[tillbaks] | [till texten] | [till kommentarerna] | [till länkar]

En afton hos fru Lenngren.

text: Carl Snoilsky

I.

En kväll i gamla Stockholm - regnets sus
Och höstens mörker väcka tunga tankar.
I gatuslasket sprids ett dimmigt ljus
Av sjuttonhundranittitalets dankar.
I blåsten skylten gnisslar på sin stång,
Och vandrarn söker tak med hastad gång.

Karosser rulla av till assemblén.
Nu är det tid att stänga - krämarn menar
Men ser i fönstret mitt emot ett sken
Igenom några almars nakna grenar,
Som in i saln sin sommarskugga brett
Beridarebansgatan tjugoett.

»Hos Lenngrens är det främmande i kväll!»
Förnumstigt yttrar han till sista kunden,
Och hon, en ärbar sextiårs mamsell,
Blir kvar på tröskeln, trots den sena stunden.
»Är det assessorn, han med frun kanske?» -
»Jaha, hon köper socker här och te.» -

»Det sägs, hon skriver?» - »Ja, nog är hon kvick
Och bara äkta prima vara tar hon,
Och allt skall vara noga på en prick,
Och som ett dockskåp fint i köket har hon.
Vad allting kostar, hon på öret vet,
Men aldrig knusslar hon en smul för det.»

Det där ha grannarne på reda hand; -
Men herrn i vagnen andra tankar hyser.
I sobelpäls, med stjärna och med band,
Han ser i förbifarten, var det lyser -
Och strax det rycker till av obehag
Uti hans gula Reuterholmska drag.

Däruppe finns en liten värld för sig,
En fristad för satirens, skämtets vänner.  -
»Ifall man skrattar, skrattar man åt mig!» -
Så »ljusets fiende» instinktlikt känner.
Den krets, som slog ett slag »för sunt förnuft»,
Än hos fru Lenngren andas hemmets luft.

I maktlös harm, att ej han storma kan
Den höjd, där snillet firar sina lekar,
Han rullar bort och stänker ner en man,
Som mellan högarna och pussen tvekar.
Ond och bestört, damaskerna beser
Den överstänkte - men vad nu?  Han ler!

»Just vid fru Lenngrens port - det var besatt!»
Vår man av obetvingligt löje livas
Vid plötsligt minne av Cornelius Tratt,
Som också brukat i damasker trivas.
En ringa sak, ett flyktigt ingenting
Får tanken fångad i en magisk ring.

Ett namn, ett ord!  Figur uppå figur
I blinken syns: - där kommer hela släkten
I pudrad piskperuk, i uppsatt tur,
I stor panier, i nationella dräkten, -
En brokig vauxhall, full av djärv komik,
Av saftig färg och levande plastik.

Han känner dem, han sett dem allihop: -
Helt styv i sin robrong den goda tanten,
En skälmsk kusin med musch vid kindens grop,
Och gamle onkeln sedan - rädd om slanten!  -
En kvinna, själv från världens ävlan skild,
I några penndrag ger sin samtids bild.

Ack, tiden är av en så trumpen ton,
Har nyktrat till från Gustavs glädjefester.
Själv svärmeriets stora illusion
Uti en pöl av blod gick ned i väster...
Upplysning, frihet - hit de fört alltså!
Man suckar trött och tar sitt ok uppå.

Om i den lund, som sången övergav,
Ett eko väcks, - det är, när hjärtan brista:
Gitarrn är stum på Bellmans fattiggrav,
Den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista.
Då är det hon, som fängslar land och stad
Med några visor i ett tidningsblad.

Hon, vilken få ha sett, än färre känt,
Hur med en rad hon klarar trumpna miner!
Idyllen, - värre är det ej bevänt, -
Har evigt plats, jämväl ibland ruiner,
Och, kära landsmän, - sen er blott omkring:
Hur mycket löjligt finns på jordens ring!

Hur varje ord i minnet fastna vill!
Den är som kardborrn, denna kvicka meter,
Och halva Sverige kan den utantill,
Förrän man frågat, vad författarn heter.
När Ryktet sist gör officiellt besök,
»Är inte hemma», svaras från ett kök.

Vad ställning har hon?  - En assessorfrus
För dem, som sälja socker, te med mera, -
För några är hon damen, i vars hus
Gustavianer komma och frondera, -
För den, som älskar Sveriges ädla sång,
En diktens stjärna utan nedergång.

Här står nu denne man, i regn och höst,
Med blicken fäst på våningen däroppe.
Där dväljs den dolda, som till fröjd och tröst
I tidens malört mängt en nektardroppe.
De lycklige, som äro där i kväll
I snillets och den goda smakens tjäll!

Han dröjer ännu, fast det blåser kallt,
Och ser, hur ljusen tindra klart i taket.
Är lyckan god, han varsnar en gestalt,
En rörlig skuggbild innerst i gemaket;
Men minsta skymt ej föll på spejarns lott -
Hon unnar världen sina sånger blott.

II.

På gatan faller regnet mörkt och stritt;
Men inomhus man glömmer själva tiden
Bland förmaksmöbler, målade i vitt,
Med tyg av grönt och lilafärgat siden.
Ett par små Hilleströmska tavlor där, -
Här en albasterbyst utav Voltaire.

Ett prydligt brickbord.  Bredvid sockerskåln
Ett tekök sorlar trevligt, silvret lyser.
Utur ett litet aromatiskt moln
Värdinnans öga över kretsen myser,
Och Kinas dryck i koppar från Rörstrand
Får högre smak som skänk av hennes hand.

Värdinnan - är hon ung och vacker då?
I denna krets, den bästa Sverige äger,
Ej någon tänkt att giva svar därpå -
Så står hon hel för dem, i vad hon säger.
En medelålders fru, om ni så vill,
Ej hög till växten, fyllig ock därtill.

Inunder grekisk bindel hårets flod
Kring hennes hjässa bucklar sig i vågor,
Som litet puder, efter dagens mod,
Strött askfärg över - aska släcker lågor.
Här halp det icke - elden bryter fram
I ögon, spelande av epigram.

Det fina, vita hullet kläder gott
Den arm, som rör sig där i tebordsstöket,
Den hand, som bläckspår aldrig nalkas fått,
Så litet som en musch av sot från köket.
Fast hennes sånger över landet gå,
Carl Petter Lenngren lider ej därpå.

Han anses kärv: - ett ord är lätt till hands
Vid världens dom, men här i kusligheten
Den blick, som vilar trygg och nöjd i hans,
Ej vittnar alls om »huldhet i förtreten».
I afton är den hedersmannen glad:
Hon åter har en godbit för hans blad.

I gästfritt hem de adertons förbund
Är denna gången företrätt av fyra, -
En krets, som blivit husvill i den stund,
Då gallsjuk Reuterholm uti sin yra
På sångmör hämnats för ett modigt ord.  -
Nu hålles sammankomst vid detta bord.

I laget Gyllenborg är ålderman,
En äldre skolas vördnadsvärda minne.
Hans sång om »Själens styrka» blekna kan
Men aldrig förebilden i hans sinne.
Hans lugna höghet har ock sitt behag
Som solen på en molnfri vinterdag.

Hans granne, Leopold, ren hunnit med
En artighet till var och en i rummet.
Det hör nu en gång till, - det är hans sed
Att först så där av bägarn blåsa skummet,
Förrän han ger ur konstfull gyllne skål
Sitt snilles rätta vin i rågat mål.

Så Rosenstein - det bästa hjärtelag,
Det klaraste förstånd, som ödet tvungit
In i en tung gestalt med grova drag;
Och Silfverstolpe, nyttans skald, som sjungit
»Medborgarns» lov och med sin frisinthet
Nyss väckt på höjderna så stor förtret.

I glättigt samkväm ilar stunden bort,
Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar.
Med något infall, träffande och kort,
Värdinnan ofta sakens kärna råkar, -
Men blott i förbigående, helt blygt och lätt,
Och liksom vädjande till högre rätt.

Ren uppbrottstimmen nalkas.  Nio slag
Förtonande ifrån pendylen dallrat.  -
»En bön till vår värdinna vågar jag» -
Tar Gyllenborg till orda - »Lenngren skvallrat.
Förunna oss ert nya stycke nu!
Den glada festen - så är titeln ju!»

Skaldinnan får ej neka.  Hennes man
I lovlig stolthet redan sagt för mycket.
Med purprad kind, med röst, som långsamt vann
Sin stadga åter, nu hon läser stycket:
Vad täck skalkaktighet, vad ömt behag
Och dock vad breda, säkra penseldrag!

En lantlig fest, där oskuld, barnaskön,
Med jordisk glädje står så väl tillsamman
Som fatens rosor, lille Görans bön
Med nyckelharpans surr och folkets gamman.
Hur stormar grusande kring världen gå,
Än ryms i Sverige mången lycklig vrå!

Hon slöt att läsa.  Kretsen lyssnar än
Tyst inom sig till ljud från flydda vårar,
Då Gyllenborg sig reser upp igen, -
Hans blick är blank av återhållna tårar.
»Tack!» - säger han, den vita hjässan böjd -
»Jag vet, att Kellgren skulle lett av fröjd!

I namn av Gustavs sprängda skaldförbund
Vår tack för än en afton, ljuvligt gången
Bland alla gratier på fridlyst grund!
Tack och farväl - än lever svenska sången!»
Värdinnans hand man har till avsked kysst,
Och snart är hela huset mörkt och tyst.
 

*          *
      *
Ur första våningen det ljus försvann,
Dit sene vandrarn blickade så gärna.
Den afton kom, då aldrig mer det brann,
Och blott från minnets valv en stilla stjärna
Såg ner på all den dårskap, all den flärd,
Som endast byta namn i samma värld.

Men denna stjärna från en svunnen tid
Nu hit till oss sin fina ljusflod skickar;
Bland mörka moln, bland brytningar och strid,
Vi möta hennes goda, svenska blickar.
Den egna härdens ro och löjets rätt
Hon hävda vill för dagens mulna ätt.

Den ädla taffelrund, som hon höll kär,
Förgäter henne ej vid sekelfesten.
Till minnens högtidståg jag frambesvär
I dag den älskade, den skygga gästen;
Men ack, hur svag den skuggbild, som jag fått!
Hon skänkte världen sina sånger blott.



[tillbaks] | [till texten] | [topp]

Ur upplaga (1941) av Carl Snoilskys "Svenska Bilder" med förklarande noter av C. von Friesen/Gustav H. Kökeritz (1931)
teckningen ovan av Albert Edelfelt
En afton hos fru Lenngren. Dikten skrevs till Akademiens hundraårsfest i mars 1886 och medtogs i upplagan av 1886. Den utgör en hyllning av fru Lenngren, vilken skaldskap Snoilsky alltifrån barndomen beundrat, samt av den  gustavianska tiden, särskilt den akademiska kretsen
fru Lenngren  Anna Maria, f. Malmstedt, f. 1755, [mer troligt 1754] d. 1817, Sveriges största skaldinna, gift 1780 med redaktören och sedermera kommerserådet Carl Petter Lenngren (1793-99 var L. assessor i kommerskollegiet). I hennes hem ungingos flera av Akademiens ledamöter. Hennes blomstringstid som författarinna infaller mellan 1795-1800, till vilken tid Snoilsky också förlagt sin skildring. 1797 bragte Svenska akademien henne en hyllning genom skalden G. F. Gyllenborg, som till hennes ära i akademien uppläste ett ode.
Reuterholmska drag, Reuterholm Gustaf Adolf, f. 1756, d.1821, statsman, excellens, hertig Karls allsmäktige gunstling; tillhörde oppositionen mot Gustav III; var avogt stämd mot gustavianerna, särskilt mot Svenska akademien, emedan han själv ej blivit invald i densamma. Han förmådde hertig Karl t. o. m. att förbjuda akademiens sammanträden 7 mars 1795 (med anledning av att A. G. Silfverstolpe i sitt inträdestal över Axel v. Fersen d. ä. kritiserat 1789 års statsvälvning). Förbudet varade till dess Gustav IV Adolf övertog regeringen d. 20 nov. 1796, då det genast upphävdes.
"ljusets fiende" syftar på Kellgrens dikt 1792; detta år kom Reuterholm till makten.
pöl av blod syftar på franska revolutionen 1789 och det därpå följande skräckväldet.
Bellman och Kellgren dogo 1795, tre år efter Gustav III.
tidningsblad fru Lenngren offentliggjorde många av sina bästa dikter i tidningen "Stockholmsposten" som hennes man och Kellgren började utgiva 1778. Vid Kellgrens tilltagande sjuklighet och efter hans död blev hon den förnämsta litterära medarbetaren.
När Ryktet etc. Dessa ord syfta därpå, att fru Lenngren för sin skaldeverksamhet ej försummade de husliga bestyren.
gustavianer anhängare av Gustav III och hans son, motståndare till Reuterholm och dennes reaktionära styrelse.
Hilleström Per, f. 1733, d. 1816, genremålare, professor, Sveriges förnämsta målare på Gustav III:s tid. Hans bästa alster äro små interiörer ur vardagslivet.
Voltaire Francois Marie Arouet de, f. 1694, d. 1778, den store franske författaren, upplysningens framstående banérförare.
Gyllenborg Gustaf Fredrik f. 1731, d. 1808, skald och kansliråd, tillhörde i yngre år fru Nordenflychts och G. F. Creutz´ krets, alltså den "äldre skolan".
Leopold Carl Gustaf, f. 1756, d. 1829, skald, filosof, kansliråd, näst Kellgren den mest betydande av den gustavianska sångarskolan.
Rosenstein Nils von f. 1752, d. 1824, vältalare, filosof, statssekreterare, Sv. akad:s ständige sekreterare 1786-1824.
Silfverstolpe Axel Gabriel, f 1762, d.1816, skald och politiker.
Länkar:

Pojkarne Anna Maria Lenngren

Den glada festen Anna Maria Lenngren

Kung Erik Carl Snoilsky

Om svenska akademien

Projekt Runeberg Anna Maria Lenngren

Projekt Runeberg Carl Snoilsky

[tillbaks] | [topp]