Paul Roubiczek, Romantik och Fenomenologism

Jag presenterar här ett längre utdrag ur Nutidsmänniskans ödesdigra arv (1949) av filosofen Paul Roubiczek. Jag rekommenderar varmt denna text eftersom den ger en förståelse för dom destruktiva tendenser som finns i vårt tidevarvs tänkande. Vår tid står fortfarande under inflytande av 1800-talets brödrapar: materialismen och romantiken. Roubiczeks kritik är relevant för den idealistiska fenomenologism som dykt upp bland post-jungianska tänkare och som på ett trist sätt har förvanskat jungiansk psykologi. Exempelvis är grundbegreppen hos James Hillmans arketypiska psykologi närmast identiska med 1800-talets romantiska begrepp. Roubiczeks bok behandlar i sin helhet det här skadliga sättet att tänka. Följande kapitel är kanske inte det bästa, men det lyfter fram dom mest väsentliga angreppspunkterna.

FJÄRDE KAPITLET

Den romantiska verklighetsflykten

      Den romantiska rörelsen i Tyskland, ursprunget till romantiken i det övriga Europa, bygger på Kants och Goethes verk. Den inleder med full medvetenhet om sina avsikter det nya århundradet. »Aurora har tagit på sig sjumilastövlar», skriver Friedrich Schlegel, »snart kommer hela himlen att låga av ett enda ljus, och då blir alla edra små nattlampor värdelösa. Då först kommer det nittonde seklet att börja på allvar.»
       Romantikerna har rätt när de hävdar att deras föregångares mest betydande insats är personlighetens frigörelse, men denna personlighetskult blir från början överdriven och snedvriden. Kant hade påvisat att den mänskliga kunskapen inte bara passivt upptar den omgivande världen i sig utan även är dess skapare och lagstiftare. För att lära känna verkligheten i dess helhet måste vi därför också utforska lagarna för vårt tänkande. Nu överskattar man denna nya och oanade uppgift för vår kunskap, så att anden icke blott betraktas som lika betydelsefull som verkligheten själv, utan som ensam upphovsman till den, medan människan betraktas som världens suveräne herre. Fichtes tankegång är följande: då det är jag som tänker och uppfattar världen, och eftersom ingenting som tillhör »tinget i sig» är säkert utom det faktum, att jag tänker det, är detta »jag» det enda vissa. I detta »jag» sammanfaller subjekt och objekt; vi känner det icke blott som ett yttre objekt utan även som en inre erfarenhet. Jag kan ha direkt och absolut kunskap om det, och därför representerar det hela verkligheten. Jaget blir skaparen av världen, och den objektiva verkligheten är för Fichte blott ett »icke-jag», som av jaget skapas på artificiell väg för vissa syftens skull. Hela världen, människan såväl som den yttre verkligheten, bestämmes av detta »jag» ensamt, och varje föreställning om att »substansen i våra förnimmelser skulle vara given utifrån tillbakavisas energiskt.»
       Fichte ryggar själv tillbaka för de gränslösa utsikter, som denna nya idé öppnar, och upprättar snart nya gränser. Men för romantikerna är tankegången i hög grad lämpad, och medan Fichte ännu talar om det »världsjag» som träder i Guds ställe, tror de blott på det individuella jaget hos varje enskild människa och därmed på en obegränsad individualism. Det enda som för dem betyder något är individens berusande självhärlighet. »Jag är i stånd att göra vad jag vill. Ingenting är för människan omöjligt.» Detta förhärligande av människan sker utan inskränkning, och hennes inre liv kommer därmed att få en allt överskuggande betydelse. »Inom oss och eljest ingenstädes ligger evigheten med alla sina världar, det förflutna och det kommande.» Människoanden blir den enda absoluta makten, och då alla lagar i naturen kommer till stånd genom våra tankeformer, är det anden som stiftar lagarna utan att själv bestämmas av dem. »Anden skapar av egen maktfullkomlighet världen i enlighet med sin vilja. Anden behöver ingenting annat än sig själv ... ty vad jag uppfattar som världen är dess skönaste verk, dess spegelbild, skapad av anden själv.» Andra varelser och ting »existerar emedan vi tänkt dem ... Vi är det öde, som bibehåller dem i deras existens.»
       Andens suveräna maktfullkomlighet är för romantikerna det högsta goda, och för att ernå den söker de gång på gång sätta sig över alla bindande lagar, som kan fängsla dem vid jorden. Flykten från nödvändigheten är det typiska gemensamma draget hos alla de skiftande och motsägelsefulla strömningarna i romantiken. Det är av detta skäl, som ironien intar en så framskjuten plats i dess idévärld, ty med ironiens hjälp kan man bevisa andens absoluta, frihet. I det verkliga livet kan människan icke undgå att ta enskilda erfarenheter och föremål på allvar och betrakta dem som verkliga, men med tillhjälp av ironien kan hon höja sig över dem och ge uttryck åt sin känsla av allmakt. Ironien ger alltså anden den storhet och oändlighet, som nödvändigheten utesluter. Andens sfär är så omätlig att ingen ändlig mänsklig varelse någonsin kan omspänna den helt. Skall människan ens kunna ge en antydan om oändligheten, måste hon försöka omspänna de största motsatser och motsägelser, och här får hon hjälp av ironien, medan denna berövar allt dess tyngd och allvar. Ett fullständigt fritt spel av alla andliga krafter blir här möjligt, och på så sätt kan anden pendla från den ena ytterligheten till den andra.
       Till en början är denna nya frigörelse av anden från alla band utomordentligt fruktbar. En ny värld, oåtkomlig för de gamla föreställningssätten, väntar på att väckas till liv, och blott en ande som är helt och hållet obunden kan oavlåtligt fortsätta att i sig uppta något nytt och därmed uppleva livets fullhet och rikedom. De impulser, som utgår från romantiken, är ovanligt många och starka. Den medvetna organiseringen av världen konfronteras med dess omedvetna bakgrund; den förenkling av tillvaron, som upplysningstiden medförde, ersättes med en hemlighetsfull rikedom av förnimmelser, intuitioner och känslor. På detta sätt återfår de gamla myterna och symbolerna en mening, halvförgätna sägner och legender, som blott levat kvar på folkets läppar, får nytt liv, och man börjar intressera sig för de primitiva folkens själsliv. Med intresset för det omedvetna följer en djupare förståelse av religion, och kristendomen och vissa orientaliska religioner väcker på nytt genklang i själarnas djup, får en ny mening och ett nytt liv. I det romantikerna varken erkänner något tvång eller några förpliktande andliga lagar, blir de i själva verket i stånd att vakna till ett rikare liv. Utan att i kraft av några egna lagar missuppfatta dem kan de godtaga och följa alla riktningar i konsten och tränga in i deras verkliga struktur, och de kan förstå och uppskatta sådana epoker, som ligger fjärran från deras egen. Bedömningen, enligt absoluta normer, som vi finner hos Goethe och Schiller och som kommer dem att misskänna många epoker, ersättes av en mera rättvis värdering. I kraft av sin religiösa känsla uppfattar romantikerna för första gången den förbisedda och föraktade medeltiden såsom en av de stora epokerna i Europas historia. Men det är inte bara gotikens innebörd de förstår utan även renässansens, och den missuppfattning av antiken, som utmärkte nyklassicismen, korrigeras genom att man förstår den starka lidelse, som alltid utgör ett grundelement i den. Romantikerna införlivar genom översättningar andra litteraturen med den tyska, de översätter Shakespeare, Dante, spanska romaner och dramer på ett sätt som beundransvärt bevarar originalens egenart, och på samma gång skapar de den moderna konsthistorien och den moderna filologien. Deras strävan att överallt öppna den andliga kulturens rika källsprång driver romantikerna att ständigt se sig om efter nya ämnen. De riktar blicken mot Orienten, mot Balkanfolken, mot Indien och mot naturfolken. De upptäcker skönheten hos naturscenerier som man förut föraktat, de höga bergen, de mörka skogarna, havet. De uppsöker natten och fasorna lika väl som idyllen och har en djupare förståelse för det hemlighetsfulla, det skymningsdunkla och okända. Fantasien får fria tyglar, och sagor, spökhistorier och de mest fantastiska berättelser florerar. På samma gång som människoanden leker med verkligheten tränger den djupare in i den. En djupare förtrogenhet med folklynnena och den större vikt man fäster vid dem underlättar nationernas utveckling, och den sociala romantiken och den sociala utopismen leder över till socialismen. Man tillägnar sig alla nya upptäckter inom naturvetenskapen och bearbetar dem med sin fantasi, och detta ger den experimentella naturvetenskapen nya impulser. På så sätt föregriper man många av århundradets ideer, framstegstron, utvecklingsläran och olika filosofiska och historiska riktningar, åtminstone i fragmentarisk form.
       Flykten från nödvändigheten är i detta avseende romantikerna till stort gagn. Dessa nya ämnen är till största delen okända, och därför kan man inte genast klarlägga deras verkliga och nödvändiga struktur, och det visar sig sålunda omöjligt att införliva dem med en konstart, som är bunden av stränga former. Det är blott emedan romantikerna sätter sig över alla lagar och godtar alla ämnen alldeles så som de ter sig för dem, även om detta kanske blott sker från deras mest ytliga sidor, som de kan omspänna en sådan mångfald och rikedom av ämnen. Men det är på samma gång just detta drag hos romantikerna som icke ger oss rätt att enbart dröja vid rörelsens positiva inflytande. Ty alla dessa impulser blir av betydelse blott i den mån de utövar inflytande på dem som står utanför rörelsen, blott i den mån romantikens arvtagare på allvar och utan ironi söker komma till klarhet om dessa impulsers verkliga struktur och de lagar som bestämmer dem. Blott om de utvecklas i enlighet med de lagar, som de enligt sakens natur måste bringas i samklang med, har dessa ämnen bestående värde, och blott då kan dessa plötsliga ingivelser förvandlas till något fast och varaktigt. De skapelser av romantiken, som haft varaktig betydelse, ledde därför mycket snart bort från den. Vad vi emellertid för ögonblicket vill klargöra är vad vi menar med romantik och vad som visat sig livskraftigt i den trots den senare utvecklingen. På vilka element i romantiken bygger den hållning, som vi i våra dagar kallar »romantisk»? Vi måste undersöka deras ursprung för att bättre förstå vårt eget andliga liv och därmed bedöma det riktigare.
       De följder av flykten från nödvändigheten, som omedelbart kom till synes, visade sig ödesdigra. När Fichte upphävde alla gränser för jaget, förvanskade han Kants filosofi på ett sätt, som skulle bli typiskt för filosoferna under hela århundradet och som hade ett fördärvligt inflytande på deras verk.
       Kant var med sina teorier betydligt före sin tid. Varken han själv eller hans efterföljare kunde bli stående vid de gränser han utstakat för vår kunskap. De kunde icke nöja sig med att hänvisa »tinget i sig» till det ovetbara. Men där Kant blott indirekt och på en omväg över moralen åter för in den metafysik han störtat från dess tron, söker alla hans efterträdare att undgå denna omväg. De erkänner, att Kants tankegång är riktig, men de säker alla finna någon utväg med vars hjälp man trots Kants tanke- och åskådningsformer kan ernå direkt kunskap om tinget i sig. Det är blott på en enda punkt som Kants tankeformer enligt dessa tänkare saknar tillämpning, men detta enda undantag gör det möjligt för dem att trots kunskapsteorien smuggla in ett helt metafysiskt system. För Fichte är »jaget» och dess suveränitet ett sådant undantag, för Hegel är det »världsanden», tänkt såsom ett abstrakt begrepp, för Schopenhauer viljan och för Nietzsche det upplevda jaget. Alla dessa uppfattningar är felaktiga, ty det återstår att bevisa undantagets giltighet. De inför därför blott ständigt nya misstag.
       Fichte tar sin utgångspunkt i det skapande »jaget» i stället för i den yttre verkligheten och hävdar, att verkligheten måste vara sådan vi tänker den och att därför varje logisk slutsats måste vara verklig. Han utgår alltså från det rena tänkandet. Kant förlorar aldrig kontakten med livet och med verklighetens värld. Till och med när han på sin ålderdom än en gång fördjupar sig i metafysiska spekulationer, brottas han alltjämt med förutsättningar, som fastän de är tyngda av en traditionell begreppsapparat icke desto mindre visar hän på verkligheten. Fichte däremot är grundläggaren av en ny skolastik. Med utgångspunkt från rent logiska premisser följer han dem så långt det är möjligt utan att känna något behov att undersöka, om de alltjämt svarar mot någon verklighet. På så sätt lyckas han bygga upp ett rent spekulativa metafysiskt systern, som förklarar världen i alla enskildheter, så att han gör anspråk på att känna till hela tillvarons struktur, mening och mål, och märker därvid icke, att han förlorat all kontakt med den verkliga världen. Det är svårt att förstå, hur någon efter Kant kunde framträda med sådana anspråk, men romantikerna skänkte honom sitt bifall. Friedrich Schlegel förebrår Kant för vad som i själva verket är hans förtjänst. »Kant hamnar i den slutsatsen att vi på det spekulativa området icke kan veta något om det enda som är fullt visst, nämligen gudomen», säger han och tillägger: »Eftervärlden kommer sannolikt att finna storheten hos denne utmärkte man företrädesvis i hans naturvetenskapliga skrifter ... medan hans filosofiska arbeten ofelbart är dömda att falla i glömska.» Men i Fichte ser han begynnelsen till en ny epok. Novalis säger: »Fichte är den större ... Kant den mindre tänkaren.»
       Men denna gränslösa individualism hämnar sig, och groteska metafysiska system och okontrollerbara eller tomma spekulationer återfår det välde de nyss förlorat. Schelling uppställer som en grundprincip att »Guds existens är en, empirisk sanning och grundvalen för all praktisk erfarenhet», och han bemöter alla invändningar med en rent spekulativ metod och en skruvad logik. »Eftersom det icke kan finnas något utanför Gud, måste denna motsägelse (att det nämligen finns,enskilda ting) lösas genom antagandet, att tingen har sitt upphov i något hos Gud, som icke är Gud.» På detta sätt kan man förklara allting utan att förklara någonting. Schlegel och Novalis hävdar, att männen mera hör till mineralriket och kvinnorna mera till växtriket, och den äkta kärleken är för dem icke en enskild blomma utan skapare av något, som hör till växternas natur. På sådant sätt kan de hålla på med att filosofera i det oändliga och intalar sig slutligen, att de vet allt om Gud och andarna, om stjärnorna och världarna och om människans gåtfulla tillvaro. Men i själva verket ökar de därmed icke på minsta sätt vårt vetande, och likväl ser de från sina sublima höjder med nedlåtande förakt ned på verkligheten.
       De ödesdigra följderna av sådana tänkesätt kommer först till synes när romantikerna med sina politiska läror kommer i konflikt med verkligheten - och detta för oss rakt in i kärnan av vår nuvarande situation. Romantikerna nödgas i de arbeten, som behandlar politiska frågor, använda begrepp som hämtats från verkligheten, men de ger dem en ideell betydelse utan att bekymra sig om deras verkliga innehåll. De försvarar t. ex. kungadömet och förhärligar det i mystiska uttryckssätt utan att märka att den verkliga institutionen redan befinner sig i ett skede av förfall och förnedring och på intet sätt är förtjänt av att stödjas. Därmed uppnår de raka motsatsen till vad de ämnat, ty de revolutionära mål, för vars skull de stöder kungadömet, är alltför abstrakta för att kunna bli effektiva, och därför hjälper de med sitt försvar endast till att konservera den skröpliga institution, som de i själva verket ville avskaffa. Romantikerna tror, att de kommit till klarhet om världens absoluta ordning, och kräver därför obetingad makt för att kunna organisera världen i enlighet därmed. De framlägger reaktionära och diktatoriska krav för att därigenom desto fortare uppnå sina revolutionära mål. Men dessa abstrakta mål måste enligt sin natur förbli ineffektiva, och det blir därför endast de reaktionära kraven, som får några reella konsekvenser.
       Fichte framlägger i sina Tal till tyska nationen ett mycket revolutionärt uppfostringssystern, men när han med anledning därav får i uppdrag att utarbeta en plan för ett nytt universitet i Berlin, visar sig denna fullständigt omöjlig att förverkliga och måste förkastas. På så sätt blir det blott kravet på att makten skall utövas på ett mera energiskt sätt - ett krav, som är högeligen välkommet för de reaktionära myndigheterna - som verkligen blir effektivt i hans tal - jämte den paroll, som bidrar till att försätta en nation, som håller på att vakna till en hälsosam nationell självbesinning, i ett ödesdigert tillstånd av nationalistiska hysteri. Det är mycket lätt att i en stor vision se Gudsriket och i tankarna omvandla hela jordelivet efter dess förebild, och det är precis lika lätt att glorifiera det »heliga romerska riket av den tyska nationen», som för länge sedan överlevt sig självt, och visa fram dess trasor i ett artificiellt rampljus. Men ett politiskt program må vara hur upphöjt och hur konsekvent genomtänkt som helst, det är värdelöst, om dess beståndsdelar som måste hämtas från verkligheten har en helt annan karaktär. Det verkliga livet besitter ett mycket kraftigt egenliv och kan icke förändras genom att fantasien väver sin spindelväv kring det. I stället kommer fantasien, ehuru den bygger på missuppfattningar, att användas för att ge det sitt stöd. Det är ingen tillfällighet, att befrielsekrigen mot Napoleon som fick ett entusiastiskt stöd från de revolutionära romantikern men fördömdes av Goethe, ledde till den reaktionära Heliga alliansen. Det är både dåraktigt och ödesdigert att engagera sig i politiska livet under antagandet, att kungadömet är heligt, att kyrkan är fullkomlig eller att lagen är rättvis, ty deras representanter kommer att göra ett godtyckligt eller brottsligt bruk av en sådan politisk romantik. Blott en kamp för att påverka och omdana världen har i det politiska livet sitt berättigande.
       En särskilt ödesdiger sida hos denna politik är dess förhärligande av nationalkaraktären. Fichte tillskriver tyskarna allt ursprungligt, som ännu icke dödats av godtyckliga regler och brännmärker allt annat såsom utländskt. Han förklarar: »Att ha karaktär och att vara tysk betyder otvivelaktigt ett och samma.» Eftersom han är en abstrakt tänkare är det mycket lätt för honom att bevisa, att tyskan är det enda äkta språket, och att tyskarna ensamma är ett »verkligt folk». Det bekymrar honom icke att han för att kunna ge stöd åt sin uppfattning måste brännmärka sådana genuint tyska drag som grubblet över döden eller benägenheten att passivt finna sig i en politisk regim såsom av främmande ursprung. Likaså förklarar Schleiermacher, att »dessa stolta öbor ... känner inte till något annat än profit och njutning», och såsom en religiös människa kan han knappast fördra anblicken av en fransman. Med så gott som varje ord trampar han de heligaste bud under fötterna.»Blott här i vårt fädernesland finner du i ymnigt mått allt det, som utgör mänsklighetens prydnad.»
       Romantikerna finner allt sådant skönt, som de lyckas beteckna som tyskt, och till följd av denna okritiska beundran lägger sig småningom ett tjockt lager av damm över allt det som verkligen är tyskt. Novalis söker inte ens få klarhet i vad franska revolutionen kan ha betytt för Tyskland utan nöjer sig med att förklara: »Det bästa fransmännen nått med sin revolution är ett stycke tysk karaktär.» De konsekvenser som följer av denna överskattning av anden är paradoxala. För det första skapas genom denna överskattning det abstrakta idealet »tyskt», och därpå inordnas den andliga kulturen åtskillnadslöst under allt det som förefaller »tyskt», hur fientligt mot anden och hur oförnuftiga det än är. Medan andelivets krav blir abstrakta och verkningslösa, blir den värld, som måste utvecklas, mera främmande för detta liv än någonsin, och slutligen böjer sig andelivet för denna snedvridna verklighet och insveper den i sentimentaliteten i stället för att omvandla den. På samma gång måste detta okritiska förhärligande av den egna nationen förr eller senare medföra en stagnation i dess utveckling och leda till dess förfall, ty om man blott lovordar alla dess brister, kan den icke utvecklas och förbättras utan förblir i stället kvar i sin begränsning. Den vidhåller sina fel och skrudar sig i en falsk ära och kommer därmed efter de andra nationerna i utveckling.
       Men detta är blott en av romantikens ödesdigra verkningar. Romantikerna är så berusade av känslan av andens allmakt, att de icke heller i andra avseenden vill ha något att skaffa med verkligheten. Det är inte bara i sina filosofiska arbeten de förbiser den faktiska verkligheten, utan de bygger ständigt i sin fantasi upp en värld sådan den borde vara, utan att ta minsta hänsyn till om denna fantasivärld kan förverkligas eller ej. »Fantasien är människans högsta och mest ursprungliga gåva, och allt annat är blott en återspegling av den.» I hela den romantiska litteraturen möter oss ständigt på nytt bilden av guldåldern i det förflutna eller i framtiden, och från sin utsiktspunkt »östanför sol och västanför måne» betraktar de romantiska författarna med förakt den verkliga världen. »Jag vet hur världen bör vara; det lönar sig därför icke att fråga, hurudan den är.» Denna flykt, icke blott från nödvändigheten utan även från verkligheten, betraktas som människans främsta plikt. »En verkligt fri och bildad människa måste när som helst efter behag kunna stämma sin själ i samklang med filosofi eller filologi, med kritik eller poesi, med historia eller retorik, med gammalt och nytt, alldeles som ett musikinstrument när som helst kan stämmas i alla tonlägen.»
       Denna hållning omintetgör efter hand även de stora förtjänster romantiken ursprungligen ägde. Romantiken är icke blott en ideströmning; den har också en mycket medveten filosofisk läggning. Det finns knappast någon annan rörelse i litteratur och konst, där man så ingående filosoferar över diktverken och konstverken, att det förefaller som om dessa verk kommit till blott för att belysa teorierna. Schlegel brännmärker »folk- och naturdiktarna», som föraktar alla studier och söker sin räddning i det formlösa. Det filosofiska tänkandet är för alla romantikerna människans högsta och mest utmärkande förmåga. »Utan filosofien skulle människans viktigaste andliga krafter förbli splittrade ... Den som vet vad filosofien betyder vet också vad livet innebär.» Men hela detta filosofiska tänkande inriktas på det omedvetna, på det primitiva själslivet, på känslolivet, på mysterier och mystiska upplevelser, på en känslomättad religiositet och på drömmens värld - d. v. s. på allt det, som i ordets positiva mening kan kallas »romantiskt» men som står i strid mot det medvetna livet. Och romantikerna försöker icke lyfta det omedvetna och hemlighetsfulla till klarhet och medvetenhet, vilket vore en uppgift, värdig människoanden. Det är tvärtom denna som skall »stämmas» i samklang med det romantiska, och den allsmäktige anden tages i bruk för att frambesvärja det omedvetna och skymningsdunkla, som icke tål dagens klara ljus. Därmed ställes anden inför en uppgift, som den icke kan lösa. Driven till en artificiell naivitet, förlorar den förmågan att skilja det äkta från det falska, och de mystiska eller religiösa upplevelser, som på detta sätt kommer till stånd, måste bli konturlösa och overkliga. Romantikerna nödgas skapa fantom, som icke är naturliga och primitiva: utan helt enkelt lögnaktiga. I det de okritiskt dyrkar allt, som förefaller spontant och rikt på känsla, berövar de själva de romantiska ämnena sitt värde och ger alla motståndare till det översinnliga vapen i händerna. Det uppstår en känsla av att allt irrationellt blott är ett bedrägeri och att det endast kan komma till stånd genom ett sådant. Kännedom om den irrationella och mysteriösa sidan av det mänskliga livet, som borde befria oss från alla falska gudar, misskrediteras på detta sätt, ty de oäkta, irrationella skapelserna kan blott tjäna som angreppspunkter.
       Romantiken driver människoanden till självmord, och denna verkan kan blir även varaktig. Parollen »tillbaka till naturen!» har redan den varit farlig, ty när anden väl en gång vaknat, är det omöjligt att förneka den eller att vrida klockan tillbaka. Men detta krav hade likväl varit ärligt, ty det uppställde den primitiva människan som ett ideal och förnekade blott intellektet. Men vad romantikerna vill är icke att förneka intellektet; de begagnar det för att ge de vanliga tingen en trolsk och primitiv tjusning. Romantikerna söker. avsiktligt frammana den dragningskraft, som de primitiva tingen får, när de betraktas genom intellektet som medium. Men att på detta sätt försöka bevara anden för att framkalla ett sken av primitivitet är omöjligt; man kan inte på en och samma gång både söka bevara anden och förneka den medvetna tanken.
       Människoanden kan upptäcka enkla och primitiva ting, men den drives av sin egen natur att förstå och därmed även att överskrida det primitiva stadiet genom att ständigt vidga det medvetnas sfär. Att på konstlad väg söka bevara det omedvetna kan blott leda till att man förkväver det andliga livet. Om det omedvetna icke får genomlysas av tanken, så kan det blott accepteras såsom något för intellektet främmande, en helt annan sfär, och ju mera främmande, ju mera oförnuftiga och oäkta det är, desto mera trovärdig förefaller dess primitivitet att vara. Människoanden kommer därför ofelbart att drabbas av degeneration, förvridning och avtrubbning. Överskattningen av intellektet ledde därför än en gång hos romantikerna till paradoxala konsekvenser, ty denna tendens försätter intellektet i den groteska situationen, att det kämpar mot människoanden och böjer knä för en oäkta naivitet, ja, för den rena dårskapen, kastar bort sitt bästa vapen och förgäves söker underordna sig, där det borde ha ledningen. Det uppstår en situation, där det kultiverade själsliv, som den oförvillade och sunda människan eftersträvar, tages i tjänst för att glorifiera oförnuftet. På så sätt blir de intellektuella beredda till förödmjukelser i alla former, till en kult av styrkan och dumheten och till ett förräderi mot anden för att rädda vad som förefaller dem »primitivt».
       Romantiken ger ett skenbart stöd åt alla intellektets motståndare, ty om människoandens enda uppgift består i att förfalska den ursprungliga primitiviteten, och om de intellektuella själva anser den tvivelaktiga tjusning, som ligger däri, som sin förnämsta uppgift, kommer den enda tänkbara befrielsen att bestå i att man vänder sig bort från intellektet. Därmed inledes den farligaste strömningen i vår tid. Vi är i fara - inte därför att vi är alltför mycket förandligade eller intellektuella, utan därför att vi odlar vårt intellekt på ett snedvridet och ensidigt sätt. Men man kan icke avhjälpa denna oriktiga tendens blott genom en kunskapsskygg isolering, som städse på nytt hotas av varje smula kunskap man nödgas acceptera, utan endast genom en allsidig utveckling och odling av förståndet, och denna åtgärd blir omöjlig, om vi blott använder vårt tänkande till att söka verifiera sådant som är oss främmande. Vägen till en förnuftig hållning är då spärrad.
       Det mest påtagliga exemplet på denna oriktiga tendens erbjuder romantikernas hållning till religionen. Friedrich Schlegel skriver till Novalis: »Min bibliska plan är inte någon litterär plan utan en biblisk; den är alltigenom religiös». Men detta hindrar honom icke från att tillägga: »Jag har mod och styrka nog, icke blott till att förkunna och vara brinnande i anden som Luther, utan också till att som Muhammed gå ut i världen och erövra andens riken med världens skarpslipade svärd och offra livet som Kristus.» Detta är hans »dödliga allvar», men han frågar icke desto mindre: »Eller kanske du har större fallenhet för att bli en ny Kristus?» Denna frivolitet gillas av alla romantikerna, till och med av teologen Schleiermacher. Också för honom är det viktigaste en artificiell andlig hållning. Religionen betyder för honom en känsla för tillvarons, och han beundrar »religionens virtuoser» och »helighetens virtuoser».
       Denna meningslösa lek med religionen är blott en av de hållningar till den som romantikerna anser möjliga, men det finns en annan, som är lika farlig. Där den religiösa känslan är äkta, såsom fallet är hos Novalis, blir dess uttryck så stridande mot ett rätt sätt att bruka sitt förnuft, att romantikern inte nöjer sig med att fly bort från den klara tanken utan gång på gång smädar den. Novalis anser det t. ex. riktigt, »att kyrkans visa överhuvud motsätter sig en förmäten utveckling av de mänskliga anlagen ... och otillbörliga och farliga upptäckter inom vetenskapen», att detta överhuvud förbjuder »dristiga tänkare att offentligt förklara ... att jorden blott är en obetydlig planet». Man tjänar icke religionens sak genom sådana förvillelser och farhågor, och en Dostojevskis lidelsefulla brottning med religionen visar, hur mycket fruktbarare ett uppriktigt och fullmyndigt tänkande på detta område kan bli. När flertalet romantiker återvände till, den allena saliggörande kyrkans famn, var det ingenting annat än ett förräderi mot anden, ett fegt avsvärande av alla deras föregående meningar och en föraktlig självförnedring. Det har ingenting att göra med äkta religion, ty människotanken kapitulerar här inför döda traditioner, och detta kan blott förhindra en verklig förnyelse av religionen. Det är just de farligaste egenskaperna hos kyrkan som därmed stärkes och får sin motivering. överskattningen av individen hämnar sig här på människan själv, ty eftersom »jaget» i verkligheten icke skapar världen och eftersom denna är något annat än blott och bart ett »icke-jag», kan människan icke bära friheten, när den stegras till godtycke; därför kapitulerar hon obetingat, när kyrkan räddar henne från denna falska frihet. Den som icke erkänner någon inre lag, måste slutligen acceptera det yttre tvånget.
       Naturligt nog framträder dessa ogynnsamma och ödesdigra verkningar av romantiken främst på dess egentliga område, i litteratur och konst, som för romantikerna är människans högsta skapelser. De höjer upp konstnären till ett plan, där han »förhåller sig till andra människor som dessa till de övriga varelserna på jorden.» Konsten måste vara fullständigt oberoende av varje verklighet. »Den poetiska känslans väsen ligger måhända däri, att människan mottar impulser genom att återverka på sig själv ... och att hon kan utöva sin fantasi utan yttre impulser.» Och »diktarens frihet» tillåter honom icke »att erkänna någon lag, som står över honom själv». Men just denna överskattning av konsterna berövar dem deras värde, och det är romantikens fel att de börjar förlora sitt inflytande på livet och urarta till en ren dekoration.
       Inte heller i konsten uppger romantikerna sina anspråk på att omedelbart fatta det absoluta. Men det absoluta självt kan icke inordnas i någon form. De drives därför omedelbart in i en återvändsgränd. De måste flytta över tyngdpunkten från den konstnärliga formens innehåll till dess mening och söka sig fram till en allegorisk form, en strävan som måste leda ut i ett tomrum. Om en enda enskild händelse skildras realistiskt och lodas i hela sitt djup, skapas därmed en levande symbol, ty på detta djup har varje detalj delaktighet i det helas väsen, och i den mån detaljen blottar detta djup förkroppsligar den helheten och kan symbolisera denna. Men romantikerna tror, att de känner meningen med det hela, och med utgångspunkt från denna förmenta kunskap skapar de allegorier, som skall uttrycka den. De förvandlar icke en gestalt, ett skeende eller en erfarenhet till en symbol; i stället blir sagan det högsta konstnärliga uttrycksmedlet, och sagokungar, trollkarlar, växter och element utför en fantastisk häxdans, som anses representera världsordningen. På så sätt går poängen i varje konstnärlig skapelse förlorad. Den kan icke längre utan några förutfattade meningar tränga fram till en rikare och djupare framställning av världen, utan kommer blott att få till uppgift att,förse på förhand uppdragna linjer med ytliga ornament. Konstverket förlorar sin självständighet och får någon mening blott genom något som utifrån lägges in i det. Godtar man icke denna mening, återstår ingenting, ty dess inre värde går förlorat.
       Ännu äventyrligare är romantikernas försök att framställa oändligheten såsom en väsentlig egenskap hos det absoluta. Inte heller det oändliga kan uppfattas direkt, och därför inför de i konsten en oupphörlig oro hos människoanden i hopp att kunna ersätta det därmed. När deras idealiserade konstnär blickar ner i sin själs avgrunder för att därifrån hämta upp något som kan fogas in i den konstnärliga formen, är det »som skådade han ned i en ofattbar virvel, där våg efter våg krossas till skum och där man likväl icke kan urskilja någon enskild våg ... där alla strömmar ständigt på nytt flödar samman till en enda, oavlåtligen och utan vila . . . ett brusande och svallande mysterium, ett oändligt, evigt raseri hos ett vredgat och stormigt element.»
       Denna kamp får icke förväxlas med Goethes oändliga strävan, ty romantikerna övertar från honom blott vad de kan vantolka på sitt eget sätt. Goethe låter sig ständigt drivas vidare av livets rikedom, av människoandens mångsidighet och av sin strävan att förverkliga jordelivets högsta möjligheter. Han går från ett faktum, från en erfarenhet till nästa, och det är blott emedan han aldrig kan uttömma verkligheten som han icke kan slå sig tilltro. Romantikerna åter upptar icke i sig verkligheten utan blott en vanställd skuggbild av den, när de vill framställa det oändliga. Oändligheten är för dem en atmosfär, som skall införas hos konstverket, och att skapa denna atmosfär av oändlighet är deras högsta mål. Men detta mål strider också direkt mot alla äkta konstnärliga skapelser. Det är sant, att ett fulländat konstverk har en viss ton, men om det från början är ett av målen att åstadkomma denna, är skapelseprocessen icke längre fri, formen måste pressas och vanställas, och konstverket underordnas åter syften, som är främmande för det. För att kunna skapa denna känsla av oändlighet måste romantikerna upphäva det naturliga händelseförloppet, så att en viss stämning förlänges, eller bryta sönder konstverkens form för att framkalla ett intryck av ofullständighet, och därigenom förhindrar de en konsekvent avslutning på verken. Eller också måste de dra sig tillbaka till det rena tänkandets sfär, men till ett tänkande, som icke får leda till några slutgiltiga resultat som skulle kunna föra processen till en avslutning. För romantikerna framstår reflexionslyriken såsom den högsta diktarten; den romantiska diktningen skall »sväva på den poetiska reflexionens vingar och ständigt på nytt återknyta till reflexionen, som om d,en mångfaldigades i en ändlös serie speglar». Konstnärens strävan känner icke någon förpliktelse eller inre nödvändighet och blir blott enhållning, som icke har sitt fäste i livets eget väsen.
       Allegorien, atmosfären av oändlighet, den romantiska reflexionsdiktningen - alla medverkar de till att konsten urartar till en ornamentik som förkväver livet. Då det är omöjligt att tillfredsställa alla dessa anspråk, måste romantikerna tillgripa allt fler tekniska konstgrepp som åtminstone ger ett sken av att man lyckats. För det första söker de framkalla ett intryck av konturlöshet. »Vem skulle inte vilja vandra i skymningen, när natten genomträngas av ljuset och ljuset av natten, så att färger och skuggor blir desto intensivare?» Denna skymning är i och för sig skön men blir odräglig när den varar beständigt. Vidare hör man jakthornets toner i de susande skogarna, varje steg ackompanjeras av lutan och cittran, vattenfallen kommer icke till synes utan blixt och dunder, månen lyser på ruiner och förfallna murar, och mossbelupna minnesmärken manar fram fjärran tider. Novalis går t. o. m. så långt, att han anser lutan som ett ursprungligt attribut till människan. Hjälten i hans roman Heinrich von Ofterdingen förstod att han saknade en luta utan att veta hur den var byggd eller vilka toner den frambragte. De idealiska ämnena för den romantiska målarkonsten skildras av Tieck i följande ord: »Ensliga, spöklika landskap. En upprutten och förfallen bro över en avgrund mellan två framskjutande klippor; mellan dem en skummande och brusande bäck. Vilsna vandrare, svepta i mantlar, som fladdrar för den fuktiga vinden; de skräckinjagande gestalterna av rövare, som kommer fram ur en håla; åkdon, som anfalles och plundras, kamp med de resande ... En bäck och ett vattenfall, en fiskare med fiskredskap och ett kvarnhjul, som vrider sig i månljuset. »Dikten och även livet självt drunknar i vaga stämningar. Återigen har ett viktigt mänskligt livsområde förvandlats till en meningslös stämningsbild.
       Genom att på så sätt äventyra varje äkta känsla blir romantiken farlig för livet självt. Starka och äkta känslor driver människan att söka klarhet och förnuft, att fatta bestämda beslut och ernå slutgiltiga resultat, men för romantikerna ligger tyngdpunkten i stället på känslorna själva. De söker inte arbeta sig ut ur dem utan hänger sig i stället åt dem. De vill ständigt simma i ett hav av känslor. Därför måste de göra känslorna svagare än de i verkligheten är, så att de inte förpliktar till något och inte leder till några resultat utan uppgår i varaktiga stämningar, åt vilka man viljelöst överlämnar sig. Längtan ger människan en törst efter det fullkomliga, men för romantikerna är det längtan själv som är det bästa uttrycket för oändlighetskänslan, och då den är deras mål måste den bibehållas och får icke tillfredsställas. På samma gång förstår romantikerna, att deras intellekt är starkare än känslorna och är ständigt rädda för att det skall besegra dessa. Det medvetna mål, mot vilket känslorna driver människan, ter sig för dem som ett upphävande av dessa, och de upplöser därför bandet mellan känslo- och tankelivet. Känslolivet försvagas till varje pris, så att det icke kan ge upphov till någon tankeverksamhet, som skulle kunna leda till en verklig avgörelse.
       Människolivets djupaste och mest förpliktande makt degraderas alltså, ty det är känslan ensam,som hos människan kan åstadkomma den förbindelse med det absoluta, som romantikerna vill nå. Det är blott på detta område, som ingen undanflykt eller förljugenhet är möjlig, om människan är uppriktig mot sig själv, ty här kommer varje misstag att till slut göra sig kännbart. Men romantikerna tunnar ut känslorna, tills de slutligen förlorar hela sitt välde, tills de blott blir dekorationer, som förgyller verkligheten. Människolivet, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, bleknar bort tills det blir blott ett dagdrömmeri. »Den religiösa känslan bör beledsaga varje mänsklig verksamhet likt en helig musik» - allt blir blott ett melodiskt ackompanjemang till spekulation eller åskådning, som kan väcka känslor utan att förplikta till något. Frossandet i känslan blir tungt eller sentimentalt, försjunken i vemod och Weltschmerz; ironien försvinner i sina uttrycksformer. Men i en djupare mening blir det nu som ironien firar sin högsta triumf, ty människolivet självt har blivit formlöst och förljuget, en tom allegori, ett ironiskt fragment. Det har icke längre någon förbindelse med den verkliga oändligheten, och det absolutas stämma drunknar i en falsk sentimentalitet.
       När det första ruset dunstat bort, och verkligheten, denna mäktiga och ständigt närvarande verklighet, på nytt gör sig gällande, kan romantikerna icke längre bemästra den, ty de har ödelagt livets egen kraft. Deras förmätna förakt för verkligheten förvandlas till en vanmäktig förbittring, till Weltschmerz och kverulans. Slutligen framträder romantiken blott som en oförmåga att bemästra livet, och dess fullständiga sammanbrott döljer sig blott under en tunn slöja av artificiell pessimism. Följande Novalis föredöme längtar romantikerna att fly från denna »bleka tillvaro» men saknar kraft att helt förneka den. De kan blott klaga: »Vad skall vi ta,oss till med vår kärlek och vördnad i denna värld.» Den hänförda lovsången till det nya århundradet ger vika för en matt trånad efter det förgångna. »Allt det gamla föraktas, men vad betyder väl det nya för oss!» För första gången är det ungdomen som bekämpar det som hör framtiden till och föraktar det. »Ensam och djupt sorgsen är den, som med brinnande kärlek hänger fast vid forna tider.»
       Följderna av förräderiet mot människoanden framträder på ett klart och frapperande sätt. Till följd av sin svaghet förmår romantikerna icke längre utvinna något av värde och äkthet ur livet, och på så sätt blir anden fullständigt utan inflytande. En underlig aristokrati uppstår; de mest sublima diktare förvandlas till brutala egoister; oförmögna att leva, fyllda av förakt för massorna och av beundran för ett hemligt ideal, anser de sig berättigade att följa massornas sämsta seder. Att göra ont blir det enda sättet att visa sin styrka, och satanismen kommer på modet. Andra romantiker slår in på andra vägar och inordnar sig i ledet bland dem som föraktar anden. Beundran för »tyskt väsen» och för dikten samverkar till hela denna massfabrikation av poesi, som nära nog lyckas ödelägga den verkliga konsten. Den sanna konsten, människans och livets egen anda, förnedras och kan blott räddas genom en kamp mot romantiken.
       Visserligen gäller detta icke om romantikens historia i dess helhet. Det är bara i början den är så överraskande fattig på äkta konstverk, längre fram lyckas romantikerna själva övervinna många av dess brister. Att dra en alltför skarp gränslinje mellan dem vi kallar romantiker och dem som icke kan betecknas som sådana är att göra en konstlad uppdelning, ty romantikerna upptar ofta främmande element och utvecklas i riktning mot realismen. Ibland bygger de sina fantastiska skapelser på verkligheten och kan därmed göra dem trovärdiga och sköna. Men just de egenskaper hos den tidiga romantiken, som är så ödesdigra, har förblivit verkningsfulla, och gång på gånghar romantiken gått tillbaka till dessa källor. Den ödesdigraste formen av romantik är mera inflytelserik i våra dagar än någonsin förr. Överskattningen av intellektets makt och flykten från verkligheten till en extrem individualism leder till en lika extrem materialistisk reaktion, och inför denna reaktion ter sig på nytt den extrema romantiken som den enda hållning, som är möjlig för människoanden. Romantikens missgrepp är skuld både till materialismen och till människoandens återtåg till den romantiska känslovärlden.
       Först inträder emellertid den materialistiska reaktionen. Romantiken banar väg för en överskattning av den rent materiella sidan hos människan. När människoanden ignorerar verkligheten får denna ett alltför starkt liv på egen hand, och förgudningen av hjälten tar sin början.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Bibliografi

KAPITEL IV

Nedanstående verk av romantikerna visar klarast utvecklingen av deras idéer:
J. G. Fichte, Die Bestimmung des Menschen.
---»---- Reden an die deutsche Nation.
F. Schlegel, Lucinde.
F. Schleiermacher, Reden über die Religon an die Gebildeten unter ihren Verächtern.
F. W. J. Schelling, Entwurf eines Systems der Naturphilosophie.
Bruno oder Ueber das natürliche und göttliche Prinzip der Dinge.
L. Tieck, Franz Sternbalds Wanderungen.
H. Wackenroder und L. Tieck: Herzensergiessungen eines kunstliebenden Klosterbruders.
Novalis, Heinrich von Ofterdingen.
---»--- Fragmente.
Brevväxlingen mellan flera av dessa författare samt A. W. Schlegels brev är också av stort intresse.

HAND Se vidare Paul Roubiczek homepage