Johnny Allen Hendrix
Al Hendrix: jazz-dansare, Vancouver medborgare, jättekort och den som kunde mest dans steg i hela Vancouver, jazzar loss på scenen tillsammans med Armstrong. Al blir huvudattraktionen den kvällen och särskilt för en ung dam: Lucille Jeter.
Eftersom Al var kort så var det svårt för honom att hitta en danspartner. Men
Lucille var precis rätt storlek så hon och Al blev ett par, inte bara i dansen utan i verkliga livet.
Skada: U S A går med i andra världskriget och Al blir inkallad, men Al och Lucille hinner gifta sig innan Al drar ut i fält. 10:15 på morgonen den 27 november 1942 föder Lucille en son. Utan att diskutera med Al -som då låg i kriget- döper hon pojken till Johnny Allen Hendrix. Lucille Jeter blev hem hämtad bara någon vecka efter det att hon blev född därför att familjen inte hade råd att ha henne på sjukhuset. Doktorn rekommenderade Lucille att vila även när hon blev äldre. Men så fort hon kände minsta ork i kroppen så for hon ut och dansade. Detta resulterade i att hon fick tuberkulos strax efter det att hon fött Johnny. Al och Lucille skilde sig men gifte sedan om sig. Lucille dog sedan i tuberkulos.
Johnny blev skickad runt bland sina släktingar som bodde runt Vancouver.
Johnny var en mycket blyg liten grabb och hade sällan någonting att säga till t.ex. sin mormor som han bodde i ett reservat med eftersom hon var indian.
James Marshall Hendrix
Al kommer hem från kriget när Johnny är tre år gammal. Det första han gör är att döpa om Johnny till: James Marshall Hendrix, efter hans bror som dog på 20-talet. James blev sedan kallad "Jimmy". Al, Jimmy och hans yngre bror Leon flyttade sedan till en liten lägenhet i Seattle.
Jimmy hade ett tidigt intresse för musik och brukade lyssna på sin fars jazz-
skivor. Al hade fått en banjo som han hittat på en vind hos några han hjälpte att flytta. Denna banjo blev Jimmy´s första instrument, senare bad han sin far om en gitarr som bara kostade några dollar, Al gav Jimmy pengar till att köpa gitarren. Jimmy tyckte inte om skolan särskilt mycket och hoppade av året före han skulle ta examen på Garfield High School. "Nu måste du ut och jobba" sa Al. Han erbjöd Jimmy att jobba där han jobbade, Jimmy antog jobbet. När Jimmy inte jobbade lirade han gitarr "plunk, plunk, plunk" hela dagarna. Ibland brukade Al sjunga till Jimmy´s musik, musiken förde dom båda samman. Jimmy brukade spela sådant som han tog upp från radion och olika dansställen, blues, jazz, R&B (rythm & blues) och annan musik som var "inne".
Första bandet Jimmy spelade i var "The Rocking Kings" 1958. Dom for runt och spelade på klubbar för några dollar och ibland bara för mat för dagen. Jimmy hade sin egen show på scenen som den kvinnliga publiken tyckte om. Detta gjorde däremot inte dom andra bandmedlemmarna, senare slutade Jimmy i gruppen. Gruppen splittrades sedan när bandets ledare Fred Rollins blev inkallad i kriget.
Nästa gång Jimmy såg honom var när han kom hem från kriget, då bar han en fallskärmsuniform med en broderad örn på slaget. Alla vart jätte imponerade och det Jimmy också. Sedan spelade han i ett otal många band och kom senare att bli känd som Seattles bäste gitarrist.
Jimmy kom en gång till Al och sa "jag tänker söka till att bli en fallskärms hoppare i armén". Al tyckte det var okay eftersom det inte var nått krig och därför att han själv hade varit i armén. Han blev mycket stolt över
sin son. Jimmy hade ingen förstärkare men Al skickade den till honom ändå efter det att han var färdig med grundträningen.
Jimmy älskade att hoppa fallskärm. Han gillade ljudet när luckan öppnades och vinden susade in och att sedan falla bort från flygplans dundret. Han försökte att spela ljudet på sin gitarr, han spelade jämt och överallt han t.o.m. pratade och sov med gitarren. Detta gjorde att dom andra killarna på
förläggningen trodde att han var knäpp, därför fick han ofta stryk men oturligt nog -för dom som gav han stryk- så var Jimmy´s barndomsvän tungviktsmästare i boxning på flygförläggningen och kom och gav dom alla en rejäl omgång.
Jimmy for på turné till Nashville med några andra killar från förläggningen. 1962 spelade han sig tillbaka till Vancouver och spelade sedan med jätte
många band och kom till Broadway. Han åt eller sov inte särskilt mycket och för att kunna hålla igång så tog han "kristaller" som han kallade det. Dessa kristaller hade han i en nappflaska. På Broadway bildade han sitt första riktiga egna band, som hette "Jimmy James and the Blue Flames". Dom spelade på en klubb som hette "Café Wha?", där satt John Hammond Jr som hade ett gig på "Café Au Go Go" och behövde en gitarrist av Jimmy`s klass.
Jimmy var inte sen att tacka ja och spelade sedan tillsammans med John på "Café Au Go Go". Den kvällen var "Rolling Stones" och "Animals" från England där och tittade, Jimmy gjorde sitt livs show. Keith Richards´ tjej, Linda Keith tyckte Jimmy var jätte bra och tyckte att han skulle spela för Chas Chandler på en klubb, låten Jimmy spelade när Chas Chandler klev in på klubben, var en vild version av Tim Rose´s gamla "Hey Joe".
JIMI HENDRIX
Chas Chandler gillade vad han såg och erbjöd Jimmy att följa med till England för att spela in en skiva. Jimmy skrev på ett kontrakt och följde med, trots att han inte hade varit i Seattle på fem år.
De kom till England 21:a september 1966 då hade han ändrat sitt namn till Jimi Hendrix . 12:e oktober bildades bandet "the Jimi Hendrix experience" som bestod av Noel Redding på bas, som valdes mest för sitt utseende; stor, krullig, röd kaukasisk afrofrilla, och ett känsligt intelligent ansikte. Mitch Mitchell spelade trummor. Han hade spelat med de bästa rock- och jazzbanden i England.
Jimi´s skivdebut kom 16 december 1966 med singeln "Hey Joe" och LP-skivan "Are you experienced" -67.
Det Amerikanska genombrottet kom 1967 vid popfestivalen i Monterey. Där eldade han upp sin gitarr för första gången, vilket gjorde succé. Därefter arbetade Jimi i Record Plant studion i New York och spelade på klubbar tillsammans med andra grupper. Dessemellan turnerade trion. Stress, narkotika, arresteringar och management-problem tärde hårt på hans krafter. I juni -69 upplöste han sin trio och började spela tillsammans med bland annat Larry Young (keyboard) och Buddy Miles (trummor). I augusti -69 gjorde han ett majestätiskt framträdande på Woodstock festivalen, kompad av bland annat Billy Cox, hans gamla kompis från fallskärmstrupperna på bas, och Mitch Mitchell på trummor. Där tjänade han 50.000 dollar. Men det var inte ens hälften av vad han brukade få för ett gig -69.
I slutet av -69 bildade han tillsammans med Cox och Miles "Band of Gypsies", som bara existerade i några månader, varefter han återbildade "the Experience".
Redan på den första singeln visade sig Jimi vara en exceptionellt självständig gitarrist. Han revolutionerade också det elektriska gitarrspelet med solon, som ingen hade hört maken till förut. Jimi utnyttjade wahwah pedal, fuzzbox, och feedback maximalt för att få gitarren att t ex "gråta", "tala" eller låta som en kulspruta, som han gjorde i låten "The Star Spangled Banner", som var en protest mot vietnamkriget. Därför släpptes den efter hans död. Han hade också en utomordentligt utvecklad känsla för hur man utnyttjar pauser i musiken.
Hans sätt att sjunga, melankoliskt och halvtalande, i kontrast mot gruppens våldsamma, närmast kaotiska sound, var unikt.
Jimi Komponerade det mesta av sitt material själv, men han var också en originell tolkare av andras låtar, som t ex "Hey Joe", "All along the watchtower" och "Wild thing".
Slutet
Alla sagor har sitt slut. Det hade också sagan om Jimi Hendrix. Under en Europa turné fick många spelningar ställas in på grund av att basisten Billy Cox fått LSD iblandat i sin punsch. Billy hade aldrig tagit LSD förut, så han blev alldeles galen först och sedan kollapsade han och fick ligga på sjukhus.
Under den tiden bodde Jimi hos sin flickvän, Monika, i London. Han hade haft mycket sömnproblem den sista tiden, så han beslöt sig för att ta några sömntabletter, fortfarande med alkohol och narkotika i kroppen, för att sova flera dagar. När han inte somnade direkt tog han några till.
Följande morgon såg Monika att han låg i sina spyor, men andades normalt. Hon gick iväg för att köpa cigaretter, och när hon kom tillbaks fann hon Jimi liggandes i ännu mera spyor. Hon försökte väcka honom, men han vaknade inte. Monika ringde efter ambulansen, som tog Jimi till sjukhuset. På vägen till sjukhuset spydde han ännu mer, men det fastnade i halsen på honom. Läkarna försökte hjälpa honom, men inget hjälpte. Jimi dog av kvävning, en timma senare samma dag, den 18:e september 1970. Hans kista bars av hans vänner, däribland killen med världens största afrofrilla. Se bilden.
BACK