Krönika: Hjältars Dåd

av Mörkeralvsprästen Tanorion

Khaine vare med dig! Jag är Tanorion, präst och ledare för vår stolta klan. Jag nedtecknar nu på dessa smutsiga ark, med en kolbit, dessa sista ord. Läs väl, då de är berättelsen om en klans undergång...

Vår mäktiga klan, Khaines Blodiga Händer, blev anfallen av en alvhär, och förintades nästan av alvernas fega bakhåll. Endast trenne undkom med livet; jag Tanorion, Morruth, min trogne vän och tjänare som när tappra mörkeralver föll för alviska svärd och pilar ensam återtog vårt stolta standard, och tog det med sig när vi gav oss iväg, och slutligen Gàlion, en opålitlig lönnmördare som Morruth hade hyrt någon gång långt tillbaka i tiden som sin egen livvakt. Vi tre vandrade länge genom skogar och över berg, runt människorbyar och städer, mot en plats där vi trodde att det skulle finnas mörkeralver ur vår klan bosatta. Men när vi anlände till platsen, fanns där inga mörkeralver, och vad värre var, människorna hade slagit upp en by några hundra meter ifrån kärnområdet, den heliga plats som vi sökte efter! Det bodde andra mörkeralver där, vänligt sinnade, som vi gick i förbund med. Dessa hade levt där i ett par veckor, och lyckats få människorna att erkänna ett rektangelformat område, avgränsat av diken, som vårt område. Dock hade människorna börjat ignorera detta fördrag, och trängt in på området flera gånger.

Området är helig mark, och människornas närvaro kunde inte tolereras. Vi höll ett snabbt krigsråd, där vi utsåg mig och två andra mörkeralver, Trivarion och Blacktalon till ledare för klanen. Vi kom även fram till något mycket viktigt; för ett par dagar sedan hade jag och två andra mörkeralver, Shershed och Letharion, haft samma dröm, en dröm om ett offer till Khaine. Denna person skulle offras nästa dag, och han var ingen mindre än vaktkaptenen, Kapten Falk. För att offret skulle ske på rätt sätt behövdes även en dryck som kallades Björndräpe. Vi kom överens om att detta var vårt viktigaste mål.

Jag passade även på att bestraffa Gàlion genom att ta hans vänstra lillfinger; han hade upprepade gånger gjort sig skyldig till insubordination. Vi allierade oss även med några svartblod som levde i närheten. Sedan organiserade vi vakter och vårt försvar, och vi kämpade för att köra bort, helst utan våld, de människor som kom in på vårt område. När en representant för byn sade att vissa människor var tvungna att passera genom området, gav vi dem tillåtelse; men de måste passera en och en och utan vapen. Dåraktigt nog ignorerade några människor detta, utan försökte tränga igenom vårt område. När vi ropade åt dem att stanna och släppa sina vapen, började de springa. Några idiotiska gobliner som vi rekryterat tidigare gjorde sig förtjänta av några brödbitar, när de nedgjorde en av människorna. Efter detta ökade spänningarna mellan oss och de smutsiga dödliga, och vi förberedde oss på strid. Under tiden utforskade vi området runt vårt läger, och stötte på troll, fega människor, och även några av dessa förhatliga, stinkande, äckliga alver. Vi anföll dock inte då de var för långt borta och många fler än oss.

Trakasserierna från de unga människorna från byn fortsatte, men det retliga var att när vi rörde oss mot dem, ropade de på byns garde. Dessa elitsoldater respekterade tydligen vårt fördrag, och höll sig mest borta, men ibland svarade de på bybefolkningens rop och vi tvingades avstå från anfall så länge dessa tungt rustade och beväpnade soldater fanns i byn. Men när natten äntligen föll, kunde vi sätta våra planer för hämnd i verket. Vi väntade tills det blev mörkt, sedan drog vi åstad mot byn.

Den natten blev ett helvete för människorna i byn; i flera timmar lurade vi utanför, smög, skrämde och nedgjorde människor i skydd av nattmörkret. Vår första kontakt med människorna är minnesvärd; vi hade smugit oss in i själva utkanten av byn, och förberedde oss. Så blåste Morruth ut en fackla, samtidigt som Letharion, den vapenskickligaste bland oss, anföll. Han nedgjorde fyra människor på bara några sekunder, och sedan försvann vi ut i natten. Vår hämnd var ljuv, men vi var inte färdiga än... den natten var förhoppningsvis den värsta i de små patetiska människornas liv på mycket länge.

Nästa dag blev katastrofernas dag. För det första hade två svartblod som följt med oss deserterat. Som tur var kom en ensam mörkeralv, Tyrion, till vårt läger tidigt i gryningen, och han upptogs i vår klan.

Så började vi tänka på hur vi skulle få tag på vaktkaptenen. Ett anfall på byn vore uteslutet; samma sak vore till exempel en insmygning på natten; då vore det försent. När några av oss, bland dem mig, hittade fyra nedslagna människor, två adelsmän och två kvinnor, på vägen nära byn, såg vi vår chans, och tog dessa med sig till vårt läger. Tyvärr såg en förhatlig alv händelsen, och rapporterade till byn innan vi var redo. Ett stort uppbåd ställde sig utanför vårt läger, där vi stod med knivarna mot gisslans strupar. Vaktkaptenen trädde fram och frågade varför vi hade gjort detta mot oskyldiga människor i byn. Jag svarade att de inte skulle skadas, och för att visa vår goda vilja släppte jag en kvinna. Vi ville bara ha kapten Falk utlämnad. Efter en kort och meningslös diskussion, sade kaptenen: "Jag räknar till tio. Har ni inte släppt fångarna då, anfaller vi." Han började räkna. Omedelbart vrålade jag att om han kom till åtta, dör fångarna. Han kom till åtta, och jag vrålade: "DÖDA DEM!" Gàlion skar halsen av först en av adelsmännen, sedan en kvinna. Den siste adelsmannen lyckades dock fly, precis innan människorna stormade oss. De var femdubbelt så många, och vi splittrades ut i skogen. Efter en stund slutade människorna att förfölja oss, och snart hade de lämnat vårt läger, som de inte brydde sig om att förstöra. Vi smög tillbaka; och fann Trivarion, en av ledarna, och Morruth, båda nedgjorda och med avskurna halsar. Omedelbart förberedde vi en ritual för att fördröja döden, men jag fruktade att jag inte skulle klara att uppehålla döden tills vi hittat en helare. Räddningen fanns dock hos ett av de smutstiga svartblod vi var allierade med. Den var nämligen en shaman, och jag kunde kanalisera hans krafter till mina, och på så sätt lyckas få Khaine att hela de båda. Ritualen tog en stund, och var smärtsam, men till slut var i alla fall bådas liv räddade i alla fall i några timmar. De kunde dock bara hålla sig passiva, och vi letade ursinnigt efter en helare. Vårt arbete stördes av en orchklan som bestämde sig för att anfalla oss, och vi fick fly igen; och denna gång led vi tre ytterligare förluster. Vi lyckades dock hitta en människohelare som övertalades till att hjälpa oss, och allas liv räddades.

Så föll natten igen; och nu var vi verkligen ute efter hämnd. Denna natt blev värre än den förra; vi nedgjorde kanske tio människor och skrämde upp hela trakten. Jag och några till smög upp i byn och satt i en lång stund vid gaveln på deras patetiska värdshus. Ingen ägnade en tanke åt ritualen Sedan kom gryningen, och denna dag som nu är kom. Vår klan har blivit splittrad och decimerad av människor och alver, och jag sitter nu här bakom en mossig sten endast i sällskap med en av de idiotiska goblinerna. Jag känner hur Khaine är vred på mig; snart kommer han att straffa mig. Men jag är inte rädd."an att straffa mig. Men jag är inte rädd."

(Anteckningar som hittades på kroppen av den mörkeralv som trotsigt gick in i byn, ställde sig mitt bland många människor, drog sitt svärd och stötte det i sitt eget bröst)

 

Här är en objektiv resumé av vad som hände på Hjältars Dåd.

Jag och mina två kamrater anlände till lajvområdet vid tvåtiden på fredagen. Vi väntade ett tag i duggregnet, sedan gick vi igenom vapenkontroll och checkade in. Vi valde en lägerplats som låg förhållandevis långt borta från andra läger, och ställde upp våra två tält och körde ner vårt standard i marken, samt klädde oss i lajvkläder. Då märkte vi att en bit ifrån oss bodde tre personer i ett läger som omgavs av en barrikad av nedfallna träd, och som såg misstänkt svartklädda ut. Hmm! Vi gick försiktigt fram och frågade vad de var för något. "Mörkeralver!"

Tur, tänkte vi, eftersom vi trott att vi var ensamma mörkeralver på lajvet... Efter lite hälsningar flyttade vi in våra tält i deras läger, och började sätta på oss öron och liknande, när fem personer till kom till lägret. De var mörkeralver även de. Vi sminkade oss snabbt, och när lajvet satte igång hade vi krigsråd. Under större delen av första dagen jagade vi bort bofferbönder från vårt territorium, men det kom aldrig till riktig strid, då de bara flydde och ropade på gardet... Det var väldigt irriterande att höra, i följande ordning med kanske två-tre sekunders mellanrum:

*vi sitter stilla* "Kom igen nurå, nu spöar vi mörkeralvstöntarna!" *vi reser oss upp*

"UPPSTÄLLNING!" *vi går mot dem* "GARDET!!!!" *spring spring spring*...

Jag antar att gardet blev rätt trötta på dem.

På natten gjorde vi diverse räder mot byn som hämnd (och jag hoppas att vi skapade stämning...), och man kan säga såhär: På dagen var vi hackkycklingar, på natten regerade vi, ungefär...

Andra dagen skedde det mesta, såsom "gisslandramat", då vi tillfångatog några människor och försökte få vaktkaptenen utlämnad men icke sa nicke, de anföll oss, vi splittrades ut i skogen och gisslan dog. Allvarligt talat, så tycker jag att vaktkaptenen borde ha varit lite mera eftertänksam... om vi säger att vi dödar fångarna om de anfaller, är det då inte mest logiskt att kanske till och med lämna ut sig? Man räddar ju fyra liv, på (eventuell, till och med) bekostnad av sitt eget. (Det var vår intrig att offra vaktkaptenen, förresten) Dessutom anfölls vi av orcher, och av annat småkryp. Vi trakasserades av pojkarna med stora vapen från byn. Den andra natten gjorde vi några räder till, och så, sista dagen, fick vi totalt spö mest hela tiden, då bland annat alverna anföll oss.