Krönika: Höstglöd

av Härledaren Dinumrath

 

Fredag

Nattens barn vaknar

Zalomë zen, Nattens barn hade kommit till detta skogsområde för att de var på jakt efter en ring som behövdes för att kontrollera den patetiska dvärg som var med oss. Jag, Dinûmràth ansåg detta onödigt, men jag lydde ändå. När natten nalkades och vi barn av mörkret kände oss starka så begav vi oss ut i natten på jakt efter ringen. Efter en hel del velande av vår patetiske och svage ledare Eloriel kom vi äntligen iväg. Jag hade även haft en smärre dispyt med den unge och hetlevrade Zavalfuîn som inte kunde inse att jag inte bara hade ett intellekt som sträckte sig längre än hans, utan även mer makt än honom. Jag förstod att jag skulle bli tvungen att ta hand om honom på ett eller ett annat sätt innan det skulle resultera i fördärv. Det som dock oroade mig mest var Zanadunmor, klanens präst, en vekling som jag såg det. Han trodde att han hade kunskaper om mörkret och därför kunde hålla ceremonier! Men det var en aspekt som han hade glömt, blodets makt. Det var dock något som inte jag glömt, jag hade dyrkat blodet länge, precis som alla andra i min släkt, min bäst bevarade hemlighet. Jag hade även hört rykten om en annan mörkeralv i området som hyste samma tankar som jag om blod, kanske hade mörkret ämnat någonting stort åt mig. Så jag bestämde mig även för att försöka hitta denne mörkeralv. När vi gick där i mörkret och månen kastade sitt sken över oss studerade jag klanens medlemmar lite mer noggrant. Längst fram gick Zavalfuîn som förstås hade erbjudit sig att ta täten, hetlevrade ungtjur! Efter honom gick hans trogne följeslagare Mordûn. Det de båda inte visste var att jag visste att Mordûn varit Zavalfuîns vän sedan länge, ett övertag som jag tänkte använda. Efter dem gick spanaren Kilrain, broder till den avskyvärde prästen, men ganska lättmanipulerad. Jag hade länge förberett honom för denna tid, det var nu jag tänkte få med mig några att vörda blodet. Kanske skulle jag lyckas. Bakom honom gick Eloriel, våran veke ledare. Hon var ett stort mysterium för mig, varför hade hon blivit klanledare? Jag hade trott att den nu försvunne N'zamoricâm skulle ha tagit makten när den förra klanledaren dog, men istället hade han stött Eloriel. Ett val som garanterat skulle leda till klanens fördärv. Men, jag tänkte använda henne, hon var en viktig spelpjäs i mitt spel för överlevnad. Bakom henne, likt hennes skuggor med blickarna sökandes efter någon tänkbar fara gick hennes livvakter, Sêrya och Serekhen. Likt hennes hundar följde de henne, med sina händer på svärdshjalten, patetiska kräk! Bakom dem gick dvärgen Berekin vaktad av Orndin, bror till Mordûn, Mordûn och Orndin försökte hålla sitt broderskap hemligt, men det hade inte undgått mig, ytterliggare ett övertag. Framför mig gick Zawâkhan, vår väldige slagkämpe, med handen säkert längs sin sida, honom skulle jag behöva manipulera mer senare. Jag vände mig om och kollade djupt in i två ögon lysande av galenskap, Cârnthêl, vår galne tortyrmästare, som inte hyste vidare stora tankar om mig sedan jag svarat spydigt på ett par olägliga frågor från hans sida. Längst bak, litet efter gruppen gick Gilriel och Alboch, våran slav och den mystiske vätten. Vätten hade sedan han kommit till våran klan följt efter mig, vilket irreterade mig till bristningsgränsen, detta stinkande och vidriga odjur skulle snart få smaka mitt vapen om han inte höll sig undan. Långt ut bland träden skymtade jag Mordaè, spanaren som höll sig undan från resten av oss så mycket det gick, honom skulle jag också försöka få att dyrka blod.

Bekantskap i mörkret

Efter ett tag så kom vi ut på en väg. Där stötte vi på massor av mörkeralver från en annan klan. Innan vi han bekanta oss så attackerade plötsligt massor av svartblod, och i deras bakersta led kunde jag se drowalver. Vi retirerade in i skogen och kom undan lätt från bestarna. Plötsligt såg vi några kroppar på marken, när vi kom närmare såg vi att det var mörkeralver. Plötsligt så reste de sig upp och berättade att de spelat döda för att undvika svartbloden, bland dem fanns även en gammal medlem i våran klan. Efter att vi hånat dem för att ha spelat döda så vände jag åter min blick framåt, Zavalfuîn stod och pratade med Eloriel, plötsligt sade de högt att vi skulle ge oss av tillbaka till lägret och fortsätta letandet nästa dag. Jag gick fram till dem och ifrågasatte förslaget direkt och frågade varför de inte rådfrågat mig, efter en blick från Eloriel som jag fick antstränga mig för att inte rygga tillbaka för så sållade även jag mig till deras sida. Zalomë zen vandrade hemåt.........

Lördag

Besudlad av Kaos

Jag vaknade av att jag hörde röster utanför lägret som talade ett språk som fick mig att vilja tömma magen på gårdagens kvällsmat, mornariérir, svartalver, av människor kallade drowalver! Jag väckte de som inte vaknat, slet åt mig mitt vapen och störtade ut i ljuset med svärdet redo. Den syn som slog mig fick mig att skämmas för den klan jag var med i. I lägret stod en grupp av de hatade, fega spindeldyrkarna. "Så de har vågat sig ut ur sina bon!", tänkte jag. Men det som fick mig riktigt chockad, var att Eloriel, stod helt oberörd framför dem och pratade med en lång kvinna med gul hy och spetsiga öron, av sig själv kallad höstalv. Jag gick med snabba steg fram emot dem och skrek ut min vrede och frågade Eloriel varför hon låtit drowalver och höstalver inbringa sig i vårat läger. Hon tittade oförstående på mig och svarade att höstalverna sagt att vi borde sluta en allians med drowalverna för att driva bort en annan mörkeralvsklan. Om inte hennes livvakter stått bredvid henne skulle jag ha dräpt henne direkt. "Alliera sig med mornariérir!!! Är hon helt galen! Alvs avkomma!", tänkte jag och försökte utan resultat svälja min nu brinnande vrede. Jag ville ingenting annat än att slänga mig över dem och dräpa dem till sista man till ära för mörkret. Jag framhöll att det var helt otänkbart, att alliera sig med dem skulle inte leda till någonting annat än att vi skulle fastna i deras nät. Jag hann inte fortsätta diskussionen förrän jag skymtade några svartklädda gestalter komma gående emot oss, mörkeralver. Det var den andra klanen och de tittade med samma vrede som jag gjort på drowalverna, de verkade i alla fall hysa samma tankar som jag angående drowalverna. Jag gick snabbt därifrån efter att ha skrikit en del meningar som jag inte kommer ihåg och gick iväg för att spana, jag förstod att om jag skulle stanna där ett sandkorn till så skulle jag döda Eloriel, och det var inte dags för det ännu, jag behövde henne fortfarande. När jag kom tillbaks till lägret så var både mörkeralverna, höstalverna och drowalverna borta, vilket gladde mig. Eloriel kom fram till mig och frågade vredgat var jag varit någonstans, jag klippte av henne kyligt och gick för att prata med Cârnthêl som stått och stampat nervöst bakom mig. Han undrade vad han kunde göra i fall dvärgen blev alltför irriterande, jag svarade kort att det brydde jag mig inte om, men att han fick stå för eventuelle konsekvenser, svaret fick honom att le.

Att stöta sig med makten

Plötsligt stötte någon till mig, och när jag svängde runt såg jag att det var Gilriel, slaven. Jag tog tag i henne och skakade henne bryskt medan jag lungt och kallt förklarade för henne att om hon inte höll sig ur vägen för mig så skulle hon inte se morgondagen. Ett uttalande som skulle kunna få mig avrättad eftersom hon bar på ett barn. Men det brydde jag mig inte om. Plötsligt nådde ljudet av vapenskrammel och stridsrop mina öron, av att dömma så kom ljuden ifrån en väg som låg en bit bort från lägret. Jag frågade Eloriel som satt på en stubbe och stirrade ner i marken om jag fick ta en man med mig och försöka ta reda på vad som hände. Hon svarade nej och sade att jag skulle stanna i lägret och återgick till sin tystnad, "Veka alv!", var jag nära att utbrista, våran klan som behövde en fast hand som ledde den kunde inte fortsätta att ha en sådan svag ledare, planer på att själv gripa makten börjad ta form inuti mitt huvud. Utan någon större tanke på vad Eloriel beordrat mig om att göra tog jag med mig Mordaè och begav mig av till vägen. På väg dit skymtade vi flera av Kaos avkomma, svartblod och drowalver. Men eftersom jag inte kunde lita på att Mordaè skulle stanna vid eventuell strid så bestämde jag mig för att det bästa skulle vara att hålla sig undan. Väl framme vid skogsbrynet vid vägen skymtade jag en stor grupp människor stridandes mot svartblod, totalt ointressant det vill säga, så jag gick tillbaka till lägret.

Brott mot mörkeralver

När jag kom tillbaka till lägret var det mycket rörelse, den nu helt åt Kaos gångna Eloriel hade beordrat att vi tillsammans med höstalverna skulle ta kontakt med en människa ifrån en närliggande by och fråga ut honom om Berekins ring. Min ilska tändes igen, men jag kvävde den efter ett tag. Jag kunde inte förstå varför hon satte en sådan tro till de veka höstalverna som var äckligt lika skogsalver, både till utseende och uppförande. Men där skogsalver i alla fall förde sig med värdighet, bristande värdighet måhända, men likväl värdighet, där uppförde sig höstalverna tämligen ociviliserat. Men nu var inte rätt tidpunkt att klargöra vad jag tyckte om Eloriel och hennes beslut, jag följde motvilligt med när de begav sig av mot byn. Till min bestörtning sade Eloriel att vi skulle gå på vägen eftersom höstalverna tyckte det. Jag hade inte reagerat om det enväldigt hade varit Eloriels beslut, men att hon lät sig ledas som en liten hund i koppel av höstalverna fick mig att vilja skära halsen av henne på direkten, men som så många gånger tidigare svalde jag min ilska och fortsatte gå med dem. Plötsligt så höjde en höstalv sin hand och till min förvåning så lydde Eloriel utan att fråga och stannade. Jag gick framåt och frågade en höstalvskvinna-den såg i alla fall ut att vara av kvinnligt kön-varför vi hade stannat. Hon svarade kort att de var tvungna att förvissa sig om att vi fick passera för ett par skogsalver som tydligen fanns en bit framåt. "Om vi får passera!!!!!", tänkte jag ilsket.

Om man ger, får man

Jag vände mig om mot Eloriel och utstötte ilsket mina åsikter om höstalverna och att vi inte behöver tillåtelse från några ljusets barn. "Låt oss ära mörkret, låt oss driva bort skogsalverna och höstalverna! Vi är inte deras slavar! Jag är i alla fall stolt över att vara mörkeralv!! Vi måst.....", mitt utbrott avbröts av att det ringde till i mina öron. Förvånat så tog jag upp handen och masserade min nu ömma kind. "Hon slog mig!! Hon slog mig!!! Hon kommer att få betala med sitt liv!!!", tänkte jag när jag förstod att hon slagit mig. Min hämnd skulle inte vara nådig. Bredvid planerna om att ta kontroll över klanen trängdes nu tankar på Eloriels död. Jag såg mig omkring och mötte förskräckta blickar från höstalver som förskräckt ryggade undan för mig. "Hon kommer att få betala med sitt liv!", tanken etsade sig in i mitt bakhuvud. Plötsligt började den stora gruppen att röra sig igen. Efter att vi gått ett tag så stannade plötsligt samtliga mörkeralver, höstalverna fortsatte en bit framåt innan de märkte att mörkeralverna inte längre var med dem. Till vänster om oss så stod tre varelser, jag som trott att jag inte nu skulle kunna bli mer arg märkte att jag hade fel. "Ethelar, skogsalver!! Nej, vi har inte tid! Och jag har inte råd att ifrågasätta Eloriel mer.", tänkte jag och beordrade samtliga att fortsätta gå, de lydde mig men de tillät sig själva att komma med kommentarer om alverna, vissa av skämten fick även mig att le. Efter kanske en fjärdedels timglas kom vi fram till ställe där fyra stigar korsade varandra. Höstalverna bad-ja, de bad oss för en gångs skull-att vänta. Självklart lydde Eloriel utan att fråga varför. Efter ett tag så kom ett följe med människor, höstalverna gick fram till dem, frågade någonting och kom sedan tillbaka och förklarade att människorna inte visste någonting om någon ring. Eloriel suckade, utan en tanke på att människorna kunde ha ljugit, och höstalverna med för den delen! Jag gick fram till en av höstalverna och tog med mig henne åt sidan och undrade ifall hon hört om en mörkeralv vid namn "Cyrellion", hon svarade att hon hade det, att han var med i en stor klan här i närheten, men att hon inte kom ihåg hur han såg ut. Anledningen till att jag letade efter honom var att han sagts dyrka blod som jag, nu begav vi oss tillbaka. Väl tillbaka i lägret efter en smärre dispyt med några svartblod så fick vi besök av mornariérir, de förklarade att de när natten nalkades skulle attackera den andra klanen, vilket vi tyckte lät bra. Så jag och Mordaè tog med sig två av dem och visade dem vägen till den andra klanen. Jag fick åtskilliga gången under färden kämpa för att inte hugga ner dem båda, förvånande nog så tycktes även Mordaè kämpa med samma tankar som jag.

Svaghet leder till fördärv

Efter denna lilla resa och tillbaka i lägret så anlände plötsligt den andra klanen. Innan jag han möta dem så slet de åt sig Eloriel som inte kämpade emot och försvann. Nu tog jag min chans att studera resten av klanens medlemmars reaktion. Till min förvåning var den enda som var upprörd Kilrain, Zanadunmors bror. Resten av klanens medlemmar brydde sig inte att Eloriel gått med dem som i koppel! Plötsligt hörde jag mitt namn talas, jag vände mig om och såg Mordaè stå och prata med just Zanadunmor. Plötsligt mötte mina ögon en märklig syn, en alvpojke komma gåendes. Vi skickade snabbt iväg honom. Vi bestämde oss nu för att vi behövde styrka, vi behövde en ritual. Efter ett tag kom några av våra spanare tillbaka med en ung människo kvinna, ett lämpligt offer. Vi var precis på väg att offra henne när de vedervärdiga mörkeralverna kom. De förklarade att att de inte kunda låta oss ha kvinnan kvar. Efter att de gått och tagit kvinnan med sig så sänkte sig rastlöshet över gruppen. Men så kom kvinnan tillbaka sökandes efter någonting, hennes dumdristighet ledde till att vi nu offrade henne till mörkret. Efter att vi offrat henne kom höstalverna tillbaka och sade att det var bra att vi låtit kvinnan gå och att de sett henne i byn, de visste inte om att hon nu bidragit med kraft åt mörkret. Vi log åt deras okunskap och skickade iväg dem.

Blodets makt

Mörkret började sänka sig när Eloriel kom tillbaka. Hennes ögon lyste av vrede, hon förklarade att deras ledare, Themis, hade druckit hennes blod, jag sade ingenting utan noterade alla andras reaktioner. Dock blev jag mäkta förvånad över att de druckit hennes blod, de verkade i alla fall kraftfullare än de veklingar som omgav mig. Kanske skulle jag nu kunna ta kontakt med en i deras klan, som jag hört dyrka blod, precis som jag. Vi kom fram till att drowalverna kunde göra jobbet åt oss, de skulle ju attackera den andra klanen. Tiden gick och natten kom. Det var nu dags för en skymningsritual, efter ett tag så hade vi en människa hos oss, skrämt satt han lutad mot ett träd mumlandes för sig själv. Jag vägrade att delta i ritualen eftersom jag ansåg att Zanadunmor, prästen, inte kunde tillräckligt mycket om blodets makt och gick därför iväg. Medan jag gick runt såg jag en grupp med drowalver och svartblod komma gåendes emot oss. Jag hann inte varna de andra förrän de attackerade, som tur var så blev bara Mordaè skadad lindrigt. Jag fortsatte att vara vaktpost. Plötsligt knäcktes en gren vid min sida och jag virvlade runt, mina blick mötte Mordaès. Utan att tänka så inledde jag en disskussion med honom om att det fanns en makt som var större än månens och stjärnornas, blodets. Han lyssnade intressant och begav sig sedan tillbaka till lägret. Nu kom Kilrain till mig, jag pratade även med honom om blodets makt. När även han gått tillbaka insåg jag mitt misstag, men det var nu försent. Jag kunde inte göra annat än att hoppas på att de inte spridde det jag sagt, men det kunde jag inte lita på. Vi gick nu sömnen till mötes.....

Söndag

Oroväckande kunskaper

Jag vaknade och hörde att vi skulle bege oss till höstalverna, på Eloriels befallning såklart. Så vi begav oss till en väg där vi mötte dem. Jag orkade inte lyssna på när Eloriel konverserade med en av dem, utan gick för att komma med lite satiriska kommentarer till prästen. Efter att jag hånat honom så kollade han mig lungt i ögonen och gick därifrån samtidigt som han mumlade "Blodsdrickare...", hade Mordaè och Kilrain förtäljt för honom om vad jag sagt till dem? Den kunskapen väckte min oro....

En ridå av blod

Jag gick tillbaka till lägret och snart kom även de andra tillbaka. Jag ställde mig och började prata med Cârnthêl när en mörk dimma sänkte sig över mina ögon, jag ramlade ut i mörker... Plösligt vaknade jag med en olidlig smärta i huvudet, när jag började få tillbaka medvetandet såg jag att jag satt på marken med förbundna händer och att klanen stod runt mig. Jag försökte resa mig upp men fick hastigt ett svärd under hakan, ingen bra idé alltså. Jag skrek ut min agression och undrade varför jag bundits som ett djur. Zanadunmor svarade att jag var en förrädare och att jag smidit planer med den andra klanen, jag tittade oförstående på honom och förklarade att sådant var inte fallet, medan jag arbetade med repet runt mina händer. Anklagelse efter anklagelse lades mot mig tills jag tillslut fått upp knuten och kastade mig emot Zanadunmor, men jag hann inte längre än att jag jag fick ett slag i huvudet igen och svimmade... När jag nästa gång vaknade satt jag bundet mot ett träd, och den här gången hade de inte varit lika förbiseende med repen. Jag insåg att min sista utväg var att förklara för dem om blodet, och så gjorde jag. Zanadunmor blev oerhört chockad och kallade mig för hedning och andra saker. Jag var precis på väg att utmana honom på duell och att genom hans död bevisa min oskuld, men innan jag hann det så kände jag varmt blod rinna ner längs min hals och jag svimmade. Jag sitter nu här, min klan har försvunnit härifrån, och min sista livsgnista håller nu på att slockna. De lämnade mig i tron om att jag var död, men så var inte fallet, men nu finns det likväl ingen återvändo. Jag skall snart finnas bland stjärnorna, må mörkret hämnas mig!!

-Dinûmrath, makhanari ze zacilar Zalomë zen, gåthwë nya ess âhnawe.......