Det var på den tiden då män var män och kvinnorna... ja, de var väl i ärlighetens namn mest till för att vi skulle ha något att titta på. Dvs. - det var länge sedan, då vi var unga, galna brushuvuden med intet annat än helgens äventyr i sinnet.

  Låt säga att vi var en sexton/sjutton år i snitt. Det var bara Påven och M-Boman som hade körkort och bil. Vilket medförde en del problem de dagar det var fest i t ex Pixbo och Påven köpt sig en flaska Lemon Gin att smutta på.

  Å andra sidan - på den gamla goda tiden hade vi väl fripass även vid Poliskontrollerna, om jag inte minns fel.

  Det var på den tiden då vi precis gjort det som måste göras. Svendomen var förlorad några år tidigare. De första praktfyllorna likaså - vi var helt enkelt mogna att ta världen i anspråk. Och vi var 29 stycken som skulle göra det.

  Från Burgården och från Hwitfeldtska kom de flesta av oss - med ett gemensamt i den (kristna!) ungdomsföreningen K2R. Fast det vi lärt oss där glömde vi snart bort.

  Det var väl hemma hos Påven det började. En höstkväll 1982 tror jag bestämt att det var och hemma hos Påven - det betydde i det lilla källarkyffe han hade hyrt in sig borta i Långedrag någonstans. Vi satt där några stycken: Hylander och lilleboman och Löken och jag själv och det stod säkert en back på bordet.

  Någon tyckte det var dags att sätta en etikett på kamraterna. Vi behövde en anledning att ha fler herrmiddagar och vi behövde ett namn att hänga upp vårt spirande hemska rykte på:

  Ungefär så, var det tänkt. Sedan var ju många av oss redan då försvarliga drinkare med stora barkonton. Och medlemskap i samma klubb kunde på det viset ge fördelar åt andra mer nyktra medlemmar - var det tänkt. Det fanns emellertid inte så många sådana medlemmar (med undantag av Bamba någon gång då och då) - så, som det skulle visa sig, barkontona bara växte. I det att vi skålade alla för varandra vid varje givet tillfället. Och 29 skålar tärde på både plånbok och lever. Vi hade tom en egen hink vill jag minnas, på Götabergs, men bara tills den dagen vi blev portade.

  Men det var en rolig tid. Roligast möjliga - när vi åkte på t ex skidresa till St:Anton och Löfgren fick stryk av Prästen. Eller när vi var ute och seglade och Y.H.H. Steen skulle fånga fiskmås. Eller när vi satte fyr på Österbergs balkong en nyår. Eller när Eklund tog med dynamiten på Påskkalaset. Eller Bokelund skulle bjuda på Liseberg. Eller...

  För att inte tala om de erotiska äventyren. Som inte skall avhandlas här, men som avhandlades noga på Junggrens Café varje söndagseftermiddag när herrarna återvände från besök på diverse adresser i förorten.

  Det var som sagt en rolig tid. Vi var 29 stycken - för att vi verkligen var 29 stycken - och för att Löken tyckte det var fint att bo i Långedrag vars telefonnr började på 29.

  Men åren gick och vi blev äldre. Weijerman vågade ha herrmiddag utan att klä in hela lägenheten i svarta sopsäckar. Fler och fler checkade in med flickvän och ett tu tre fick klubben sin första far i det att Påven fick på det med sköna Helena. David, klubbens förstfödde, var på plats.

  Han skulle följas av flera - och förstås - idag är Club 29 något annat än det en gång var. Idag är många av oss gifta - alla av oss medelålders, med några få undantag är vi lönnfeta och tunnhåriga och det räcker inte längre att säga att man är med i Club 29 för att det skall vara slutförhandlat med kvinnan mittemot.

  Å andra sidan är det livets gång och en utveckling till och med Club 29 medlemmar kan applådera. Livets mening varierar med åren liksom.

  Vilket också betyder att Clubens glansdagar absolut inte är över. Tvärtom. Det kommer en tid, när familjer och karriärer fått sitt - då vi på nytt samlas - kanske hemma hos Påven - för att finna skäl att ha fler herrmiddagar, fler fester och fler sätt att göra livet värt att leva. Jag ser fram mot att vara med då.

Jerlov