Det finns en gräns för allt lidande...
Det finns ett slut på all förföljelse...
Det kommer en tid då det är dags att slå tillbaka, att sluta fly! En tid då Nattens blick följer vår väg och vaktar våra steg mot allt ont! Det kommer en tid då vi återvänder med full styrka för att hämnas alla oförrätter och hävda den rätt vårt arv har gett oss!
Vi som ägde en storhet ingen kunde mäta sig med. Vi som genom en stor oförrätt förlorade Malegdus gunst och blev drivna på flykt... Vi som hårdnat under åratal av förföljelse och sett hundraden dö! Vi, Nattens barn, Zalomë zen, som aldrig givit upp, aldrig kommer ge upp!
Det kommer en tid för vår hämnd, barn av Natten... När vi ur våra sinnen drivit ut svagheten, rädslan... Den tiden närmar sig, det känner jag! Jag som flytt i hela mitt liv, gömt mig för döden och trott mitt liv vara viktigare än allt annat. Jag, Mordae, utnämnd av en svag ledare att styra under henne och därmed en av de ni är skyldiga att lyda, känner att vår tid är nära!
Jag skriver detta för att ge er tro, ty så snart tvivlet och rädslan lägrar sig i våra hjärtan kommer vår Natt för evigt bytas mot dag...

Thelcontkhanari Mordae Serekhenahna
under den långvariga flykten



I en avlägsen tid, då de allra äldsta av oss Nattens barn fortfarande var unga, för mer än tre och ett halvt århundraden sedan, fanns det en ahrkhanari (översätts ungefär storfurste) som under sig hade samlat fem starka klaner runt sitt högfäste Lomëdor. Hans namn var Malegdu och om honom sägs att han inte tillät någon att ifrågasätta hans ord. Hans fästning var ointagbar och hans vakter över hundradet i antal...


De fem klanerna dyrkade alla hängivet Natten, och alla talade de zanaquen, Nattens tungomål. Trots detta kunde de sällan leva i fred...
Zalomë zen var en av de mäktigaste klanerna med en kraftfull ledarinna vid namn Duriel, som i sin hand bar sångsvärdet, svärdet Quenlinangriz, svärdet som inte får brytas. Den dag detta svärd bryts är Zalomë zen dömda till undergång...
Klanen Zaragon Oroth följde den då ganska unge Terakh Ralar’isil, och han lär redan då ha varit både vis och skicklig med sina svärd som få...
Za Morna Maneth leddes av en man vid namn Draugôn, som snarare var en hund än, som namnet sporde, en varg...
De övriga klanerna var Isilserekh och Andûne Dacilari och deras makt var svag i jämförelse med de tre stora klanerna.

”Så tycktes plötsligt, utan förvarning, Nattens blick vändas bort från Zalomë zen och dess skyddande skugga drog sig undan. Vi kastades ut i en period av olycka och förföljelse...”

Tillsammans med sina vakter och sin son Zavalfuin var Duriel ute på jakt en sen natt, då ett visslande hördes, omedelbart följt av det ljud de visste kom från kallt, mörkt stål som hänsynslöst tränger igenom kött och ben. Zavalfuin vände sig hastigt mot sin mor i samma ögonblick som hon långsamt sjönk till marken, genomborrad av en giftdrypande, svartfjädrad pil...
Då hennes son böjde sig över henne i förtvivlan talade Duriel, och hennes stämma var ren klar och stark som vore pilen i hennes bröst blott en sticka:
Hämnas mig detta, ni som troget följt mig! Detta var ett verk av ormyngel, och likt ormyngel skall de dö, uppjagade i sina hålor och med deras huvuden avskilda från deras sprattlande kroppar!
Tag Quenlinagriz, min son, vaka över det liksom jag gjort, så länge du lever och lämna det sedan vidare till dina ättlingar! Min tid har kommit att förena mig med Natten...” Och efter att ha lagt det mäktiga, runprydda svärdet av mörkt galvorn, Quenlinangriz, i Zavalfuins darrande händer, slöt hon ögonen och steg till stjärnhimlen.

Det hederlösa ormyngel som utfört dådet hade krälat iväg och lyckats försvinna, men alla spår ledde mot Draugôn och hans anhang av smutsiga hundar, Za Morna Maneth. Nattens Barns hämnd blev intensiv och blodig!
Draugôn fördömde dådet och erbjöd sig att lämna ut den som han påstod hade utfört det, en yngling vid namn Vrantil. Hans fega undanflykter var dock värdelösa och skulle inte rädda hans smutsiga skinn! För varje natt vann Zalomë zen mark och många dräptes av de hederlösa mördarna! Deras blod flöt över Lomëdor och ingen skulle sörja dem!

Den förrädiske Draugôn anförtrodde sig slutligen åt en lika lömsk och riskabel som hederlös plan. Han lät droga en ung fånge från Zalomë zen med underliga gifter och magi, och sände ut henne att mörda Ahrkhanari Malegdu. Detta var dömt att misslyckas, vilket även var det han ville.
Malegdu lät sig i sitt veka sinne förvillas av mordförsöket och vände sig i vredesmod mot Zalomë zen!

Nattens barn fann sig nu i ett föfödande underläge och många dog då alla vände sig mot dem. Då, slutligen, steg Eloriel Awevinyari fram och tog ledningen över det hundratal som var kvar. Hon hindrade deras förtvivlan från att låta dem krossas och hon ledde dem i en samlad flykt från Malegdus härar och Lomëdors skyddande klippor.

”Så gick många årtionden av förföljelse och lidanden, då endast de starkaste överlevde och askan från de döda spreds i våra fotspår under en vild flykt från en övermäktig fiende...”

Efter ett sekel av förödmjukelse och flykt, kom så den slutliga katastrofen, det som närapå blev vår nådastöt...

”De stormade fram från alla håll, deras mörka vapen blixtrade i den avskyvärda första morgonsolen, när de gick lös på våra oförberedda, försvagade lekamen. Varje hugg, varje stöt skar djupt in i Zalomë zens redan svaga makt och splittrade den i skälvande bitar av förödelse. Förvirringen splittrade oss, men blev det som vi, tillsammans med Natten, kunde tacka för våra skonade liv. Vi som överlevde spreds ut i skogen likt askan efter de döda som sprids för vinden...”

Efter ett århundrade av flykt, förföljelse och kamp för att överleva utdelades Zalomë zen vad som var nära att bli nådastöten. Malegdu hade funnit de flyende och gillrat en lömsk fälla. Denna fruktansvärda dag, då dagen var som längst på året och Nattens kraft var försvagad överlevde bara några få, som slutligen lyckades finna varandra i två olika grupper som var och en fortsatte sin flykt, ovetande om den andra.

I en grupp av överlevande fanns Eloriel, som tog kontrollen över dem tillsammans med makhanari Dinumrath, khyerari Zanadûnmor och Zavalfuin Quenlinangriz, som förblivit orepat genom många strider.

De passerade en trakt där en fasansfull best levde i en mörk grotta. Zavalfuin fattade beslutet att gömma Quenlinangriz i denna grotta, dit ingen levande själ vågade bege sig. Så gjorde man också, utan att odjuret behövde konfronteras.

”Under vår kamp att överleva drogs vi in i den förödande kedja av händelser som tilldrog sig i en trakt där det överallt gömde sig olika avskyvärda, lågtstående varelser, skapade av oturliga nycker i krafternas rätta flöden...”

Så sägs det om denna tid, och historien fortsätter...