Krönika: Höstglöd (offlajv)

av Trumslagaren & Livvakten Serekhen

 

Dag 1

Det hela började med att vi efter några timmars sminkande, tog och vandrade i samlad trupp (hrmm, mer eller mindre) mot OFF-tältet för att få våra vapen godkända av arrangörerna. Detta var ganska så sent på kvällen, sisådär 10-11 tiden.

På väg dit så gick vi (jag förstår fortfarande inte varför) genom skogen och inte på vägen, som kanske låter som ett smart förslag till några. Men hur som helst så var vi och godkände våra vapen, när detta var klart så skulle några vänta på en lapp som våran präst, Zanadûnmor, skulle ha. Jag (Sêrekhen), Sêrya, Dinûmràth, Sanadûnmor och Eloriel stannade, och de andra gick tillbaka till lägret.

När vi fått lappen och börjat gå mot lägret mötes vi av några ifrån våran klan som kom springande mot oss för att meddela att Themis, ledaren i den andra mörkeralvsklanen, ville tala med Eloriel. Strax efter dem kom den andra mörkeralvsklanen med Themis i täten. Themis krävde att få tala med Eloriel ensam, motvilligt lät vi livvakter honom göra detta.

Efter ett par ögonblick visade sig en enorm hord med orcher i skogen brevid vägen, man kunde även se några Drowalver ibland dem. Alla mörkeralver gjorde sig stridsberedda, men innan vi hann det så hördes ett stridsrop från drowsen och vi blev översvärmade av orcher. De var mycket fler än vad vi sett från början, vilket gjorde att vi blev tvungna att fly in i skogen. Efter att vi hade samlat ihop klanen något sånär så drog vi oss bakåt in i skogen för att se hur många som var skadade och döda. Som tur var så hade ingen dött men några hade blivit nerhuggna. Mordàe gick tillbaka till vägen för att hämta skadade.

När vi andra skulle försöka komma tillbaks till lägret så stötte vi på några andra mörkeralver som låg på marken och spelade döda, vi hånade dem lite för deras feghet och sedan så följde vi med dem till Themis som satt vid en lägereld. Themis ville att vi skulle ena klanerna för att bli starkare, han "övertalade" (tvingade) Eloriel att svära på det. När det hela var över, tog vi våra skadade och gick tillbaks till lägret för att gå till sängs.

Dag 2

På morgonen kom höstalverna och ville tala med oss, i följe av Drowsen. Höstalverna ville att vi skulle alliera oss med drowsen för att vi skulle attackera Themis klan och nedgöra den för att den gick runt i skogen och provocerade alla varelser. Themmis klan var helt enkelt för stor och mäktig och kunde göra vad som föll dem in. Detta faktum tyckte inte Höstalverna om, och de tyckte därför att vi i en enad attack skulle "visa dom var skåpet stod".

Vi kände oss mycket illa till mods över att alliera oss med våra dödsfiender -Drowsen, men Höstalverna sade att det var ingen allians utan snarare en tillfällig vapenvila. Eloriel bad att få diskutera saken med sin klan, vilket beviljades. När vi stod där så kom Themis och drog med sig Eloriel en bit bort och frågade vad Drowsen gjorde i vårat läger och vad det egentligen var som pågick. Eloriel gav honom någon förklaring som jag inte känner till, varpå han och hans klan lämnade området. Efter detta upptog vi diskussionen i klanen, under tiden frågade Dinûmràth Höstalverna varför Drowsen hade attackerat våran klan kvällen innan. Varpå Höstalverna Frågade Drowsen om detta var sant. Detta visade sig stämma, och då blev Höstalverna inte glada... Drowsen gav förklaringen att det var orcherna som hade attackerat och inte dom (vilket verkade konstigt eftersom Drowsen stod längst fram och skrek en massa :-)). Efter detta så gick Drowsen sin väg och så gjorde även Höstalverna. Sedan hände det inget på ca. fyra timmar, förutom att man konstant hörde hur orcherna och alla andra iblandade slogs i flera timmar.

Efter detta så tyckte vi att vi hade varit alldeles för snälla och medgörliga och tänkte därför offra någon. Det första av våra offer var en filosof (usch så patetiskt!) som vi "lekte" lite med, genom att tex. skära ut stämbanden på honom och dylikt. Sedan släppte vi honom (för vi hade ju inte dödat honom).

En stund senare kom det en liten alvpojke som sade något om att gripensköldarna ville tala med oss, det struntade vi högaktningsfullt i och bad honom att hälsa att dom fick komma till oss om dom ville oss något. Vi passade på att kontrollera om han skulle vara ett passande offer, men vi kom överrens om att låta honom springa sin väg (han hade väldigt små öron).

När detta var över så gick Eloriel, sêrya, och jag till Drowsen för att fråga när dom hade tänkt sig att attackera den andra mörkeralvsklanen. Efter en ganska kort diskussion så kom vi fram till att vi inte skulle hjälpa dom i sin attack, på grund av att dom inte skulle se skillnad på oss och de andra mörkeralverna. Vi ombeddes därefter att genast lämna deras läger om vi ville fortsätta leva.

När vi kom tillbaks till lägret så tyckte vi att det var väldigt tråkigt och därför började vi leta efter ett nytt offer. Detta hittade vi efter en stund, en kvinna från byn som var ute och gick på vägen helt ensam(!). När vi börjat med förberedelserna så kom Höstalverna och frågade varför det låg en kvinna i vårat läger, och bad oss att genast släppa henne, dom sade att dom kunde komma med en mer passande person till detta. Detta skulle vara hökvinges fru som dom tydligen tyckte illa om.

Då kom den lilla alvpojken tillbaks och undrade om vi skulle komma eller inte, vi skrämde bort honom och våran tolk sade att han ropade något om att låta hans öron vara ifred :-). Sedan så gick höstalverna sin väg och uppmanade oss än en gång att släppa kvinnan. Sälla Mörkisar som vi var (och är :-)) släppte vi henne. Efter ungefär en halvtimma så kom kvinnan gående på vägen igen (även den här gången ensam!), då tyckte vi att hon fått sin chans och tog henne än en gång till vårat läger.

Väl i lägret så ingick hon i en ceremoni som gick ut på att välsigna det barn som våran slavinna var havande med, och som jag var far till (IN-lajv inte Off-lajv :-)). Ritualen gick ut på att Gilriel (slavinnan) skulle dricka mitt blod och att prästen skulle säga lite strofer och vi skulle svara honom. För att understryka viktigheten i våran ritual för gudarna, så offrade vi kvinnan också. Ca. tre minuter efter det att vi släpat iväg kvinnan så kom Höstalverna och sade att det var bra att vi släppt kvinnan och att de hade sett henne levande i byn (innan hon kommit tillbaks). Vi hade svårt att hålla oss för skratt men lyckades. Vi frågade var den andra kvinnan vi hade lovats fanns, och de svarade att dom "jobbade på det".

Deras ärende var att dom behövde oss för att skrämma en man som de behövde till någonting som jag inte minns. Så vi gick med dem för vi skulle även få hjälp med att finna Berekins ring. Detta gick bra till en början och vi hittade den man som vi sökte men ringen han hade var inte den rätta utan en annan. På väg tillbaks till vårat läger så tog vi en väg som Hösalverna sade skulle vara kortare, och det var den, kortare till döden! Vi var nära att klampa rakt in i ett orch-läger! Vi började fundera på hur fredsälskande de där Höstalverna egentligen var.

När vi till slut kom tillbaks till lägret helskinnade så meddelade Zanadûnmor att vi skulle hålla en sista ritual för kvällen, en som skulle få Elorel att minnas det som hänt under de dagar som hon blivit bortrövad. Även till denna ritual så behövdes det ett offer, så några drog iväg för att leta efter ett lämpligt sådant. Efter en stund kom de tillbaka med en "vandrare" som han sade det själv (Egentligen var han en Skaven som klätt om sig till människa för att gå till byn för att hämta vatten). Han fick duga.

Vid det här laget var det mycket mörkt men vi hade en lägereld och lite facklor i lägret som lyste upp bra. När ritualen började så ställde sig hela klanen i en cirkel runt elden och vandraren som låg bunden intill den. Sedan började jag slå på trumman och Zanadûnmor började tala. Cârnthêl skar av handen på offret som vred sig i plågor. Zanadûnmor fortsatte tala och skar till sist halsen av honom. Zanadûnmor ropade "Thal za lomë" Varpå alla instämde "THAL ZA LOMË", detta upprepades 3-4 gångeroch sedan stod alla tysta en stund.

MEN helt plötsligt så bryts tystnaden av att vi ser ca. 20 par röda prickar komma vandrande mot oss på vägen som leder in till vårat läger. Vi splittras ut i skogen när vi inser att det inte bara är dessa 20, utan även ett tiotal Drows som kommer och skrammlar med sina vapen. De lyckas dock hugga Mordáe (min bror IN-lajv) i benet. De Lämnar dock ganska snart vårat läger och vi återvänder dit.

Efter anfallet gick Eloriel och Zanadûnmor åt sidan för att diskutera något. Sedan blev vi livvakter tillkallade och vi fyra skulle ut på promenad till lönnkrogen. För läget var sådant att vi hade en gruppintrig som inte var våran utan vi hade fått skogsalvernas och de hade fått våran. Läget underlättades inte av att det fanns inte mindre än tre skogsalvsgrupper på lajvet och ingen viste var de fanns. Så efter att vi suttit i OFF-tältet och letat efter en kopia som vi upptäckte inte fanns så gav vi oss tillbaka till lägret för att hämta fler män som skulle följa med oss till höstalverna för att se om dom viste var de olika Skogsalvsgrupperna fanns. Vi blev sju stycken som gick ut i den kolsvarta skogen och skulle leta. Efter ungefär två timmar så hade vi inte hittat något och gick tillbaks till lägret och gick till sängs.

Dag 3

För att inte missa för mycket så gick vi upp ganska tidigt på morgonen. Men trots att vi gick upp så tidigt så hände det inte så himla mycket så här på lajvets sista dag.

De flesta i klanen var väldigt irriterade på Dinûmráth (underledare), som hela tiden brusade upp för ingenting. Detta blev inte heller bättre av att höstalverna frågade oss om vi visste om att han uppsökt den andra mörkeralvsklanen (som vi hatade bortom det mesta förnuft). Eloriel knockade honom och vi band honom vid ett träd. Sedan följde en rad frågor. Då det kom fram att Dinûmráth tydligen hade en starkare dragning till att dyrka blodet än att tjäna natten, vilket är ett grovt brott mot våran religion, och för att inte ha visa prästen den respekt han förtjänar. Det nästan enhälliga beslutet blev att han skulle bli avrättad, och detta verkställde Eloriel själv.

Efter detta så kände vi oss starka och tänkte att vi nu skulle ge igen på dessa förbaskade Drows som bara ljög hela tiden. Så vi tyckte att vi skulle attackera dem för att visa att vi inte var så förlåtande som vi kanske kunde tyckas vara. Så vi tog alla stridsbara personer som vi kunde skrapa ihop i klanen och gick mot Drowernas läger. Vi lade oss ner på marken och spanade för att se hur många dom var. Vi såg bara en ensam Drow som höll på att ta på sig sin rustning. Det var allt vi såg så vi tog och samlade vårt mod och gjorde en attack. Våra vackra stridsrop ekade i skogen, "THAL ZA LOMË". Den ensamma Drowen började springa ifrån oss (surprise). Efter att han sprungit ungefär 50 meter så hör vi ett enormt rop och en massa rustningar som skramlar, som kommer ifrån resten av Drowsen och lönnkrogsvakterna som stod och talade med varandra en bit bort som nu gick till motattack. Och vilken attack det var... Vi mörkeralver flög som vantar.

Efter detta så var lajvet slut för Za lomë zen.