Maj på heden

Solen lyser på lärkväg! Hå!
Heden sträcker sig brun och dyig.
Inga blomster i gräset stå,
ingen lärka ännu hörs slå,
sjön i fjärran är svart och byig.
När man plöjer och sår
ifrån år och till år,
är väl skörden vår?
Eller är den ej?
Säj!
Nej!

Heden ligger så tungt! O!
Karlar komma med läkt och bräder,
timra, snickra som till en bro,
måla sedan med rött som blod -
rött är grundfärg, det syns och kläder!
Den är lik en schavott,
den bådar ej gott
men står där den stått.
Bådar den gott?
Säj!
Nej!

Solen lyser på lärkväg! Hör!
Heden av kaserner är kransad,
ibland trupper man trumman rör
och trumpetaren vår högtid stör -
stora staden är väl förskansad.
Och soldater till fot
se ut som ett hot.
Är det krig eller fred?
Vred
säg ut eller tig!
Det är krig!

Skaror tåga i rad! Framåt!
Röda fanor de föra!
Utan vapen och utan ståt,
ingen mäktar dem att skilja åt,
ingen vågar de tysta röra!
Då höras där ord
från talarebord,
ej om brand eller mord,
blott om orätt och rätt!
Rätt
vill vi ha!
Ja!