade om att de så kallade vita trupperna drivits ut ur deras by, vilket våra thelcontarir redan kunnat rapportera. Detta innebar att de mest aggressiva människorna hade försvunnit och de vi nu talade med bad oss att sluta fred med dem, då de inte hade för avsikt att expandera mot våra områden. Vi beslutade därmed om en tillfällig fred mellan alla parter på området där vi nu befann oss och så länge de inte inkränkte på våra eller de andra anavardaris territorier. Utöver detta fann jag att inget kunde beslutas utan Er tillåtelse.
Samtalen kunde snart avslutas och det var en lättnad att få bort de två ethel och människorna från vårt lägers mark. Människorna beordrade jag dock att stanna eftersom våra präster behövde förhöra dem.
Människorna tillhörde en tro på krafter som fanns spridda i naturen, men medan de höll på att förhöras fick vi även tag i en av de människor från ”imperiet” som tror på ”den ende”. De slutsatser vi dragit om människorna skall jag dock inte redogöra för i denna rapport. Jag kan endast påpeka att den som gjort mest nytta när det gäller att förhöra dem är lainari Moramiel.
Efter kvällens måltid dök plötsligt och oanmält två män, som jag förmodar var av låg rang, från den andra anavardarigruppen upp. De sade att de sökte efter en bägare, och jag gav mitt ord på att den inte befann sig i vårt läger, enligt vad jag informerats om åtminstone. De försökte då komma in på diskutioner om vår tro och ville släppas in i lägret för att diskutera. Vi slog oss ner vid bordet, men först efter att jag slutit ett avtal med dem; våra ord skulle inte få komma emellan våra gruppers diplomatiska relationer - jag visste att tron ofta leder till osämja mellan grupper av anavardarir.
Jag förklarade för dem att deras gudinna endast var ett sätt att sätta ett ansikte på Nattens kraft, eftersom den är mycket svår att förstå för det ovana sinnet. Erendraug förenade sig med oss och jag uppmanade honom att mer utförligt beskriva Nattens och de övriga krafternas kamp. De två, vilkas namn jag olyckligtvis inte längre minns, betedde sig dock mycket underligt. De tycktes inte kunna kontrollera sina rörelser och heller inte sina ord. De välte de bägare med vatten som bjudits dem och betedde sig sedan som bortskämda barn och skrek efter tjänare att plocka upp dem åt dem. Till sist avbröt de Erendraug mitt i hans redogörelse och lämnade snabbt lägret. Jag beslutade att kräva ledarna för de andra anavardarir på en förklaring till deras underornades beteende och rekomenderade ain’ari Erendraug att kräva en ursäkt för deras angrepp mot hans heder - dock skulle detta göras efter skymningsritualen.
När allt var förberett för ritualen dök plötsligt den av våra två besökare som betett sig mest löjligt upp än en gång, sjukligt vinglande och svårkontaktbar. Utan att ens möta min blick gick han mot ingången till vårt läger. Vi omringade honom och macari Kheleck drog sitt vapen, troligen i avsikt att visa inkräktaren vad som skulle ske om han satte sin fot i vårt läger. Inkräktaren hävdade att vi hotade honom - trots att han var den som betedde sig som ett skadat och aggressivt djur. Jag beordrade honom att stanna och omedelbart be om ursäkt för sitt löjeväckande beteende - så långt ifrån värdigt en anavardari att han borde betala med sitt liv för det - men han skrek bara att jag inte kunde beordra honom. Jag sade att hans överordnade skulle informeras om hans upptåg och han replikerade att han själv skulle berätta om våra hot mot honom, sedan vinglade han iväg...
Så snart skymningsritualen var slutförd sökte vi givetvis upp den andra gruppens ledare och krävde en förklaring. De hävdade att de som gjort sig skyldiga till detta redan hade straffats hårt för det. Jag hade ingen anledning att betvivla att de är lika oförmögna att ljuga inför andra anavardari som vi, och Erendraug ansåg sin hedersförlust vara kompenserad, så jag nöjde mig med detta.

Eftersom vi fått reda på allt vi för tillfället behövde om människorna packade vi ihop vårt läger och gav oss av mot Lomëdors mäktiga klippor redan natten därpå...”