[tillbaks] | [till texten]

Gammelgäddan i Vassviken
ur DJUR Skisser och historier från Storgården Wahlström Widstrand 1900
text: Karl-Erik Forsslund
- Och det säger jag och det står jag vid, att den dag Gammelgäddan stiger till väders ställer jag till fest, och det ska ta mig aderton metkrokar bli en fest som sjön aldrig har sett maken till.
Det var Silverling, mörten, som talade, och en gammal aborre som hörde på. Abborren stod och latade sig utanför risvålen i Vassviken, och Silverling kilade runt omkring honom, arg och med lysande röda ögon.
- Jag har redan börjat samla ihop matvaror, fortsatte Silverling, har en hel hög maskar i en skreva därborta. Det är för resten ett sant nöje, men det begriper inte ni rödfenor; ni slukar hela masken, och så sitter ni där och sprattlar med kroken i magen. Nej, man ska vara kvick i vändningarna och försiktig på samma gång; man ska komma kilande och nypa en liten bit i taget, tills kroken hänger där ren och dinglar. Så här ska det gå till!
Han slog ett par slag med stjärten och sam bort till en lång mask som ringlade sig i vattnet strax ovanom vålen. Han bet av en bit, släppte den i förbifarten framför abborren, gjorde en lov och vände om till masken på nytt. Men nu kom han inte igen; abborren såg honom med ens försvinna i höjden, han vred och kastade sig så det lyste och blixtrade genom det grågröna, strimmiga dunklet.
- Tack för bjudningen, ropade abborren efter honom. Det gör mig ledsen att värden själv inte får vara med på kalaset.
Så dök han hastigt in i risvålens svarta snår - han hade sett en väldig mörk skugga komma glidande tyst och lömskt genom vattnet.
Det var Gammelgäddan som var ute på rov. Hon strök sakta runt vålen ett tag, så ställde hon sig i skuggan och väntade; hon slöt ögonen till sju åttondelar för att inbilla folk att hon sov - hon såg alldeles tillräckligt med den återstående åttondelen - och rörde inte en fena.
Gammelgäddan var ganska storväxt. Säger man att hon vägde två och ett kvarts pund och höll dryga sex fot från sin horniga käft och till yttersta stjärtspetsen, så skarvar man inte något att tala om. Att hon också var tämligen glupsk och svår att ha i maten, behöver nog icke särskilt påpekas. Lika litet som det sorgliga faktum att hon var Vassvikens buse och utövade ett enväldigt skräckregemente i hela denna del av sjön.
Det hade hon hållit på med i åtskilliga år; de äldsta abborrarna där i trakten mindes henne från sin barndom, och hon var ren gammal då. Åtskilligt hade hon också varit med om; när hon någon gång händelsevis var mätt och följaktligen vid gott lynne, kunde hon ställa sig i vasskanten och berätta; då kommo de simmande i stora glittrande stim från alla håll, abborrar och mörtar, lakar och sikar, löjor och snorjärsar och småfisk av alla slag. De ställde sig runt omkring henne och lyssnade, och hon drog den ena spännande historien efter den andra. Hur hon snärjt in sig i nät men krånglat sig lös i igen i sista minuten; hur hon fastnat på drag och svirvlar men slitit sig uppe vid själva båtkanten. Hur hon en solmorgon i lektiden jagat en grann och smidig hona - vid Ran, även jag har varit ung! sade Gammelgäddan och smällde med käkarna; den tokan hade flugit ända upp på torra land, på långgrunt ställe med sandbotten, och blivit liggande mitt framför fötterna på en pojke, som också passade på och högg henne med bara händerna; men Gammelgäddan hade kastat sig ut i vattnet igen med ett finare hopp, ett hopp som en flygfisk kunnat avundas, sade Gammelgäddan och spritade ut alla sina fenor. Och hur hon en annan gång slukat en jättestor abborre, som satt på en långrevskrok; betet var en mört, den hade slukats av en abborrkrake, knappt längre själv än mörten, han i sin tur av den stora och denna av Gammelgäddan. Tafsen brast förstås som en silkestråd bara hon vände på sig, och hon seglade lugnt därifrån med alla tre fiskarna i magen, det var en billig och bekväm festmiddag.
Hon hade många sådana minnen och upplevelser att förtälja; men de bästa voro historierna om katten och svalan. Den första tilldrog sig en kväll, Gammelgäddan kom simmande utefter stranden; hon hörde pojkröster på land, och då och då kom en sten plumsande, de kastade smörgås och bundo näcken. Men slutligen kom något ramlande som inte var en sten; det hade ben och kravlade och sparkade och sjönk endast helt obetydligt under vattenytan. Gammelgäddan sam närmare och såg då, att det var en kattunge; han hade en tyngd bunden om halsen, men den var inte tung nog, utan där stod stackaren och trampade vatten och kunde varken komma upp eller ned. Men Gammelgäddan hjälpte honom, tog honom i svansen och drog honom ut på djupet; han lugnade sig snart och smakade inte oävet.
Historien om svalan berättade hon ännu hellre, alltid med något nytt tillägg. Det var en klar solskensdag, men man väntade regn, svalorna flögo lågt. Gammelgäddan stod i vattenbrynet och glodde på dem; de kommo singlande som pilar utefter vattnet, doppade sig ett tag och sköto upp mot skyn igen. Och rätt som det var, kom en skjutande rakt emot henne, doppade sig tätt framför hennes huvud - och blev kvar därnere; Gammelgäddan hade bara behövt sträcka på sig, öppna gapet och smälla ihop det igen. Det var en läckerbit. Kramsfågel!
När hon sålunda berättat en stund, var hon åter hungrig - småfiskarna visste det, och ett tu tre, innan hon kommit till slutet på den sista historien, var det tomt omkring henne. Hon snurrade runt och såg sig om; inte ett liv, de voro som bortblåsta varenda en.
Hon fick ge sig ut på jakt igen, och det dröjde inte länge förr än hon i alla fall fått sig en trind och trevlig abborre.
Men det går så länge det går, och sen går det åt skogen som ordspråket säger. Det kan också uttryckas så, att gäddan går så länge i vatten tills hon spricker.
Det var några mörtar, nära släktingar till salig Silverling. De hade sammansvurit sig att störta envåldshärskaren, och de hade kokat ihop en plan som hade alla utsikter att lyckas. Den var bygd på en rysja som nyligen lagts ut längst in i Vassviken, och på en sträng befallning till alla traktens fiskar att hålla sig väl gömda ett par dar; Gammelgäddan skulle att börja med ställas på svältkur och göras riktigt glupsk och vild.
Det tycktes gå efter beräkning. De sammansvurna följde henne troget på vederbörligt avstånd vart hon for; och hon for vida omkring, hälsade på i närbelägna vikar, strövade bland holmarna, gick upp i bäckar och åar, stod i timtal och väntade vid grund och vålar. Men i natten fick hon intet; överallt var det lika dött och tomt. Hon magrade och blev nervös, vilket hjärtligt gladde och tillfredsställde mörtarna.
Så en midnatt stod en av dem, det var Silverlings bror, i närheten av rysjan - han hade sett att hon höll till därinne i vassen. Och snart såg han henne närma sig - han låtsade om ingenting, stod bara kvar och såg omedveten ut. Allt närmare kom hon - nu var hon knappt ett par alnar borta - då satte mörten iväg, vek av utefter landgångsnätet och rusade rakt in i rysjans gap. Och Gammelgäddan efter för full maskin; under vanliga konjunkturer skulle hon nog saktat farten, men nu varken såg eller tänkte hon, utan lät det gå. Hon törnade emot nätet, vände och gled in i struten, och sen kunde hon inte komma längre.
Någon mört fanns inte därinne, han hade kilat ut genom en maska, men det var inte nog glest för Gammelgäddan, hon stod där hon stod.
När hon kom underfund med det vart hon arg, som man i allmänhet blir när man fastnar i en rysja. Hon snodde runt och rusade av och an, men någon utgång hittade hon inte på; hon piskade omkring sig med stjärten och körde så kraftigt hon orkade mot nätväggen, men den höll; hon vältrade sig och vände buken opp, men ut kom hon inte ändå.
Hon lugnade sig och stod och hämtade andan ett tag. Då prasslade det i vassen, det var Silverlings bror som kom simmande; men han var inte ensam - han hade tvärtom ett ganska talrikt sällskap; först var det de sammansvurna och sen var det alla vikens övriga invånare, från alla håll och kanter kommo de, gamla och unga, abborrar och mörtar, lakar och sikar, löjor och snorjärsar och småfisk av alla slag. Där funnos till och med ett par smågäddor, ett par av hennes egna blodsfövanter, och en blanklax och en bred braxen hade förirrat sig ända hit från sina avlägsna hembygder. Och runt omkring rysjan samlade de sig alla, tätt utanför nätet. Gammelgäddan anade vad det skulle bli av, men beslöt att hålla sig stilla och varken höra eller se.
Det var Silverlings bror som började.
- Vi kommer för att få höra några trevliga historier, sade han. Det var längesen vi hade det kära nöjet. Men nu ha vi tyckt att tillfället skulle vara det lämpligaste man gärna kan önska sig. Eller vad säger ni själv?
Han tystnade, och de väntade att Gammelgäddan skulle svara på ett eller annat sätt. Men hon stirrade stelt rakt fram, sköt fram underkäken och teg.
- Ä, va inte kitslig nu, sade en mindre löja. Ni brukar ju vara så livad för saken annars, och Ni berättar ju också så överlägset!
- Hör, tyckte en äldre abborre, dra den där om långreven, va? Det är alltid en sann glädje att höra om en fisk att han reder sig och kommer lös, det må vara från en krok eller ur en rysja!
Det där tog; Gammelgäddan blängde till och visade tänderna ett tag, men vart strax lugn och kall igen.
- Hon ilsknar till, viskade en snorjärs, och det gick en fnissning genom stimmet. Hör nu gäddfar, fortsatte han högre, hur var det med den där svalan.
- Och katten sen, skrek en annan, har ni kvar honom än?
- Visst katten, sade en ful lake med ett brett grin - hör ni inte hur det jamar i magen på henne! upprepade en efter annan.
- Han är hungrig, stackars kräk, sade Silverlings bror. Gammelgäddan har ju inte gett honom något att äta på flera dar.
Ett par kviddor, de minsta i hela hopen, summo till hälften in i rysjan.
- Gammelgädda, ropade de, vill du ha frukost? Öppna gapet så kommer vi!
- Öppna gapet så kommer vi! skreko löjor och snorjärsar efter och stucko in nosen genom maskorna.
Och Gammelgäddan gapade; alldeles ofrivilligt skedde det, men gapade gjorde hon. Då blev det ett jubel, de summo ut och in i rysjan, de stimmade vid stjärtfenan. Och nu kunde Gammelgäddan inte styra sig längre; hon var vild och rasande, virvlade runt och spärrade ut fenorna och högg efter småkräken, men de räddade sig alltid ut genom nätet, hon kom inte åt så mycket som ett fjäll av dem dästo vildare och ursinnigare vart hon.
Det var redan ljust uppe i luften, vattnet började bli varmare och genomstrålas av gula strimmor och strålknippen. Dämpade ljud började höras däruppifrån; en tupp gol någonstans på strandsluttningen, en vällingklocka ringde och en vind dansade fram över vattenytan; vågorna skvalpade och gnolade, och det susade i vassen.
Allt det där gjorde småfiskarna änu skämtsammare och kvickare i både mun och stjärt; de kilade hit och dit, de sköto blixtsnabbt mellan Gammelgäddans gapande käkar, och de hoppade ända upp över vattenbrynet så det stänkte och gnistrade om dem.
Men med ens blev det stilla och tomt omkring Gammelgäddan. De smeto bort i vassen allihop och försvunno - liksom förr när hon berättade historier för dem.
Hon undrade och lyssnade. Och hon hörde ett plaskande i vattnet - det närmade sig, och hon såg något stort svart komma glidande över vattnet, som skuggan av ett moln.
Det stannade bredvid rysjan - så lyftes den upp i luften, så hörde Gammelgäddan ett dånande hurrarop ur två pojkstrupar, och strax efteråt låg hon på botten av en båt och kippade efter andan.
Något vasst och kallt stacks in i nacken på henne, hon hörde ett knastrande och tyckte att hon klipptes mitt av, och så domnade hon bort. Genom dvalan kände hon ändå, hur en pinne trängdes in genom ena gälöppningen; den skulle ut genom munnen, men Gammelgäddan knep ihop käkarna, varför visste hon inte riktigt själv. En av pojkarna sökte bända isär dem, men det skulle han aldrig gjort; Gammelgäddan hade präktiga tänder och en bit kraft kvar än, och den använde hon; när pojken drog ut fingrarna igen voro de tämligen trasiga, och ett par föreföllo för den ytlige betraktaren mera som drypande röda slamsor än som människofingrar.
Det var den Gammelgäddans sista bedrift. Sen blev det mörkt och tyst omkring henne.
Det hittades en hel hop småsaker i Gammelgäddans mage. Någon katt fanns där visserligen inte, men i stället åtskilliga metrevar och flöten, en större svirvel, ett par dussin metkrokar, en barkbåt med master och segel och unionsflagga, en tennsoldat och en slät guldring, allt i tämligen oskadat och användbart skick.
[tillbaks] | [topp]