STENEN I GRÖNAN DAL

Från Birkas introduktionsvecka i Storlienfjällen september 1998.

Skolåret 1998-1999 inleddes för Birkas Allmänna linje med en härlig fjällvecka i början av september. Den sol som knappast visat sig sedan i maj månad återinträdde i vår jämtländska verklighet och denna gång var det molnen som höll sig borta.

Genom diverse aktiviteter "klassvis" men också i tvärgrupper fick lärare och studenter en avspänd möjlighet att lära känna varandra. Boendet skedde i Storliens stugby och bland aktiviteter kan nämnas vandringar till Brudslöjan, Blåhammaren, Vindarnas tempel och Skurdalsporten. En av kvällarna mötte vid skidtränaren Olle Mobärg som filosoferade kring moderna människors behov av frilufts- och fjälliv. Vi möte också renägaren Reidar Nordfjell som är ordförande i Handölsdalens sameby. Han skildrade rennäringens villkor, inte minst då i kamp mot såväl myndigheters byråkrati som konkurrerande fjällviltsjägare och renälskande rovdjur.

Bilderna nedan är tagna strax intill norska gränsen där Skurdalssjöns blå vatten glimmar med sin speciella högfjällston. Vid den tusenåriga gamla pilgrimsleden till Nidaros (nuvarande Trondheim) finns Stenen vid Grönan Dal där Kenneth Hermansson på bilderna håller en liten miniföreläsning om dess bakgrund och historia. Åhörare är dels Birkastudenter och dels (mannen med säck på ryggen och lite måne på skallen) riksspelemannen och samhällsläraren m.m, Richard Näslin.

Olika teorier är förbundna med Stenen i Grönan Dal och dess märkliga inristade tecken. Enligt en sägen skulle den helige Stefan, Hälsinglands apostel, ha ristat in en profetia om kommande svåra tider. Det var kyrkoherden i Brunflo, Jonas Renhorn som i sin doktorsavhandling på latin 1733 lanserade denna tes. Så här skriver han i svensk översättning: "Historieskrivarna påstå, att då denne fromme man under många års tid strövade omkring i dessa trakter och ivrigt förkunnade den eviga frälsningen för befolkningen, har rest denna sten i en dal, gränsande till de norska fjällen, och på den i versform inhuggit en profetia, värd att minnas av efterkommande tider."

Och så här skulle versen lyda enligt en tolkning:

När Svenske män taga utländska seder
Kyrchior och klöster rifvas neder:
Än står stenen i Grönan dal
När skalckar och bofvar trifvas
Och ärliga män utdrifvas:
Än står stenen i Grönan dal.
När Präster blifva bönder
och bönder blifva widunder:
Då ligger stenen i Grönan dal.

Man kan ju alltid fundera över om det är vår egen tid som åsyftas i den profetiska slutsatsen. Att en och annan präst övergått till annan form av kulturell odling, må kanhända vara en indikation som pekar i den riktningen. Och när det gäller bönder som blifva widunder, så undrar man om det möjligen kan vara någon anspelning på EU. Jordbruksministern, bosatt inte alltför långt från Stenen i Grönan Dal, kanske kan ge sin uttolkning av den gamla profetian. När vi kom fram till Stenen stod den dock fortfarande kvar!

Vad vi säkert vet är att stenen vid Skurdalssjöns sydstrand passerats av såväl pilgrimer som rövare och handelsmän på väg mot eller från Nidaros. Det lär även ha hänt att nutida folkbildare irrat vilse i trakten innan de slutligen funnit tröst vid Stenen i Grönan Dal. Kanske också ett tidens tecken? Där kunde de vila ut innan de återvände till mer välkända trakter.

Fotografen heter Lennarth Jonsson och studerade 1998-99 på AL:s Afrikakurs