Krönika: Höstglöd

av Spanaren Mordàe

Bakgrund:

Min klans historia börjar för ett hundratal år sedan, en tid då de flesta av oss som är kvar av Zalomë zen, nattens barn, fortfarande var unga.

Za môrna manêth, en svagare klan underställd samma mörkerfurstefurste som vi - Malegdú - fick med en smutsig list fursten att jaga iväg oss. Sedan dess har vi varit på flykt från hans utsända och i det senaste slaget, vilket stod på den oturliga midsommardagen, blev endast en spillra kvar av Za lomë zen. Jag svor att hämnas på de som gjort detta med min klan. De enda pålitliga medlemmana som jag kände till var Serekhen, min bror, nyligen antagen som drottningens livvakt. Dessutom drottningen själv, Eloriel, och vår präst, Zanadûnmor.

Uppdrag:

Den sistnämnde hade givit mig ett par uppdrag i egenskap av klanens spanare och en pålitlig källa. Dels hade vår präst bett mig hålla ett öga på härledaren - Dinumrath. Denne hade varit borta från vår klan i många år, och sedan han kom tillbaka hade han undvikit de viktiga ritualerna. Dessutom fanns misstankar att han styrde trupperna i döden i striderna...

Det andra uppdraget var svårare. Zanadunmor hade fått veta av gudarna att den andra, betydligt mäktigare mörkeralvsklanen på området hade en nyckel och ett lås med vilka de kunde få stor makt. Jag skulle ta reda på mer om dessa.

Läger:

Vi slog läger på en öppen plats i skogen. Vid den tiden var marken mestadels lera och stigen in till lägret från landsvägen var obrukbar. Den enda anledningen till att vi stannade kvar var att vår dvärg, Berekin, hade blivit av med en av sina ringar i byn och sedan dess varit som förbytt.

Första kvällen:

Det första vi gjorde var att ge oss ut i natten, hela klanen, för att undersöka området kring vårt läger. Efter ett tag vände vi tillbaka, dock utan Eloriel som stannat att tala med några människor tillsammans med sina livvakter och Zanadunmor. Strax utanför vårt läger kom ett mötande sällskap. När vi kom strax intill dem insåg vi att de var den andra mörkeralvsklanen. En av dem, iklädd vit skorta, förklarar situationen:

"Antingen är ni våra slavar, eller så dör ni."

De var fler än oss, mycket självsäkra och de befallde oss att buga. Zavalfuin förklarade att vi vägrade göra detta på någon annan än Eloriels order. Stämningen var altså något tryckt varför jag tog tillfället i akt att avlägsna mig ut i skogen och följa fortsättningen. Strax efteråt fördes Za lomë zen iväg. Jag återvände till lägret, där jag fann att även krigaren Zawakhan och dvärgen Berekin.

De andra var mycket ovilliga att ge sig ut i det kompakta mörkret och därför gav jag mig av själv, för att informera Eloriel och Zanadunmor. Jag kan erkänna att jag var glad då varken dessa två eller min bror Serekhen blivit tillfångatagna.

Hittar Zavalfuin:

Jag tog mig alltså långsamt fram genom skogen i natten. Då jag var i närheten av vägskälet hörde jag att ett sällskap gömde sig lite längre bort och att en av dem var Zavalfuin, vår - eller snarare min - spanarledare.

De började ta sig mot lägret och jag följde dem på ett par meters avstånd. De var runt fem och en av dem sårad. Jag tillkännagav mig och ledde dem tillbaka mot lägret. Vi hade mycket svårt att ta oss fram så jag gav mig av för att se om vägen var säker. På vägen hittade jag dock bara Eloriel, slaven Gilriel och min bror, Serekhen. Jag begav mig av in i skogen för att hämta de andra. Jag såg siluetter mellan träden och smög fram till dem.

Sårad:

"Vem där?" frågade en av gestalterna på mitt språk. "Mordae." Ett svärd svingades och träffade min vrist. Jag föll med ett stön. Figurerna, som jag misstänker måste varit drowalver - dödsfiender, fösökte förhöra mig länge men var svaga och fick mig inte att säga någonting. När min bror serekhen till sist dök upp avlägsnade de sig oroligt. Stödd på min bror tog jag mig sedan tillbaka till lägret.

Som av en olycklig slump är Za lomë zen's läkekunnige vår tortyrmästare, Carnthel. Jag fick i mig lite "smärtdödare" vilket var en... ovanlig upplevelse. Men den hade effekt.

Jag fick veta att de andra, när de varit i sällskap med den andra klanen, blivit överfallna av orcher, hetsade av drowalver. Alla hade dock överlevt...

Andra dagen:

Nästa dag hade jag återhämtat mig från den lätta skadan. Vi besöktes tidigt av ett par höstalver, alver färgglada som en brinnande lövskog. En lång kvinnlig, med ljust hår och en mindre, svarthårig. Den senare hette Skymning hade jag uppfattet. Eloriel hade god kontakt med dem och hon beordrade att vi skulle låta dem hållas.

De föreslog en allians mellan oss och drowalverna. De kunde tydligen inte acceptera vårt tillfälliga samarbete med den andra mörkeralvsklanen. Eloriel behövde uppenbarligen tid att överväga detta. Dock påpekar inte bara Dinumrath att han aldrig skulle slåss vid sidan av en drow.

Hatisk dvärg:

Jag råkade komma in i ett samtal med dvärgen. Jag upptäckte att denne hatade den överlägsne och oförsiktige Dinumrath med hela sitt hjärta. Jag berättade för honom att Dinumrath var en förrädare, vilket var min fasta övertygelse, och att han inte skulle leva länge till. Det visade sig senare att jag fick rätt.

Spaning:

Nu gjorde jag mitt första och sista försök att utreda nyckeln och låset. Jag talade med Zavalfuin om vägen till den andra klanens läger. Denne sade att han visste vägen och att han skulle följa med, han frågade inte vad jag skulle göra där. För att komma dit måste man gå runt byn över en svårframkomlig kulle. Vi hade inget vatten med oss och båda förbannade vi tyst den brännande solen. Zavalfuin hade mycket dåliga skor och kom ständigt efter. När vi till sist kom fram till lägret visade det sig vara fen vakter utsatta och området var så öppet att det var i det närmaste omöjligt att komma i närheten utan att bli upptäckt. Vi vände tillbaka och hittade denna gång den väg de själva använde och sparade på så sätt mycket tid och krafter på tillbakavägen.

Ensam med förrädaren:

Lite senare när det hördes oväsen från vägskälet, uppenbarligen orcher inblandade i en stor strid, ville Dinumrath att vi skulle ge oss av dit. Han närde ett starkt hat mot svartblod. Eloriel förklarade att han hade hennes tillåtelse att gå... Ensam. Dinumrath gav sig av.

Jag insåg att min chans att döda förrädaren hade kommit. Precis som jag tänkte ge mig av stoppade Eloriel mig och undrade vart jag var på väg. Hon gav mig order att följa efter Dinumrath...

Jag följde efter härledaren och mötte honom i skogen. Han smög omkring för att ta reda på vad som hände på vägen. Jag höll bågen med en pil på strängen i händerna, hade hans rygg framför mig - men jag gjorde det inte. Jag insåg att jag ännu inte hade bevisat för mig själv att han var en förrädare. Det ända som hände innan vi begav oss tillbaka till lägret var att vi mötte några drowalver, som vi nu var allierade med, tillsammans med några andra figurer, en med ett tygstycke för ansiktet och ett stort svärd i varje hand.

Filosof:

Nästa sak jag kommer att tänka på är att när jag kom tillbaka från en spaning i skogen fann jag mina klanfränder roa sig med en "poet" som de fångat. Då hans konst inte roade dem gjorde Carnthel, tortyrmästaren, ett litet ingrepp varvid hans stämma för alltid tystnade...

Bortrövande:

Plötsligt kom den stora mörkeralvsklanen till vårt läger och tog med sig Eloriel. Det fanns inte mycket vi kunde göra.

Strax därpå kom de två höstalverna. De frågade vad mörkeralverna gjort och får veta. De blir inte helt glada åt det och förjar efter tillsammans med mig. Vi gick i skogen, bredvid följet på vägen. Höstalverna talade omväxlande på olika språk om lite av varje. Jag håller mig utanför det mesta av deras samtal. Men jag kommer fortfarande ihåg Skymnings ord: "Efter att vi räddat henne kan vi ju ha henne som slav". "Eloriel?! Aldrig!". Han förklarade att detta var humor. Jag bestämde mig att jag inte bara ogillade höstalver; jag ogillade höstalvshumor... Snart, efter att ha talat med några människor förklarade höstalverna dock att de inte kunde göra mer. "Återvänd till lägret".

Jag hade givetvis inte en tanke på att återvända utan begav mig till lägret dit Eloriel förts och lyssnade bakom ett träd i närheten. Jag hörde en kansröst och en kvinnoröst och sedan gick någon bort längs stigen. Detta var Eloriel gissade jag mig till och försökte komma fram till stigen så fort jag kunde. Detta var dock inte särskilt lätt i det svåra landskapet och när jag kom tillbaka till vårt läger hade Eloriel redan kommit tillbaka. Ledarna i den andra klanen hade förolämpat henne och druckit hennes blod, bjudit hennes krigare att "festa" tillsammans med deras...

Möte med Förrädaren:

Underledarna gjorde upp ett vaktsystem och i mörkret såg jag Dinumrath och Zavalfuin tala. Jag smög strax intill dem och lyssnade till desar samtal. Jag upprördes över härledarens sätt att tala om Eloriel och Zanadunmor. Dinumrath, var han en förrädare? Zavalfuin gick därifrån. Dinumrath satt kvar, uppenbarligen inte medveten om min närvaro. Jag ansåg att det var tid att röja mig: "Du visar inte tillbörlig respekt för vår ledare." Dinumrath tittade sig oroligt omkring och uttruckte när han såg mig sin glädje över att jag ville dela vakten med honom, uppenbarligen lättad över att det var jag. Han svarade inte på mina ord. Han talade om annat. Jag minns särskilt några ord: "Du har märkt att jag undviker ritualerna. Det beror på att Zanadunmor (prästen) inte visar tillbörlig respekt, du förstår, det finns en makt kraftfullare, viktigare än mörkter och natten...

"Hur kan du säga något sådant!?!"

"Det är blodet... För länge sedan dyrkade vi blodet, men vi har gjort detta mindre och mindre och vi har blivit svagare..." Detta rapporterade jag givetvis för Zanadunmor men samtidigt hade jag blivit osäker vid dessa ord. Var han verkligen en förrädare eller var det hela bara detta problem...

Offer:

Vi behövde någon att offra i vår skymningsritual och mycket lägligt kom en ung kvinna från byn. Zavalfuin förde henne in i lägret och sade att hon skulle sjunga för oss. Då råkade dock höstalverna komma förbi (de var alldeles för mycket i vårt läger) och de trodde uppenbarligen inte på att hon skulle få sjunga för oss. De sade att de skulle ge oss en mänsklig adelsmans - Hövinges - fru istället. De skulle komma med henne senare. Eloriel lät släppa kvinnan från byn.

Efter ett tag kom hon dock tillbaka och ville ha sitt elddon. Denna gång offrade Zavalfuin henne i skymningsritualen. Precis efter att vi släpat iväg henne kom Höstalverna tillbaka och sade att det var bra att vi släppte henne...

Alvpojke:

En liten alvgosse kom plötsligt in mot vårt läger. Han berättade att gripensköldarna ville tala med oss. Efter att ha inspekterat alven noggrannt släppte vi honom tillfälligt och han fick veta att om någon ville tala med oss fick de komma till oss. Litet senare kom alvpojken tillbaka och den här gången inspekterades han noga och fick med lite tur komma undan med öronen i behåll...

Litet senare var jag, Mordun och Kilrain på vägen och såg Silver, - en människa som tjänade Eloriel som spion i byn - hans bror och två små alver. Jag drev lite med alverna och frågade Silver om dem, han påstod att de "hägde efter" honom. När jag sade att vi kunde ta dem visade det sig dock att det kanske inte var så... Denne människa var långt ifrån pålitlig och när han kom till vårt läger skulle han dödas. Jag beordrade honom att komma till vårt läger så snart som möjligt och ta alverna med sig - vi behövde någon att offra i den ritual som skulle återge Eloriel minnet av den dag hon varit borta från lägret.

Trollstrid:

Vid ett tillfälle då jag befann mig i lägret blev det lite uppståndelse ute på vägen och en stönande Zavalfuin stöddes in i lägret. Han var nedsölad med lera. Han utsattes för Carnthels smärtdödare och fick sin brutna arm bandagerad. Han och några andra ute på vägen hade retat upp ett troll som hade krossat hans arm med en klubba. När han tittade upp från marken såg han att trollet höjde klubban och kastade sig åt sidan - rakt i lervälingen som var stigen. (Bild finns ovan, under rubriken "läger").

Hjälper drows:

Två drowalver kom till vårt läger. De ville veta var den andra mörkeralvsklanen hade sitt läger då de skulle göra en attack mot dem tillsammans med orcherna. Jag erbjöd mig at ta dem dit men jag ville inte bli lämnad ensam med två drows så Dinumrath följde med mig. Vi såg till att en hela tiden gick före och en av oss efter de två drowalverna. Vi var, misstänker jag, de två största hatarna av drows i klanen och litade inte på dem en sekund. Jag visade dem stigen till den andra klanens läger. Jag mer eller mindre krävde av dem att de, då vi gjorde dem denna tjänst, skulle avslöja när anfallet skulle ske men de visste inte. Vi skulle få veta... Jag var nu långt ifrån övertygad om att Dinumrath var en förrädare och funderade inte på att avrätta honom trots att jag återigen hade möjligheten.

Offer igen:

Minnesritualen började närma sig och vi behövde ett offer. Jag gav mig ut tillsammans med Mordun och Zavalfuin och vi hittade en vandrare i skogen som vi tog med oss honom till lägret. Den förste vi fann var dock en människa med en underlig människa som verkade helt från vettet. Denne man rymde dock och vi ansåg det inte vara värt att förfölja honom.

...Klanen stod samlad i en cirkel mitt i lägret, Zavalfuin stor i mitten och människan satt ihopkurad på en bänk i fackelskenet. "Ge vår ledare minnet tillbaka. För att visa allvaret i detta offrar vi blod!" Prästen tappade upp människans blod i en bägare. Han överlämnade den till Eloriel. "Thal Zalome." Ekot gick genom klanen.

"Thal Zalome!" Alla upprepade.

"THAL ZALOME!!!"... "THAAL ZALOOMEE!!!" Prästen tog människans liv och Eloriel drack ur bägaren, hon ryckte till.

Sårad igen:

I samma ögonblick dök röda ögon upp från stigen och ljud hördes från ett stort antal orcher och drows. Zalome zen flydde ut i mörkret där de omöjligt kunde ses. Själv minns jag vagt att smög ut i mörkret. Jag hörde ett par tunga steg bakom mig och kände hur någon viftade med ett vapen utan att se tydligt i mörkret. Jag kände vinddraget av vapnet när det svepte förbi och tog toppen på mitt ena öra. Nästa hug måste ha brutit pilen som jag hade i handen och det tredje träffade med förödande kraft i benet bakifrån. Jag föll framstupa. Orchen, som trodde att jag vid det laget var pytt-i-panna lämnade mig. Jag låg kvar och såg hur de samlades i vårt läger. Allt jag tänkte på var att vara tyst men jag tror att Zavalfuin skrek åt dem från sitt gömställe... Till sist gav de sig av. Jag ropade efter hjälp och någon kom och hjälpte mig. Denna gång kom Carnthels smärtdödare som en välsignelse...

Tredje dagen:

Denna dag verkade dvärgen angelägnare än någonsin att ta hand om Dinumrath. Carnthel, dvärgens barnvakt, berättade att dvärgen sade att härledaren stulit hans ring. Jag hade ingen avsikt att stoppa honom; med Dinumrath ur världen hade vi ett problem mindre, eller snarare två - Dinumrath och dvärgen.

Dock förstörde dvärgen sina egna möjliheter genom att anfalla ett troll. Han ansågs då opålitlig och på Eloriels order togs hans vapen ifrån honom. Till mig berättar han dock historier om att Dinumrath skulle ha beordrat honom att anfalla och sedan satt dit honom. Han ville låna mitt svärd för att göra slut på härledaren men jag tänkte inte hjälpa honom. Lite senare kom höstalverna och av någon anledning gav Eloriel bort dvärgen till dem. Så var ett problem ur vägen...

Förolämpad:

En stor skara alver siktades på vägen. Klanen gick emot dem och trots sitt större antal slog alverna till reträtt. När vi vände tillbaka jublade Kilrain över detta. Jag var dock inte särskilt förvånad; "De är svaga varelser". "Liksom ni", hördes en mörk röst bakom mig. Jag snodde runt och fann mig öga mot öga med en varelse iklädd svart kåpa och med en skräckinjagande mask för ansiktet. Han gav ifrån sig ett ondskefullt skratt. På vardera sidan om honom stod en blek varelse med ett enormt svärd. Jag stirrade honom stint i ögonen några ögonblick. Sedan gick jag med snabba steg därifrån.

Härledaren...:

Zanadunmor rapporterade vad han fått veta om Dinumrath av mig till Eloriel. Hon önskade höra det direkt från mig. Jag förklarade för henne vad jag kommit fram till och avslutade med att jag för tillfället inte trodde att Dinumrath var en förrädare, han slogs helt klart på vår sida och varför han inte deltog i ritualerna visste vi ju nu.

Ännu en gång kom höstalver till oss och pratade med Eloriel. De sade att Dinumrath hade haft samröre med den andra mörkeralvsklanen. Denne blev nedslagen och bunden. När han förhördes sade han, förutom att blodet var den starkaste kraften, att hans samröre med den andra klanen endast bestått i att han letat efter en av dem som trodde på samma teori som han. Zanadunmor skyndade sig att förklara att härledaren var en förrädare och avrätta honom. Jag uttalade inte högt min tanke: vad är han egentligen anklagad för? Så var även det problemet alltså ur världen. Zavalfuin fick bli ny härledare och jag tog hans plats som spaningsledare...

OFF:

Det som hände sen väljer jag att beskriva ur ett offigt perspektiv eftersom det var väldigt off (och uff). Vi beslutade (Zavalfuin framför allt) att anfalla drowsen, lajvet var ju nästan slut. Jag begav mig i förväg för att spana på fienden. Innan jag hunnit göra klart detta anföll de andra och flydde för en väldigt övermäktig fiende. Drows och människor jagade dem och jag kunde springa tillsammans med dessa (med huvan uppdragen) utan att bli upptäckt. När de strax därpå saktade ner (de andra blev nedhuggna) sköt jag en pil i ryggen på en människa utan rustning. Denne reagerade bara genom att vända sig om och förskräckt gömma sig bakom ett träd. Jag sade hånfullt åt honom att möta bågen. När han inte gjorde detta sköt jag ännu en pil i honom. Han reagerade inte på den heller och då jag hade slut på pilar blev jag nerhuggen innan ag ens hunnit dra svärdet. MAN MÅSTE FÅ HA KRAFTFULLARE BÅGAR, ENHÖRNINGEN!

Tack för att du läst denna krönika som blev ganska lång!

Fabian Holgersson - hade skitkul!

TACK ENHÖRNINGEN!