Musik - Vetenskap? Språk? Konstform? Känsla? Politiskt redskap?
Förmodligen är musik en kombination av dessa och mycket mer än bara
så. Själv lyssnar jag på musik som jag gillar - Enklare blir det nog aldrig. Det kan
vara svårt att sätta fingret på vad man gillar hos en artist eller ett band, men det
är sällan särskilt väsentligt. Det väsentliga ligger mest troligt i det man hör och
känslan som det skapar innombords - att man gillar det! Musik är mat för själen skrev
någon. Jag är beredd att hålla med.
Nedanstående musiker är alla mycket stora favoriter till mig. Neil Yong och Bob Dylan
har jag sett live, på Sjöhistoriska muséet 1995 respektive Globen 1998, och det var
minst sagt två monumentala upplevelser, något jag aldrig glömmer. Frank Zappa är
desvärre bortgången och honom fick jag aldrig se spela live, men jag antar att jag bör
glädjas åt min far som fick göra det, på Gröna Lund, 1968. Peter Hammill,
engelsmannen med rösten och orden, har jag fortfarande förhoppning om att se. Han är
nästan sällsynt produktiv och verkar hellre släppa skivor än att turnéra. Men det är
nog inte sant. Vi får se vad som händer...
 |
 |
 |
 |
|||
| Frank Zappa | Neil Young | Bob Dylan | Peter Hammill |
Counting Crows - Emotionell dynamik med fjättrande entusiasm!
CC är ett av nittiotalets största rockband enligt mig. Större känsla för vackra texter, sång och musik har jag sällan eller aldrig skådat. Deras debutskiva, August And Everything After, är inget mindre än ett renodlat mästerverk. Deras andra skiva, Recovering The Satellites, har en rockigare approach och håller hög klass även den. Across A Wire är en dubbellive som släpptes i år, 1998. Den innehåller låtar från de två studioskivorna och visar prov på deras vilja till förnyelse och improvisation. En högintressant skiva. I slutet på 1998 eller i början av 1999 släpper de sin tredje studioskiva. Jag längtar.
Några mycket kompetenta gitarrister
Allan Hodsworth har spelat i band som Tempest, UK, Gong m.fl. och har inte minst en lång solokarriär bakom sig. Hans näst intill paranormala teknik har förbryllat mig till det yttersta. Jag har sett honom live vid två skilda tillfällen vid Umeå jazzfestival och jag hade båda gångerna stora problem med att förstå vad som hände. Det var nästan så att den enorma komplexiteten förtog en stor del av upplevelsen. Mike Stern har spelat med Blood, Sweat & Tears och Miles Davis och kan närmast betecknas som en rockig jazzgitarrist. Även honom har jag sett på jazzfestivalen då han spelad med Dave Weckl, trummor och Jeff Andrews, bas. Imponerande. Steve Howe, medlem av den legendariska gruppen, Yes. Jag har alltid fascinerats av hans vackra spel och renheten i de höga tonerna. En gitarrist av högsta klass. Robert Fripp i King Crimson har en mer innovativ spelstil. Han har släppt en rad soloprojekt i soundscapesserien. Det är liveinspelningar där han helt ensam åstadkommer improvisatoriska "landskap" med hjälp av gitarr och olika effektpedaler. Mäktigt. Mike Keneally, busrockaren som spelat med Frank Zappa, är en lika rolig som skicklig gitarrist.
 |
 |
 |
 |
 |
||||
| Allan Holdsworth | Mike Stern | Steve Howe | Robert Fripp | Mike Keneally |
