|
Revolutionens försoning
med himlen
|
 |
|
|
| Efter Babeufs död tycktes socialismens idé vara släckt i Frankrike. Bourgeoisin hade funnit i Napoleon den man den behövde, som ensam syntes ha kraft att besegla den nya egendomsfördelningen och rädda samhället mot både inre och nu mycket hotande yttre fiender. Och den forne jakobinen tvekade ej att göra stämningen sig själv till godo. I spetsen för sina blint hängivna soldater störtade han det svaga och impopulära direktoriet, lät med bajonetter rensa riksdagen, "de yngres råd", och gjorde sig till så gott som enväldig "förste konsul". Detta var statskuppen av den 18 Brumaire (den 9 nov. 1799). |
| Systematiskt och energiskt bedrevs nu arbetet på att avsluta revolutionen genom att befästa vad den vunnit och på samma gång försona den med dess gamla motståndare. Napoleon omgav sig med en krets dugliga män, lika gott om de voro f. d. jakobiner som polisministern Fouché eller f. d. rojalister som utrikesministern, den forne biskopen Talleyrand, men alla lika villiga att bygga upp ett nytt Frankrike med den grund redan konventet lagt, och den nya borgerliga lagstiftningen utkom som Code Napoléon, ehuru även där konventets män gjort förarbetet. Än i dag är denna revolutionens rättsordning i huvudsak gällande i Frankrike och har ofantligt påverkat hela det övriga Europa. Vidare ordnades undervisningsväsendet samt finans- och skatteväsendet, och franska banken grundades som stöd åt den uppblomstrande industrin. |
| Lika målmedvetet bedrevs arbetet på att utplåna motsättningen mellan bourgeoisin och de fordom härskande stånden. Napoleon underhandlade med påven om kristendomens återinförande som fransk statsreligion, och den 15 juni 1801 undertecknades i Paris det ännu gällande "konkordatet". Påven fick igen Kyrkostaten och erkändes som franska kyrkans överhuvud. De av revolutionen indragna kyrkogodsen förblevo däremot i sina nuvarande ägares besittning; prästerskapet kom i stället på fast lön. |
| Denna affär, vari bägge parterna funno sin uträkning, firades såsom "revolutionens försoning med himlen" med en stor ceremoni i Notre-Dame-kyrkan. För första gången syntes de gamla kungliga vagnarna, vilka nu förde förste konsuln och hans omgivning till högtidligheten, och för första gången syntes de katolska prästernas ornater vid sidan av Napoleons officerares uniformer. Dessa revolutionens generaler hade för övrigt svårt att hålla sig allvarsamma i den för dem så ovana situationen. "Här fattas den million människor, som låtit slå ihjäl sig för att riva ner vad ni nu bygger upp igen", sade en av dem med bitter ironi till Napoleon. Men denne lät sig icke rubba av sådana betänkligheter. Han visste vad ett prästerskap betyder som andlig polis för att hålla massorna i tukt och deras herrars förmaning, och den franska bourgeoisin gav honom helt och hållet rätt. Fastän för egen del Voltairiansk och fritänkande, har den också ett helt århundrande i alla skiften hållit fast vid detta den förste Napoleons verk. Officiellt är än i dag påven för Frankrike "den helige fadern", fastän redan Napoleon privat aldrig kallade sin påve för annat än "den gamle räven". |
| Hjalmar Branting: Socialdemokratiens århundrade
Aktiebolaget LJUS Stockholm 1904 |