Hemma hos S*Frostnattens

-Vi gör aldrig en parning som vi inte kan tänka oss att behålla en avkomma efter. Det säger Maud Lindstedt som har S*Frostnattens norsk skogkatt uppfödning tillsammans med maken Matti.

När jag hör ordet frost tänker jag på något skimrande grått, kanske en svartsilver katt. Hos Maud och Matti Lindstedt finns i stort sett alla färger representerade, men när de flesta hör stamnamnet S*Frostnatten tänker de nog på röda katter.
-Det är Tigers fel, säger Matti och klappar den rödtabby korthåriga huskatten som ligger i fotöljen bredvid honom. 1983 flyttade Tiger och Sotis hem till dem. Maud, som då inte visste något om katter, sprang runt i alla bokaffärer och letade efter böcker om katter. I en bok såg hon en bild på Pans Truls.
-En sån ska jag ha, sa Maud.

Första skogisen
Sommaren efter packade makarna bilen och åkte till Norge för att hitta en vild norsk skogkatt. Utan resultat. Istället köptes Fåfängans Amalia in under hösten från Ym van Dapperen. Ytterligare två katter köpte Maud från Ym och hennes uppfödning Fåfängans, Julietta och Jolanta. Båda är numera kastrerad, men har givit många fina avkommor. Julietta är DM, vilket innebär att hon har fem avkommor som har blivit minst Internationella Champions. 1996 blev hon bästa avelshona inom SVERAK.
-Ym var en sådan hjälp när jag köpte Amalia. Nu vill jag vara det för mina kattungeköpare, säger Maud.
Genom åren har det blivit en del kattungeköpare. Hittills har S*Frostnatten fått 28 kullar med totalt 103 kattungar. Fem av dem bor i dag kvar på Frostvägen i Jakobsberg utanför Stockholm. Katteriet består dessutom av ytterligare sex skogisar och två huskatter.

Interna strider
Katterna är ganska strikt uppdelade efter vem de tillhör. Beroende på vem man möter först på en utställning kan utställningen ha gått bra eller dåligt. Om Maud sprudlar och Matti är sur vet man att Tortie Freezia har tagit BIV:en från sin halvbror Ivanhoe.
Ivanhoe pryder tillsammans med S*Frostnattens Napoleon en slips som Matti har fått av vännerna. Och när de två kullarna föddes på samma dag, stod det "Maud" över en hel kattunge. Det är Unika Ullrika, som gärna spatserar på bjälkarna i taket. Tre meter över golvet.
En annan strid gällde tidigare vem som ska bli deras bästa avelshane på utställningarna, Ivanhoe eller hans pappa Bossen, S*Opatija's Big Boss. Honom köpte Maud på stamtavlan och på den röda färgen.
-Det har jag inte ångrat en sekund, säger hon samtidigt som han hjälper mig att anteckna. Eftersom Ivanhoe numera är kastrat har den striden upphört. Dock fortgår diskussionen om vem som egentligen gav bäst avkommor.

Utställningarna
Första utställningen, den femte maj 1985, novisgodkändes Sotis som norsk skogkatt. Då var Maud och Matti överlyckliga. Snabbt kom en kille fram och förklarade att för ett par år sedan hade hon säkert gått bra på utställningar, men inte nu längre.
-Kunde vi inte ha fått vara glada en liten stund i alla fall, undrar Maud. Under åren som kom fick Tiger börja följa med på utställningar. Som huskatt lyckades han vinna det mesta. På den tiden var det Tiger andra utställare förknippade med Maud och Matti. Genom åren har det blivit många utställningar. Men ändå tycker Maud att det roligaste på utställningarna är när varje kattindivid tar sitt första CAC. -Då gråter jag, säger Maud och Matti nickar instämmande.

Avelsarbetet
Maud kallar sitt avelsarbete för positiv avel.
-Jag försöker förstärka det som honkatten har bra, säger hon. Jag försökte med kompletteringsavel, men det är svårt att få jämnhet i kullarna då. För övrigt tycker hon att temperamentet och helheten är viktiga hos katterna. Det är viktigare än någon specifik detalj.
-Det är så mycket mer hos en katt än en del. Det är svansar, benstomme, hakor, öron, längder med mera.Tyvärr håller vi på och tappar pälskvaliteten och tofsarna, det som från början var det karaktäristiska hos skogkatterna. Det borde uppfödarna vara obs på. Det kanske svåraste med att avla är att vara kritisk mot något man älskar. Ägaren kanske inte ser bristerna och avlar på defekta katter bara för att man älskar dem. En defekt gör att man bör undvika den individen. Som uppfödare bör man undvika ärftliga defekter och sjukdomar. Man kanske inte heller ska använda djur efter föräldrar med dessa typer av sjukdomar i aveln.
-Vi har en så bred avelsbas att det kanske inte gör så mycket om vissa individer inte används i avel, säger Maud. Däremot påpekar Maud att det finns defekter som det inte går att avla sig bort ifrån. Exempelvis svansknickar poppar upp då och då. En viss procent förekommer i alla raser.
-Jag tror inte den uppfödare finns som kan svära sig fri från knickar i uppfödningen. Eller också har man inte följt upp alla katter. Vilket i och för sig är svårt, fortsätter hon.

Skogkattstypen

Målet för Frostnattens uppfädning är en stor, sund, vältypad katt med bra temperament. När jag frågar om det har funnits någon skogkatt som haft allt nämner Maud flera katter som hon tycker är vackra, men till sist bestämmer hon sig för Torvmyras Hallowen som hon tycker hade det mesta. Hade han levt i dag hade han varit ungefär 15 år.
-Det finns två typer på skogisar, säger Maud. Bra och dålig typ. Däremot finns det inte någon gammal eller ny typ.
Den viktigaste skogisen tror Maud att Pans Truls har varit. Han har blivit själva prototypen för en skogis. Hon spekulerar i vad som hade hänt om han hade varit rödtigré i stället för bruntigré. Skulle vi haft en annan syn på hur "urskogisen" såg ut? Utanför köksfönstret, i den stora kattgården, sitter en av Maud och Mattis bruntigré och vita katter, Torvmyra's Elliot. Han var pappa till deras första kull, men är sedan länge kastrat. Från flera utställare i Stockholmsområdet har jag hört att det var Elliot som fick dem att fastna för skogisar. Kanske beror det på färgen som är lätt att ta till sig när man är van vid huskatter. Men samtidigt måste utstrålningen ha något med det hela att göra. Och nog har han utstrålning, Elliot.

Av Heléne Sterner