Homosexualitetens orsaksgrund, homosexualitet, homosexuell, orsaker, psykologisk, biologisk (av Mats Winther)

Homosexualitetens orsaksgrund

(English abstract)

Inledning

       (Notera att den här artikeln varken fördömer eller bejakar homosexualiteten utan försöker att objektivt diskutera fenomenet med ledning av vad som framkommit i forskningen.)
       Är homosexualiteten en naturlig sexuell variant eller representerar den en störd sexuell utveckling? I denna artikel ska jag försöka sammanfatta samt värdera de idag mest gångbara teorierna. Jag hoppas få med de mest väsentliga infallsvinklarna, inklusive de politiska dimensionerna. Vad som överraskar en när man tar itu med ämnet homosexualitet är motsättningen mellan vad som kommer fram i media och det enorma forskningsmaterial som framställer homosexualiteten som en störning med psykologisk grund. Den senare ståndpunkten är politiskt obekväm, så i media och i det allmänna medvetandet är den undertryckt. Istället lyfts exempelvis författaren Chandler Burr fram som hävdar att homosexualiteten uteslutande har genetisk orsaksgrund.[1] Sådana kategoriska uttalanden hörs ofta, samtidigt som man glömmer att påpeka att det existerar en väldig mängd litteratur inkluderande fallbeskrivningar som visar på fullständigt motsatta slutsatser. Det finns en förklaring till dessa överraskande skillnader i verklighetsuppfattning som vi ska se nedan. Men eftersom den psykologiska ståndpunkten är den klart mest underbyggda ifråga om existerande forskningsrapporter samt litteratur så kommer denna att redovisas utförligt här. Man kan nämligen inte undvika att ta intryck av den väldiga mängd tragiska fallbeskrivningar som tycks visa att homosexualiteten hos många individer haft sin upprinnelse i en destruktiv barndomsmiljö. Det hindrar ju inte att homosexualiteten i andra fall kan ha en naturlig grund, en fråga som vi ska undersöka i denna artikel.


Neurotisk familjesituation

       Alla psykologer kommer i kontakt med homosexuella varför ämnet homosexualitet ofta behandlas i psykologilitteraturen. Infallsvinklarna är olika beroende på psykologisk skola, men generellt ansluter man sig till uppfattningen att homosexualiteten är en störd utveckling av sexualiteten, oftast med upprinnelse i en neurotisk familjesituation. Ett mycket vanligt tema är den frånvarande eller veke fadern och den dominerande, psykologiskt förkvävande modern. Tack vare många fallbeskrivningar, såsom den följande, kan man själv värdera hållbarheten i argumentationen. C.G. Jung - en av de tidigaste analytikerna - beskriver ett fall med en trettonårig flicka som han hävdar är typiskt.[2] Fadern är fullständigt upptagen av sitt företag och modern försöker förverkliga sina sociala ambitioner via barnet. Äktenskapet är kärlekslöst. Modern inriktar sig istället på barnet som förväntas vara framgångsrikt för att tillfredsställa moderns fåfänga. Barnet utvecklar neurotiska symptom och börjar umgås med homosexuella fantasier centrerade kring sin lärarinna:
       Barn till sådana mödrar är praktiskt taget inget mer än dockor som kläs upp och utsmyckas enligt önskan. Dom är inget annat än stumma figurer på sina föräldrars egocentriska schackbräde, och det mest upprörande är att det hela sker under skenet av en osjälvisk tillgivenhet mot barnet vars lycka tycks vara moderns enda mål. Men i verkligheten får inte barnet ett uns kärlek. Det är därför som hennes sexuella utveckling tidigareläggs, såsom sker hos så många förbisedda och illa behandlade barn, medan hon samtidigt blir översköljd av förment moderlig kärlek. Hennes homosexuella fantasier visar att hennes behov av äkta kärlek ej tillgodosetts; ständigt förväntar hon sig kärlek från sina lärare - men av fel sort. Om kärleken slängs ut genom dörren, så kommer sexualiteten farande in genom fönstret med våldsam kraft...


Homosexuellas rättigheter

       Sådana psykologiska diagnoser hade historiskt en positiv effekt på de homosexuellas rättigheter. Innan homosexualiteten i och med de psykologiska teoriernas framväxt erhöll en psykisk diagnos så ansågs den vara uttryck för "omåttlig syndfullhet" eller tolkades som exempel på "genetisk degenerering." Homosexuella förföljdes och utsattes för utpressning eftersom homosexuella förbindelser var förbjudna i lag. De tvingades undergå vasektomi, lobotomi och elchockbehandling. De sattes i fängelse och under tidigare epoker (och fortfarande i vissa delar av världen) så straffades de med avrättning. Förföljelserna ledde till att många homosexuella begick självmord.
       Men eftersom psykologerna, bland dem Freud och Jung, ansåg sig kunna visa att homosexualiteten har sin grund i ett tidigt förvärvat inre psykiskt tvång så rycktes grunden undan för uppfattningen om homosexualiteten som gudlös synd eller genetisk degenerering. Homosexuella valde inte att ägna sig åt "sodomi" enbart av njutningslusta. Ej heller kunde homosexuella betraktas som genetiskt defekta. Det fanns alltså inte längre någon logisk grund för tyrannin och det är mycket pga. denna utveckling som homosexuella uppnått en relativ befrielse från förföljelserna. Samhällelig repression pågår dock fortfarande i vissa amerikanska delstater samt i tredje världen.
       Så vad man än anser om psykologin så måste den ges ett erkännande för att den stått som garant för en mänsklig behandling av människor oavsett deras läggning. Den homosexuelle läsaren bör notera dessa sammanhang eftersom homosexuella ofta har en alltför negativ syn på psykologernas ståndpunkter.


Politisering

       Frågan är idag starkt politiserad vilket har gett upphov till en absurd situation. Samtidigt som man på många universitet lär ut att homosexualiteten har sin grund i störda uppväxtförhållanden så betraktas den av alla politiskt korrekta debattörer och politiker såsom en fullt naturlig sexuell variant. I indignerade tonlägen har därför röster höjts för att opassande litteratur bör rensas ut från de svenska universiteten. I detta sammanhang är det mycket lärorikt att titta på utvecklingen i USA. Redan 1973 avförde APA,[3] en av de större amerikanska psykiatriska organisationerna, homosexualiteten från listan över de psykiatriska diagnoserna.[4] Det skedde som en följd av en kraftfull kampanj av gaylobbyister gentemot APA. Gaylobbyn hävdade att den psykiatriska diagnosen låg till grund för den negativa synen på homosexuella samt underblåste de homosexuellas självförakt. Med tanke på de historiska fakta jag redan nämnt (se ovan) är det tveksamt om denna analys är korrekt. Dock, efter en bitter intern debatt och efter en omröstning hos medlemmarna passerade förslaget om att homosexualiteten ej får betraktas som patologisk. Omröstningen vanns med 58% och för första gången i vetenskapshistorien avgjordes en klinisk diagnos genom en politisk omröstning. Det här förhållandet har kritiserats av många psykologer som vill att frågan ska avgöras av forskningen.
       Friskförklaringen av homosexuella övertygade dock ej alla homosexuella eftersom de ändå fortsatte att uppsöka psykologer. APA:s nästa steg blev då att i en deklaration 1987 friskförklara även dessa "ego-dystoniska" homosexuella.[5] Detta innebär att även om man upplever sin böjelse som en belastning ska ej homosexualiteten betraktas som patologisk, dvs. patienten skall icke behandlas för sin sexuella läggning. Inte heller detta hjälpte - många av APA:s psykologer fortsatte att behandla homosexuella. Dessutom, trots det officiella politiska ställningstagandet så framhärdar många psykologer i sin syn på homosexualiteten som en störning.


Sociokulturella faktorer

       Grundläggande för APA:s och gaylobbyns resonemang är att homosexualiteten upplevs som en "sjukdom" endast som en följd av det sociokulturella sammanhanget. I en annan kultur skulle den homosexuelle inte betraktas som en avvikare och hade därför ej behövt uppsöka terapi i hopp om att konverteras till heterosexualitet. Ståndpunkten äger förmodligen en viss giltighet, men kan ändå kritiseras för att den förenklar problemet alltför mycket. Den här sortens etisk och kulturell relativism har nämligen medfört att man i 1994 års publikation gjorde mycket långtgående eftergifter till bl.a. pedofila organisationer.[6] Huruvida en sexuell läggning betraktas som patologisk anses ju bero av kulturella värderingar och därför kan ej pedofili diagnosticeras som en psykisk störning om inte patienten själv upplever böjelsen som en belastning. Pedofili, som sådan, ska därmed ej betraktas som patologisk - en deklaration som fick stöd av en organisation för legitimering av pedofili.[7]
       Den sociokulturella tolkningen är alltså starkt politiserande. Den ger vid handen att terapi i syfte att bota homosexuella är oetisk eftersom det anses underblåsa den nedvärderande synen på homosexualitet inom vår kulturkrets. Det har därför i USA uppstått ett våldsamt motstånd mot terapi av homosexuella, ett motstånd som tar sig dogmatiska uttryck. APA och gaylobbyister hävdar i mängder av publikationer att det inte existerar några som helst exempel på att terapeutisk konvertering av homosexuella fungerar. Det förbryllar mej. Jag har just nu på mitt skrivbord ett flertal samvetsgranna forskningsrapporter samt mängder av fallbeskrivningar från olika praktiserande psykologer av diverse skolor. Dessa uppger att en betydande procent av patienterna blev heterosexuella samt i uppföljningar flera år senare fortfarande levde som heterosexuella, ofta i lyckliga äktenskap.


Politisk verklighetsbild

       När man på så sätt får uppleva kontrasten mellan fakta och en politiskt motiverad dogmatik så förstår man den ironiska läggning som ofta utvecklas i politiska diktaturer, såsom i forna Sovjetunionen. Denna facklitteratur som just nu ligger på mitt skrivbord "existerar icke", enligt vissa demagoger.
       Oaktat sanningshalten i den psykologiska förklaringsmodellen kan jag fastslå att det är dogmatiskt tänkande att hävda att homosexualiteten aldrig kan vara ett uttryck för en bakomliggande störning. Dogmer tjänar endast som syfte att en gång för alla undertrycka allt tvivel. Men det innebär att man avlägsnar sig från vetenskapliga kriterier och enbart ägnar sig åt maktsträvan. I USA fortgår försöken att förbjuda terapeutisk konvertering av patienter till heterosexualitet. Men det utgör ju bara ett nytt slags förtryck av homosexuella, som borde vara fria att själva diskutera denna fråga i enrum med en terapeut. Världen är märklig: i Chicago 2000 kunde man se människor som samlats för att demonstrera för de homosexuellas rättigheter. Men i det här fallet rörde det sig om ex-homosexuella som samlats utanför APA:s kongress för att demonstrera för rätten till terapi för homosexuella.
       Därmed kan vi bättre förstå den märkliga skillnad i verklighetsbild som jag satte fingret på i inledningen. I den politiska korrekthetens namn råder i Sverige en fullständig övertygelse om att homosexualiteten i samtliga individuella fall har en naturlig grund samt att verklig konvertering av homosexuella aldrig har förekommit. Jag tvingas konstatera att den här verklighetsbilden härrör från en massiv politisk kampanj som inbegriper utfärdandet av dogmer i syfte att skyla över smärtsamma fakta om homosexualiteten som presenterats i facklitteraturen under flera årtionden. I terapirummen, däremot, undan från den politiska arenan, är verklighetsbilden en annan.


Genetisk tolkning

       Om man i ett nötskal ska sammanfatta den psykologiska synen på homosexualiteten så kan man använda Jungs ovan nämnda formulering: "Om kärleken slängs ut genom dörren, så kommer sexualiteten farande in genom fönstret med våldsam kraft". Att människans sexualitet och sociala funktion kan utvecklas felaktigt under uppväxtåren är en plausibel idé som tycks understödjas av fakta. Icke desto mindre är genetiska förklaringsmodeller oerhört populära i alla sammanhang - ett exempel är den i media omhuldade "alkoholistgenen". När det gäller homosexualiteten anser gaylobbyn, aningen motsägande historiska fakta, att acceptansen gentemot homosexuella nödvändigtvis måste öka om den kan visas ha genetisk grund. Pga. detta så trumpetas genetiska och neurologiska upptäckter ut alltför tidigt och med alltför stora bokstäver. Ett bra exempel är den väldiga publiciteten kring neurologen Simon LeVays publikationer som försöker härleda en specifikt homosexuell hjärnstruktur.[8] LeVay, som också stödjer sig på Dean Hamers forskning,[9] hävdar att hypotalamus hos homosexuella skulle vara organiserad såsom hos kvinnor, och att denna skillnad i hjärnstruktur skulle ha genetisk grund. Vidare hävdar författaren Chandler Burr att homosexualiteten härrör från en genetisk region, Xq28.[10] Det här har gett upphov till ett våldsamt kackalorum i det vetenskapliga samfundet där dessa herrar och deras källor beslås med övertolkningar, dålig urvalsmetodik, m.m. Exempelvis kritiseras faktaunderlag och slutsatser skarpt i Scientific American, Nov. 95.[11] Det finns många frågetecken. Kan inte storleken hos hypotalamus ha påverkats av att de avlidna som obducerades levt länge med AIDS? Det gick heller icke att försäkra sig om att samtliga avlidna verkligen varit homosexuella. Såsom saken står idag verkar den genetiska och hjärnstrukturella tolkningen av homosexualiteten vila på mycket osäker grund. Det förtjänar att nämnas att samtliga nämnda författare och forskare själva är homosexuella.


Hjärna och kropp påverkas

       Påståendet om de strukturella avvikelserna hos homosexuellas hjärnor har ännu inte kunnat verifierats, och motsägs också av andra forskningsresultat. Men även om skillnader kan påvisas hos homosexuella så bevisar det ingalunda att skillnaderna har genetisk grund. Jeffrey Satinover påpekar att både hjärna och kropp förändras mätbart av barndomsupplevelser, speciellt traumatiska sådana.[12] Hjärnan är förvånansvärt plastisk. Hos personer som blivit blinda och lärt sig läsa blindskrift utvecklas en förstoring i den del av hjärnan som handhar läsfingrarna.[13] Alltså, om det kan bevisas att homosexuella har förändringar i hjärnans limbiska system som överensstämmer med det motsatta könet så kan det bero på att sexuell läggning förvärvas tidigt i en människas liv - den är ofta grundlagd redan vid fem års ålder. M.a.o., eftersom psykologiska miljöfaktorer bevisligen kan påverka hjärnans struktur så är det möjligt att strukturella avvikelser hos manliga homosexuella kan utvecklas under uppväxttiden. Detta skulle då innebära att vissa homosexuella tänker och fungerar på ett mer feminint sätt. Men sannolikt är en del välkända manér halvmedvetet förvärvade, dvs. utgör en del av personan.


Multifaktoriell grund

       Frågor gällande arv och miljö är extremt komplicerade, men Satinover diskuterar den genetiska tolkningen på ett, för ovanlighetens skull, sansat sätt och förklarar att sexualiteten är multifaktoriell. Det innebär att den ej enbart har biologisk, ej heller uteslutande psykologisk grund. Faktorer härrörande från bl.a. genetiken, familjesituationen samt kulturen måste alla räknas in. Poängen är att de högre djurens beteenden, såsom sexualiteten, inte förvärvas på samma sätt som t.ex. ögonfärgen. Det senare har en direkt genetisk koppling, medan däremot beteendemönstren påverkas av en mängd olika genetiska förutsättningar som i sin tur utvecklas olika beroende på miljö och inlärning. Även om det hos homosexuella skulle finnas en överrepresentation av vissa genetiska karakteristika så betyder det inte att man måste bli homosexuell om man ärver just den genetiska konfigurationen. Man kan alltså inte förvänta sig en direkt, kausal koppling mellan generna och homosexualiteten. Istället måste frågan ställas: i hur hög grad bidrar generna? Är homosexualiteten till 1% eller till 30% genetiskt orsakad? Om man verkligen förstår hur komplicerade sammanhangen är mellan generna och de mänskliga beteendena så begriper man också att den psykologiska ståndpunkten aldrig kan förbigås. Människan påverkas av sina erfarenheter, speciellt under uppväxttiden. För att använda bildspråk så kan generna sägas utgöra en konstelevs individuella, begränsade färgpalett. Men resultatet blir helt olika bl.a. beroende på hos vilken konstnärlig läromästare eleven går. Han kan utvecklas till kubist eller impressionist, även om man senare kan känna igen konstnären på hans specifika, "genetiska" palett som fortfarande avtecknar sig i målningarna. Det här sättet att resonera måste man tillägna sig om man ska förstå de genetiska sammanhangen. De ständiga rapporterna i media och populärpress om genetisk determinism inom alla slags mänskliga fält, måste alltid tas med en rejäl nypa salt, såvida det inte gäller ögonfärg eller krullhårighet. Människor fungerar inte som Gregor Mendels ärtor. Inte ens en jämförelsevis enkel varelse som en katt vet vad den ska göra med en råtta om den inte fått tillfälle att träna sin jaktinstinkt. Pga. dessa sammanhang måste vi under alla omständigheter lyssna på vad psykologerna har att säga om hur sexualiteten utvecklas. Utvecklingen kan störas så att instinkterna inte kommer till sin rätt.


Tvillingstudier

       Studier av enäggstvillingar kan eventuellt visa ungefär hur viktiga generna är vid utvecklingen av homosexualiteten. King och McDonalds tvillingstudie från 1992 sammanfattas såhär av författarna:[14] 46 homosexuella män och kvinnor (funna i en HIV-studie) deltog i en studie av deras egen samt deras tvillingbroders/systers sexuella läggning. Icke samstämmig sexuell läggning hos enäggstvillingarna (75% av syskonen var heterosexuella; jämför med 85% bland tvåäggstvillingarna) visade att genetiska faktorer är en otillräcklig förklaringsgrund för utvecklingen av den sexuella läggningen.
       Studien är trovärdig. Deltagarna rekryterades ifrån en kategori som inte kan misstänkas ha underliggande politiska motiv. Förmodligen finns det metodologiska problem, men om siffrorna är någorlunda pålitliga så måste man kraftfullt ifrågasätta teorin om medfödd sexualitet. Notera den svaga skillnaden i korrelation mellan enäggs- och tvåäggstvillingar: 25% respektive 15%.
       Den största undersökningen hittills publicerades av Bailey och Pillard 1991.[15] I den ingick 56 enäggstvillingar, 54 tvåäggstvillingar, 142 vanliga bröder och 57 ej besläktade adoptivbröder. För samtliga brödraparen gällde att åtminstone den ena brodern var homosexuell. Det visade sig att hos 52% av enäggstvillingarna var båda bröder homosexuella; hos tvåäggstvillingarna var siffran 22%; bland andra biologiska bröder 9.2% och hos adoptivbröder 10.5%. Ska man tolka dessa siffror som att generna eller miljön styr? I Science, Dec. 93, menar man att undersökningen stödjer tesen att homosexualiteten inte är genetiskt determinerad utan beror av faktorer under uppväxten.[16] Man noterar att vanliga biologiska bröder delar hälften av generna, men trots detta blir siffran något lägre hos dem än hos adopterade brödrapar där det inte finns någon genetisk överensstämmelse. Det skulle motsäga en genetisk tolkning. Tvåäggstvillingar är inte mer genetiskt lika varandra än vanliga syskon. Ändå uppvisar dom en klart högre korrelation, vilket pekar på miljöfaktorernas betydelse, dvs. att dom sannolikt behandlats lika under uppväxten. Vidare, borde inte enäggstvillingar som har exakt lika gener och har växt upp tillsammans visa en högre korrelation än 52% om homosexualiteten är genetiskt bestämd?
       Hur ska det tolkas att enäggstvillingar visar ett högre procenttal än tvåäggstvillingar? Jo, eftersom tvillingskapet i fallet tvåäggstvillingar medför en klart högre korrelation än hos andra bröder, så är det bara att förvänta sig att denna korrelation ska förstärkas ännu mer hos enäggstvillingar, eftersom dessa pga. sin fullständiga likhet har ännu större chans att möta likartade attityder och ha samma erfarenheter under uppväxten.


Sammanlagda intrycket

       Man bör ta siffrorna i sådana här undersökningar med en nypa salt eftersom det egentligen behövs betydligt fler deltagare om man ska kunna dra genetiska slutsatser. Deltagarna i Bailey och Pillards undersökning rekryterades genom annonser i gaytidningar, vilket riskerar att snedvrida urvalet eftersom de som är motiverade att delta redan representerar ett specifikt urval. Korrelationen bland enäggstvillingar kan misstänkas öka på detta sätt. Den sexuella läggningen hos de icke svarande individerna intygades av den svarande brodern som ingick i gaytidningens läsekrets. Även här riskerar korrelationen av homosexualitet hos enäggstvillingbröderna öka.
       Det sammanlagda intrycket måste ändå bli att tvillingstudierna inte kan stödja en stark genetisk determinering. Kallmans tvillingstudier från 1952 uppvisar visserligen en betydligt högre korrelation, men denna undersökning betraktas som vederlagd idag.[17] Det förtjänar att påpekas att om undersökningarna endast visar att gener spelar roll så bevisar det ingenting. Gener spelar nämligen alltid roll. Frågan är ifall den genetiska determineringen är så pass stark att homosexualiteten kan betraktas som konstitutionell. Men bevisläget för konstitutionell homosexualitet tycks fortsatt svag.


Hormonell hypotes

       Frågan är hur hög grad av korrelation man ska förvänta sig hos tvillingar vid en genetisk, konstitutionell homosexualitet. Emellertid, om homosexualiteten skulle ha exklusiv prenatal hormonell grund så borde korrelationen hos både enäggs- och tvåäggstvillingar närma sig 100%, eftersom de befunnits i samma hormonella miljö innan födseln. Hormoner ingår visserligen i den könsspecifika utvecklingen, men den hormonella hypotesen står idag mycket lågt i kurs som entydig förklaring till den mänskliga sexualiteten. Man har dessutom prövat hormonterapi för att påverka homosexualiteten i riktning mot heterosexualitet. Dessa försök har misslyckats. Perloff, i sin diskussion av hormoners effekt, drar frankt slutsatsen att homosexualiteten entydigt är ett psykologiskt fenomen.[18]
       Man har nyligen återigen prövat den hormonella hypotesen med tanke på att det finns en viss överrepresentation av homosexualitet hos pojkar som har äldre bröder. Problemet är att denna statistiska skillnad är precis vad som förväntas enligt en psykologisk förklaringsmodell. Det är känt redan sedan biblisk tid att den yngre sonen oftare blir "mammas pojke" medan den äldre sonen tycks ingå i faderns intressesfär. Dessutom, sannolikheten för separation mellan föräldrarna, emotionell eller faktisk, ökar med tiden, varför den yngre brodern även i detta avseende oftare utsätts för de faktorer som sägs psykologiskt generera homosexualitet.
       Ett mer påtagligt samband presenteras i Nature, mars 2000.[19] Där hävdas ett statistiskt samband enligt vilket homosexuella har kortare pekfinger, enligt uppgift härrörande från prenatal hormonell exponering. Men det går inte att därav hävda att hormonell exponering är en exklusiv förklaringsmodell för homosexualiteten. Det öppnar dock för möjligheten att prenatal hormonell exponering är en faktor som ökar sannolikheten för utveckling av homosexualiteten.
       Det förtjänar att påpekas att det existerar fall av hermafroditism som uppkommit som resultat av prenatal hormonell exponering.[20] I dessa fall blir det naturligtvis svårt med definitionerna och det här fenomenet faller utanför ramarna för denna undersökning. Det gäller även fenomenet transsexualism.


Kulturantropologi

       Om det är svårt att finna stöd för en konstitutionell homosexualitet, kan det då förhålla sig tvärtom? Är homosexualiteten en ren kulturprodukt? Antropologer och etnografer har ofta pekat på den harmoniska och oneurotiska karaktären hos människor i många traditionella samhällen. Dessutom existerar inte homosexualiteten alls, såsom Göran Burenhult säger om folket på Trobrianderna idag.[21] Den berömda antropologen Margaret Mead påstår detsamma om den ursprungliga kulturen på Nya Guinea: Arapesh och Mundugumor.[22] Är dessa fakta korrekta så skulle det bevisa att kulturen är den viktigaste faktorn i formandet av individens sexualitet.
       Ett vanligt förekommande resonemang bland antropologer är att det moderna samhällets grottekvarn har gjort människor neurotiska samt plågade av välfärdssjukdomar, medan man i många traditionella samhällen har bibehållit ett naturligt, mänskligt sätt att leva och därmed undslipper alla slags moderna problem med hjärtinfarkter, svartsjuka, våldtäkter, o.s.v. När det gäller frågan om de mänskliga beteendena, speciellt sexualiteten, så representerar den här inställningen en diametral motsats till den sociokulturella tolkningen (se ovan). Den senare betraktar alla mänskliga beteenden som naturliga, och menar att kulturen endast tillhandahåller det värderingsmönster som gör oss fördomsfulla mot vissa beteenden. Det betyder följaktligen att en mångfald av mänskliga beteenden är allestädes närvarande, både nu och i historien, men att dom hålls under ytan genom att dom undertrycks. I motsats till detta hävdar en långtgående antropologisk tolkning att kulturens inverkan är mycket djupare än så. Den formar människans beteende, inklusive sexualiteten. I en ideal kultur, m.a.o., så är alla människor harmoniska och det existerar inga neurotiska avvikare, ej heller homosexuella. Just detta har påståtts om samoanerna i tiden kring nittonhundratalets början.


Stereotyperande förklaringar

       Men rör det sig inte om ett välbekant idealiserande? Världsbilden företer onekligen vissa likheter med exempelvis Jehovas Vittnens kliniskt rena samhällsideal. Mead fick också emotstå kritik för sin vetenskapliga metodik och tendentiösa tolkningar. Mead erkände senare att naturfolkens utsagor om frånvaron av homosexualitet i sina samhällen måste värderas med stor försiktighet.[23] Detta beror bl.a. på språkliga barriärer, problem kring kulturella tabun, retrospektiv falsifiering samt en ofta förekommande hövlighetstradition att svara frågeställaren vad han vill höra. Andra har påpekat att de individer hos naturfolken som inte tycks passa in i mönstret "tenderar att på ett eller annat sätt förlora livet". Det här betyder att den paradisiska framtoningen hos många naturfolk kanske döljer en mörk baksida. Anledningen till att individerna är så välanpassade, glada och käcka (och heterosexuella) kan delvis hänga samman med en grym samhällelig självsanering. En långtgående psykosocial homogenitet kan vara nedbrytande för individen, om än människorna fortfar att le sina bländvita leenden.
       Ett exempel på hur det i kontakt med naturfolk kan bli svårigheter med definitionerna ger Davenport i sin beskrivning av kontakter med ett melanesiskt folk bestående av 636 personer.[24] Detta folk hade aldrig hört talas om exklusivt homosexuella människor, även om de kände till sporadiska homosexuella kontakter hos individer som lever i heterosexuella äktenskap. Homosexualitet såsom vi definierar det i vår del av världen existerade alltså inte, enligt utsago. Men Davenport noterade att det fanns fyra ogifta män i samhället varav två hade försökt gifta sig men blivit förskjutna pga. otrohet. Det var känt att de hade haft homosexuella kontakter. Två andra män hade, tvärtemot traditionen, vägrat att gifta sig. Det förklarades med att de var så fattiga att de inte ville ha barn eftersom de skulle få svårt att försörja dem. Två kvinnor hade också avböjt giftermål. Dom påstods vara så rädda för födsloprocessen att dom inte ville riskera att bli med barn. Dessa stereotyperande förklaringar utesluter möjligheten att personerna är exklusivt homosexuella, men det finns skäl att misstänka att så ändå är fallet.


Kulturella kontraster

       Påståendet att homosexualiteten ej alls existerar i en harmonisk, traditionell kultur måste anses obevisad. Men det hindrar inte att antropologernas observationer äger en relativ riktighet. Det verkar onekligen som förekomsten av homosexualitet varierar kraftigt mellan olika kulturer, så pass kraftigt att det knappast kan förklaras enbart med skillnader i samhällelig repression. Ford och Beach räknar upp kulturer där temporära homosexuella förbindelser är vanliga och kontrasterar dom mot kulturer där fenomenet är mycket sällsynt.[26]
       Vad orsakar dessa skillnader? För folket på Samoa är, enligt Mead, vägen till mognad är så kärleksfullt och noggrant utstakad att individerna alltid utvecklas till sexuellt harmoniska människor.[27] Barnen växer upp i storfamiljer vilket leder till ett relativt oberoende av de biologiska föräldrarnas psykosociala status. Det finns alltid vuxna tillhands som kan ge kärlek samt utgöra förebilder även för de barn vars biologiska föräldrar inte är tillräkneliga. Det är dock viktigt att påpeka att samoanerna är tillåtande när det gäller avvikande sexuellt beteende i ungdomsåren.
       I så fall verkar det som de skilda kulturernas olika effekt på sexualiteten kan lättare förstås. Familjeförhållanden och uppväxtsituation formeras likartat inom en specifik kultur, men skiljer sig tydligt mellan olika kulturer. Man skulle därför kunna tillämpa en psykologisk förklaringsmodell, varför antropologernas fakta kan understödja teorin om uppväxtförhållandenas betydelse för homosexualitetens utveckling. I jägar/samlar-kulturer är homosexualiteten generellt sällsynt.[28] På denna kulturnivå har mänskligheten tillbringat 99% av sin historia. Det skulle betyda att den höga frekvens av homosexualiteten vi ser idag är ett sent fenomen i mänsklighetens historia. Hos apacherna, t.ex., ser vi en klar uppdelning av kvinnliga och manliga funktioner. Det leder till ett hos jägare/samlare typiskt mönster av stark, manlig förebildlighet kompletterat med att barnet har en konstant tillgång till modern, samt även andra vuxna. Möjligen är denna sorts psykosociala miljö optimal för barn av arten Homo Sapiens.


Djurstudier

       Hur förhåller det sig då med andra arter? Bland etologer har det länge varit känt att homoerotiska beteenden förekommer bland vissa djurarter. Men tidigare har forskarna inte dragit så stora växlar på detta eftersom typiskt är att samma individer i övrigt uppvisar ett heterosexuellt beteende (dvs. exklusiv homosexualitet är synnerligen sällsynt). Vidare är genuin sexuell gratifikation svår att bekräfta och homosexuell penetration har inte heller observerats. De här fenomenen hos djuren kan alltså inte riktigt jämföras med hur homosexualiteten utvecklas hos människan, nämligen som exklusiv homosexualitet. Sporadiskt homoerotiskt beteende är väl känt även hos människan, speciellt innan puberteten, men oftast utvecklas individerna ändå heterosexuellt.
       Djurens beteenden kan exemplifieras med en sexuellt mycket aktiv art, nämligen delfinerna. Bland dem förekommer att äldre delfinhannar försöker masturbera emot kroppssidorna av yngre delfinhannar. Det har även iakttagits misslyckade försök att penetrera sådana yngre, undersåtliga hannar. Dessa försök utförs emellertid av heterosexuella hannar, ofta som en följd av ett icke fullbordat heterosexuellt klimax.[29] Den här typen av sporadiska beteenden kan tolkas som ett uttryck för frustrerad sexuell upphetsning och man bör vara försiktig med att extrapolera det till den mänskliga, parbildande homosexualiteten.


Socialt bekräftande

       Bruce Bagemihl, själv homosexuell, drar emellertid i en upphaussad bok slutsatsen att homosexualiteten förekommer hos 450 djurarter.[30] Men det förutsätter att man accepterar Bagemihls extremt vida definition av homosexualiteten. Det kan nämligen tyckas långsökt att jämställa den mänskliga homosexualiteten med det faktum att lejonhannar gnuggar manarna mot varandra. Den största mängden fakta som redovisas i boken är av denna anekdotiska typ, varför jag tycker boken är överskattad. Man kan hos människan jämföra med att männen i vissa kulturer pussar varandra på kinden. Detta beteende brukar inte misstänkliggöras. Det har en social funktion såsom ett bekräftande av ett förbund. Motsvarande socialt bekräftande samt kärleksfulla beteenden är vanliga bland djur och ska inte övertolkas som sexuella. Exempelvis så sätter schimpanser munnarna mot varandra i en gest som liknar våra djupa kyssar. Därmed sluter schimpanserna fred genom ett nutritivt, och inte sexuellt, beteende. Det här liknar vad människorna gör i vissa kulturer.


Felprägling

       Det förekommer anekdotiska exempel på hur måsar av samma kön lever tillsammans under en tid. Huruvida det kan belysa den mänskliga homosexualiteten är oklart. Desmond Morris bekräftar att hanarna hos vissa fåglar artificiellt kan felpräglas genom att de avskiljs från honorna under uppväxten.[31] Den homosexuella felpräglingen, som ibland innebär att hanfåglarna bygger bo tillsammans, är svår att bryta. I naturen är sådana fenomen mycket sällsynta. Hos Morris leder den konsekventa biologismen till slutsatsen att homosexualiteten hos människor är en "felprägling", och ej naturlig. Men att hårddra paralleller mellan djuren och människan leder ofelbart till en alltför förenklad syn på den mänskliga sexualiteten.


Bonobos

       Bland primaterna finner vi betydligt mer intressanta exempel. Bagemihl tar i sin bok upp den märkliga apan bonobos som är avlägsen släkt med schimpanserna. Det har i populärpressen framställts som om denna apa ägnar sig åt kontinuerliga sexorgier. Emellertid, i typfallet förekommer en pseudokopulation en gång per 1½ timme. Denna kopulerande rörelse, som utförs i vilken partnerkombination som helst, pågår i genomsnitt i tretton sekunder. Den sammanlagda tiden som ägnas åt det sexuella beteendet är alltså inte så stor. En hona föder i genomsnitt ett barn var 5-6:e år. Den främste experten på området är Franz de Waal. Han understryker att beteendets främsta funktion är ett uttryck för sympati, även om det kan finnas en sammanblandning med sexuella känslor.[32] Beteendet är socialt stärkande samt tjänar till att undvika konflikt i situationer där det riskerar att hetta till. Hanar utför även penisgnuggning gentemot varandra, ett beteende som får en att fundera över det rytmiska handskakandet hos människor. Bonobos utför en kopulerande rörelse även mot sina barn. Det stärker det empatiska bandet mellan individerna men kan inte understödja pedofilins naturlighet. Med människoögon är det svårt att förstå att ett så uppenbart sexuellt beteende i själva verket är ett uttryck för kärlek. Men djuren har inte samma möjlighet som vi att uttrycka samhörighet. Generade hundägare får ibland iaktta hur familjens hund bestiger bebisen som kryper på golvet. Men troligen är beteendet ett uttryck för en obehärskad förtjusning som har svårt att finna andra uttryck. Att som Bagemihl gör, tolka djurens beteende med ensidiga, sexuella glasögon innebär en underskattning av djurens själsliv.


Babianer

       Bland bonobos förekommer inga parbildningar och kärnfamiljen existerar inte varför dom i sexuellt hänseende är olika människan. Men det finns en annan apa som möjligen bättre kan belysa den mänskliga homosexualiteten, nämligen babianen. Hos dessa apor finns vuxna hannar som ännu inte lyckats uppnå dominans i flocken och därmed inte fått tillgång till honorna. Dessa vuxna hanar kan ibland inleda en stabil relation med en yngre hane som psykologiskt tycks fungera som substitut för en hona.[33] Den yngre hanen får i utbyte beskydd. Sådana par har sporadiskt observerats i betäckningsposer samt iakttagits utföra viss ömsesidig genital manipulation, där dock klimax uteblir. När tiden är mogen försöker dock den dominanta hanen ta kontroll över honorna. Det här påminner om många psykologers uppfattning om homosexualiteten som en reservfunktion som inträder när det föreligger hinder för en heterosexuell anpassning. Man bör dock vara försiktig med dragandet av sexuella paralleller. Relationen mellan den yngre och äldre babianen kan lika gärna utgå ur ett emotionellt samt socialt funktionellt behov och kan liknas vid förhållandet mellan läraren och hans elev.
       Pseudosexuellt beteende och poser har ofta en socialt stärkande och blidkande funktion hos djur. Vissa teoretiker enligt biologismens skola har därför försökt vända på steken och förklara homosexualiteten som produkten av en social underkastelseinstinkt, såsom den kommer till uttryck hos den unge babianhannen ovan.[34] I teorin bör nämligen inte renodlat homosexuella gener överleva pga. det naturliga urvalet. En social underkastelseinstinkt, däremot, skulle ha överlevnadsvärde. Men den här teorin måste tillsvidare betraktas som ett teoretiskt hugskott.


Arketypisk förklaring

       Robert Hopcke, själv homosexuell, gör ett annorlunda försök att underbygga idén om en konstitutionell homosexualitet.[35] Hans idé bygger på att psyket inte är en tabula rasa vid födseln utan man bär på medfödda inre förebilder, sk. arketyper. Vi vet att sexualitetens instinkt utvecklas delvis under ledning av yttre förebilder. Men Hopcke ansluter sig till teorin att det även existerar medfödda förväntningar inom det psykiska skiktet, inte bara i det instinktuella. Dessa psykiska medfödda förväntningar kallas arketyper. Förutom manliga och kvinnliga arketyper finns det en androgyn arketyp som skulle fungera som den inre förebilden för homosexualiteten. Hopcke menar sig ha empirisk grund för detta antagande i de transvestitiska shamanerna och prästerna som uppträder i så många kulturer. Shamaner går ofta klädda i feminina kläder samt talar ibland i ett högt kvinnligt tonläge under sina seanser. Hopcke exemplifierar med berdache, som var shamaner bland de nordamerikanska indianerna.
       Det är lätt att finna invändningar mot denna teori. Sannolikt var endast en minoritet av shamanerna homosexuella, precis som förhållandet är med transvestiter i det moderna samhället.[36] Dessutom, vad Hopcke inte berättar är att berdache ofta rekryterades redan vid späd ålder.[37] De individer som ansågs ha rätt förutsättningar avskiljdes helt enkelt och introducerades till de shamaniska och kvinnliga sysslorna samt kvinnlig klädsel. Att på detta sätt invertera ett barns könsidentitet är enligt psykologerna ett klassiskt sätt på vilket homosexualitet uppkommer. Så det faktum att homosexualiteten förekom bland berdache behöver inte tyda på att den är konstitutionell. Därför måste man sätta ett frågetecken efter Hopckes idé.
       Den ibland feminina klädseln bland shamanerna kan alternativt tolkas som att han eller hon symboliskt överskrider sin jordiska natur genom antagande av en androgyn identitet. Därmed så representerar shamanen ett "tredje kön" som är andligt, inte jordiskt inriktad. Taylor tolkar berdachefenomenet som ett arv från modersgudinnans kult, dvs. att hennes präster förväntades vara feminina.[38]


Moderns betydelse

       Homosexualiteten som en följd av modersbindning är kärnpunkten i de flesta psykologers förklaringsmodeller. Temat med den överbeskyddande, starka samt intimt bindande modern vars make är vek och oengagerad förekommer mycket ofta i fallbeskrivningarna. Följande förkortade fallbeskrivning exemplifierar vad många psykologer menar är homosexualitetens "reparativa" funktion.[39] Homosexualitetens underliggande funktion är att försöka utverka en befrielse från den psykologiskt destruktiva barndomsmiljön, liknande det som skedde i det tidigare nämnda fallet:
       Patientens far var oengagerad och dominerad av modern som förhöll sig överbeskyddande samt intimt bindande gentemot sonen. Sonen förväntades vara "älskvärd" och perfekt. Han lärde sig aldrig att hävda sig eftersom han blev inriktad på att behaga. Han blev alltmer isolerad från sina jämnåriga kamrater av samma kön och lekte istället med flickor. Han lekte ofta med dockor och blev kallad "vekling". Modern var svartsjuk och härsklysten gentemot sonen. En gång bad hans lärare att han skulle stanna kvar och städa upp tillsammans med en liten flicka som bodde i närheten av hans eget hem. Att han kom hem sent tillsammans med en flicka gjorde modern mycket upprörd som utgick ifrån att något sexuellt måste ha förekommit dem emellan. Den enda gången han fick stryk av sin far var när det upptäcktes att en liten flicka och han inspekterade varandras könsorgan. Det var modern som uppmanade fadern att ge sonen smisk, men uppmanade honom också att sluta efter en stund. Vid tretton års ålder träffade han en något äldre pojke som han inledde en homosexuell relation med. Han blev besatt av att utföra denna hemliga sexualakt och försökte därför träffa den äldre pojken så ofta som möjligt. Sex år senare avslöjade han sin homosexualitet och föräldrarna blev då mycket upprörda samt bekymrade över vad grannarna skulle säga. Men sonen stod på sig, lämnade hemmet och flyttade ihop med en osäker och rädd ung man med vilken han levde i ett relativt stabilt förhållande. Patienten trodde modern skulle kollapsa av chocken. Hon kunde inte tro att sonen skulle förmå lämna hennes kontroll, ej heller att han skulle våga stå upp och trotsa henne. Hon förutsade att han skulle komma krypande tillbaks inom en vecka och hämnades genom att frysa deras gemensamma bankkonto. Under terapin berättade patienten vad han ansåg om fadern: "Han var en fullständig nolla!"
       Det finns många typiska karakteristika i denna berättelse. Modern är stark och förhärskande, vilket försvårar pojkens frigörelse från den infantila identifikationen med modern. Den nollställde fadern utgör ingen positiv förebild och är för kraftlös för att lösgöra sonen från moderns krets. Det är, bildligt talat, en navelsträng som behöver klippas av. Problematiken är tydligare hos pojkar än hos flickor eftersom pojkarna måste, för att finna sin identitet, lösgöra sig fullständigare från modern än vad kvinnor egentligen någonsin behöver göra. För flickor kan modern vara förebildlig, men pojkens psykologiska självständighet nödvändiggör ett radikalt avsteg från den ursprungliga symbiotiska relationen med modern. Det är en mer dramatisk process som löper större risk att misslyckas och förklarar varför homosexualiteten är mera frekvent hos män. Hudson och Jacot menar att såret som skapas av lossgörandet från modern orsakar många av de skillnader som finns i mäns och kvinnors sätt att tänka och fungera.[40] Män tenderar att vara mer abstrakta och låter medvetandet lösgöra sig från livets krassa verklighet medan kvinnor är mer jordnära, försiktiga och föredrar att tänka i helhetsperspektiv. Mannen blir mer djärv och aggressiv pga. det ursprungliga såret, men också mera ensidig.


Pojkgänget

       När vi talar om "frigörelse från modern" så måste det alltså förstås som en i första hand psykologisk förändring, nämligen något som sker i den unge mannens själ - ett övervinnande av barndomsvärldens infantila medvetenhetsnivå. Den rent konkreta frigörelsen hänger emellertid samman med det själsliga skeendet. Anthony Storr säger:[41]
       Typiskt för denna ungdomsfas är att pojkarna sluter sig samman i gäng och skyr flickor, som de ser ned på som lägre varelser. Det är en period när pojken söker bekräftelse på sin manliga roll. Liksom kvinnan i primitiva samhällen utestängs från de manliga initieringsriterna, så kommer i vart samhälle en period då pojken klipper av banden med det motsatta könet för att göra sig förtrogen med sin manliga könsroll. Kvinnan måste sättas på plats innan mannen känner sig stark nog att tampas med henne. Övervärderingen av det egna könet i förening med undervärderingen av kvinnokönet blir den process genom vilken pojken frigör sig från beroendet av sin mor och intar sin plats i männens värld.
       Den homosexuelle mannen har inte kunnat ta detta steg av orsaker som angetts härovan. Han stannar kvar i en utvecklingsfas där han inte bara skyr kvinnor utan där han också dras emotionellt till män. Det väsentliga inslaget i den manliga homosexualiteten är denna kvarstående beundran för det maskulina. Det är den emotionella attityden hos en pojke som ser upp till männen men som ännu inte kan känna sig som en av dem.


Splittrade familjer

       Donald J West påpekar att homosexualiteten kan formeras även av andra orsaker än modersbindning.[42] Hinder för heterosexuell anpassning i olika former kan ha samma effekt. Exempelvis kan pojkar som förlorat sin mor bli homosexuellt orienterade under ansträngningarna att vinna faderns tillgivenhet genom att kreera rollen som ett hustrusubstitut. Viktigt är alltså att pojken kan finna balanserade maskulina förebilder i sin omgivning. Förutom en positiv fader är klassiska förebilder exempelvis brandmannen, polismannen, läraren och den starke äldre pojken i skolan.
       M-L von Franz behandlar moderskomplexets betydelse i vår tid och finner att problemet ökar i omfattning.[43] Speciellt den form av modersbundenhet som yttrar sig som homosexualitet sprider sig alltmer. Hon kompletterar bilden genom att förlägga orsaksgrunden i vår kulturs utveckling. I bakgrunden finns en religiös problematik, menar M-L von Franz.
       Man kan fråga sig vad dagens splittrade familjer kommer att få för konsekvens, där ju fadern ofta blir en perifer figur. Vår kultur lider brist på aktuella ledstjärnor i form av upphöjda, tillika blodfulla ideal. Generellt är religiositeten i vårt samhälle tam och föråldrad. Den fungerar då illa som faderlig ledstjärna och ideal. Istället tänker folk i materialistiska termer, dvs. moderspecifika termer i dess mest krassa yttring. Materialism är i sig en slags moderbundenhet och välfärdsstaten har blivit en slags modern modersgudinna. Man kan alltså befara en motsvarande utveckling som i de forna matriarkaliska kulturerna då homosexualiteten utvecklades nästan som en slags proteströrelse mot den förhärskande modersgudinnan (se nedan).


Kulturhistorisk belysning

       Under vissa historiska epoker har förekommit en dramatisk ökning av homosexualiteten. Dessa fakta är svåra att förena med en konstitutionell tolkning av homosexualiteten, men går bättre att förklara med en psykologisk modell. Psykoanalytikern Dr. R. Schärf Kluger resonerar kring den "epidemiska ökning" av homosexualiteten bland män som skedde under svunna matriarkaliska epoker.[44] Detta förklaras som så att männens libido koncentrerades på sig själv för att på så sätt frigöras från bindningen vid modern (i dess vida betydelse). Kluger drar därför slutsatsen att homosexualiteten i grund och botten är en modersproblematik. Mannens libido söker sin egen virilitet och denna virilitet är projicerad på en man.
       En kontroversiell infallsvinkel är att den homosexuella manstypen i kulturhistoriskt perspektiv utgör en progress ifrån det stadium av manlighetens utveckling då männen dominerades av den feminina gudomligheten. Neumann påpekar att de mest ursprungliga hjältarna utgörs av de sköna ynglingar i religionshistorien som i desperation försökt, men misslyckats att besegra modersgudinnan.[45] Dessa gudomligheter har namn såsom Tammus, Attis, Adonis och Narcissus. Man skulle i så fall kunna ge Hopcke (se ovan, "Arketypisk förklaring") rätt i ett visst avseende. Dessa ynglingagudar försöker fly från den feminina principen, precis som de homosexuella männen. De misslyckas och förblir modersbundna, precis som de homosexuella är enligt de flesta psykologer. Dessa myter pekar visserligen på en återkommande problematik i alla människors liv, men kanske är de speciellt relevanta för de homosexuella. Man kan möjligen betrakta de mytologiska ynglingarna som homosexualitetens arketyper eftersom de uppträder vid en tidpunkt i historien då homosexualiteten expanderade epidemiskt. Antikens Aten är ett bra exempel på andens frigörelse från modersgudinnans förkvävande hegemoni. Homosexualitetens och kvinnoföraktets utbredande gick hand i hand med en enastående kulturell expansion. När den västerländska civilisationen befästes utgjorde inte längre modersgudinnan längre något hot och homosexualiteten samt misogynismen trädde tillbaka.
       I detta perspektiv kan man hävda, menar jag, att den mest tragiska manstypen utgörs av den heterosexuelle toffelhjälten som låter sig domineras av sin kvinna. På så sätt förkvävs mannens kreativitet.


Spegelbilden

       Enligt ett psykologiskt betraktelsesätt fullbordas en ideal heterosexuell utveckling genom att man finner sitt komplement, nämligen en person av motsatta könet som tillgodoser de sidor som man själv saknar i sin egen själsliga konstitution. Den homosexuelle söker emellertid en idealbild, dvs. den starke modersbefriade man som han själv vill vara. Han söker alltså sin egen manlighet, sin egen spegelbild. Ett spektakulärt, och på den homosexuella skalan extremt exempel, är den amerikanske artisten Liberace (1919-1987) som kompenserade sitt modersberoende (han upphöjde jämt sin mamma) med en extravagant, påfågelsliknande maskulinitet: han gick med stora, kraftfulla steg, ofta iklädd plymer och kunglig prakt. Privat gick han dock med försiktiga små steg och gjorde ett vekt, grått intryck. Hans käcka och ytligt sett starka pojkvän förmåddes att genomgå en ansiktsoperation för att mer likna Liberace själv. Han sökte alltså kreera sin egen spegelbild. Den här dynamiken gör att den homosexuelle uppnår en relativ befrielse från moderskomplexet, dvs. bindningen till barndomsmedvetandet och det omedvetna. Notera att det vore ju etter värre om han stannat kvar i barndomshemmet med sin mor såsom ett ofullgånget foster. Då hade han aldrig utvecklats till en stor artist. Den här relativt positiva aspekten av homosexualiteten, nämligen som en form av nödlösning, är något som flera psykologer noterar.[46] Men fallet Liberace visar förstås att det finns något djupt tragiskt med en sådan narcissistisk lösning. Visserligen nås därmed en relativ befrielse, men navelsträngen är fortfarande inte kapad.


Beroende och makt

       Lionel Ovesey redogör för de psykologiska motiv som driver homosexualiteten.[47] Den homosexuelles modersbindning och den därmed sammanhängande rädslan för det motsatta könet (såsom sexuell varelse) utgör den sexuella komponenten. Utöver detta så finns det ytterligare två oidipala komponenter, nämligen beroende respektive makt, som även är relevanta för heterosexuella män. Liknande observationer gör även Steinberg.[48] Det är väl känt att ett nederlag i en maktkamp omedvetet upplevs som ett homosexuellt angrepp. I amerikanska filmer förekommer ständigt en slags sodomitisk terminologi, såsom: "I'll bust your ass!", e.dyl. Detta åsyftar en anal penetration. Ett välkänt exempel är när en upphöjd akademiledamot rusar in på en tidningsredaktion med utropet: "Ni har rövknullat mej!" Ovesey påpekar att symboliken förekommer även hos andra primater. En hanne som blir dominerad kan inta en feminin pose och exponera sin bakdel liksom förberedande coitus. Män som får utstå en förnedrande underkastelse på t.ex. en arbetsplats, och inte förmår hävda sig, kan ibland drömma att dom intar en sådan vulgär kroppsställning. Hos homosexuella, menar Ovesey, konkretiseras detta psykologiska motiv, och förblir inte bara munväder som hos heterosexuella män.
       Moderskomplexet innebär, enligt denna modell, en omedveten längtan efter att stå i beroendeställning och att bli omhändertagen såsom i barndomens tid. För att undvika regress så tillgrips ett substitut enligt ekvationen penis = bröst. Genom oral eller anal inkorporering av den förment starke mannens penis så överförs den maskulina styrkan till mottagaren. Så även om fantasin tycks kränka manligheten så upplevs det sekundärt som manligheten stärks. Hos vissa ursprungliga kulturer förekommer att faderns sädesvätska, inrullat i ett blad, inmundigas av initianden. Hos hottentotterna förekom att ynglingen, efter att rituellt ha tillägnat sig den manliga kraften, genomförde ett samlag med sin mor. Därmed förlorade hon sin status som "moder" och blev reducerad till en vanlig kvinna. På så sätt har initianden på magisk väg temporärt befriat sig från moderskomplexet. Sådana arkaiska fantasier uppstår i vårt omedvetna än idag och utgör de schabloner som den homosexuelle, enligt de psykodynamiska psykologerna, tillämpar som magiskt reparativa åtgärder. Dock, med denna lösning så åstadkoms ingen definitiv brytning med modersvärlden.
       Följande exempel illustrerar bruket av arkaiska reparativa fantasier.[49] I den här fantasin inkorporeras faderns penis och nyttjas på magisk väg för att reparera den unge mannens svaghet, ej enbart i sexuella sammanhang.
       En ung man utvecklade en dubbelsidig teknik för samtidig genital och anal masturbering. Han manipulerade sin penis med en hand medan han förde en termometer in och ut i analöppningen med den andra handen. I fantasin som ackompanjerade denna akt så föreställde han sig vara inklämd mellan sin mor och far medan dom hade samlag. Faderns penis trängde in i sonens anus, kom fram på andra sidan såsom sonens penis och penetrerade därmed moderns vagina.
       Därmed utagerades både en passiv och aktiv roll. Vissa homosexuella föredrar att vara den mottagande "feminina" parten medan andra, enligt en psykologisk tolkning, föredrar att överkompensera sin inre svaghet genom att agera ut en överdriven maskulinitet. Extrema exempel är de så kallade "fjollorna" respektive deras motpart "läderbögarna". Men detta är bara två olika sidor av samma mynt och de flesta homosexuella lever ut båda den passiva och den aktiva rollen.


Mytologisk moder

       Den frånvarande eller negative fadern är ett så pass vanligt tema bland homosexuella så många terapeuter tror idag att söndringen av relationen mellan fader och son utgör den väsentligaste orsaken till utvecklingen av homosexualitet. Det räcker ofta att fadern är frånvarande för att modersfixering samt andra problem ska riskera uppkomma. Men det krävs ofta ytterligare komplikationer såsom att man blir utfryst ur pojkgänget, t.ex. Innebörden av detta är att man inte alltid kan förlägga grundorsaken hos en neurotisk och intimt bindande moder. Hon behöver nämligen inte vara så värst neurotisk för att barnet ska börja umgås med arkaiserande fantasier som sedan lever kvar i det omedvetna. Jung menar att mycket av den inverkan som tillskrivs mödrarna i psykologilitteraturen i själva verket härrör från de arkaiska fantasier som projiceras på henne från barnets sida.[50] Dessa projektioner förlänar henne ibland en mytologisk auktoritet av närmast gudomlig eller demonisk karaktär. Men barnets kontakt med en kärleksfull fadersfigur samt ett stimulerande medvetet fantasiliv kan upplösa sådana mytologiserande projektioner. Det innebär att fantasierna kan utvecklas i barnets medvetande istället för att konserveras i det omedvetna och därmed ge upphov till de reparativa beteenden som Ovesey beskriver (se ovan, "Beroende och makt"). Barn kan alltså komma välbehållna ur svåra barndomsförhållanden under förutsättning att dom har tillgång till en rik andlig kultur som kan bära upp barnets fantasiliv, såsom folksagorna, t.ex. Få barn växer upp under perfekta omständigheter. Om dom ska slippa komplex som vuxna så måste deras självreparerande fantasiliv promoveras medan dom ännu är i den fantasifulla åldern. När dom har blivit vuxna och rationalistiska så är det svårare att påverka fantasierna där dom lever kvar i det omedvetna. Därmed har ett komplex formerats.


Frånvarande fader

       Det visar sig också att bristen på den faderliga förebilden är ett genomgående tema bland forskningsresultaten. Aardweg,[51] Bieber,[52] Kronemeyer,[53] West[54] och Westwood[55] finner samtliga att homosexuella män, företrädesvis pga. en frånvarande eller negativ fader, utvecklat en onaturligt stark relation till modern som i sin tur orsakar en identifikation och därmed utestängning av identifikation med fadern. I Westwoods rapport ingick inga terapipatienter bland de 127 manliga homosexuella i undersökningen. Det är intressant eftersom det ofta har påpekats att homosexuella som uppsöker terapi kan vara neurotiska av andra orsaker. Det skulle leda till att homosexualiteten tolkas som neurotisk eftersom de homosexuella med normal familjebakgrund inte uppsöker terapi och ej ingår i statistiken. Men Westwoods undersökning tycks visa att den neurotiska bakgrunden gäller även för icke-patienter.
       I forskningen så framstår den negativa fadersbilden som en statistiskt viktig faktor. En dålig, missbrukande eller till och med våldförande fader kan få sonen att reagera mot den manliga naturen. Saghir & Robins finner att en klart övervägande del av de homosexuella har en negativ fadersbild.[56] Corneau påpekar att om fadern istället är kärleksfull och närvarande så möjliggör det att den unge mannen kan uppleva sin kropp som något vackert, som något han kan bära med stolthet.[57] Men eftersom många homosexuella har haft förfärliga upplevelser i relation till sina fäder, är det genom homosexualiteten som de kan ta sig rätten att älska den manliga kroppen. Corneau betraktar därför homosexualiteten som en ritual i vilken de egna kroppskänslorna återerövras. I god överensstämmelse med detta menar Layland att homosexuella fantasier hos män har sin upprinnelse i en längtan efter en kärleksfull far.[58]
       Frånvaron, i en eller annan mening, av en god och kraftfull fader är möjligen problemets kärna. Problemet i dagens samhälle är att den unge mannen har svårt att finna en både stark och positiv fadersfigur utanför familjens krets, pga. den rådande relativistiska samhällsandan. Inte ens en ärkebiskop kan idag stå upp för fasta normer och åsikter. De enda som tycks ha tillägnat sig sådana är nazisterna, vilket visar att det är något som är snett.
       Men ofta är problematiken mer närliggande, dvs. tragiska familjeöden, alkoholism och depraverade, frustrerade mödrar som dominerar barnet samt en ryggradslös fader som inte reagerar på att sonen börjar klä sig flickaktigt, o.s.v. Det resulterar i att barnets könsidentitet blir störd, dvs. medvetenheten om ens maskulinitet resp. feminitet blir otydlig. En störd självuppfattning härrör typiskt från en dålig relation mellan fader och son, resp. moder och dotter. Om barnets kärleksbehov inte tillfredsställs riskerar det att erotiseras under tidig pubertet.
       Enligt detta synsätt är den homosexuella dragningen i flertalet fall härrörande från en längtan efter en sann förälder. En ung man söker alltså en faders kärlek genom andra män, och motsvarande när det gäller kvinnor. Jung kommenterar i ett specifikt fall:[59]
       Men längtan efter manligt ledarskap fortsatte att växa hos pojken och yttrade sig i homosexuella böjelser; en felaktig utveckling som inte hade kommit till stånd om en man hade varit närvarande för att utveckla hans barnsliga fantasier. Den homosexuella avvikelsen har sannerligen många historiska exempel. I antikens Grekland, samt i vissa primitiva samhällen, var homosexualitet och utbildning nästan synonyma. Sett i denna belysning är ungdomstidens homosexualitet endast en missförstådd längtan efter maskulin vägledning, en mycket tillbörlig längtan.


Psykoterapi

       Går homosexualiteten att bota? Sigmund Freud trodde att psykoterapi av homosexuella inte hade några större utsikter att lyckas. Men redan Freuds dotter redogjorde för 8 patienter där konvertering uppnåddes hos 50%.[60] Irving Biebers samvetsgranna studie som publicerades 1962 kullkastade slutgiltigt den tidigare pessimismen.[61] Av 106 homosexuella/bisexuella som genomgick psykoanalys, övergick 27% till exklusiv heterosexualitet, verifierat i uppföljningar flera år senare. 19% gick från exklusiv homosexualitet till exklusiv heterosexualitet. Resultaten har verifierats av oberoende forskare. Mayerson och Lief redovisar en studie av 19 homosexuella där, vid uppföljningen efter i medeltal 4.5 år, 22% gått från exklusiv homosexualitet till exklusiv heterosexualitet.[62] Bland övriga uppnådde 47.3% en klar förbättring. Masters och Johnson redovisar en framgång på ett minimum av 43.2% i en undersökning med uppföljning i vilken 67 patienter ingick.[63] NARTH[64] presenterar en intervjuundersökning där 882 f.d. patienter ingår.[65] Framgångsprocenten var 33%. Notabelt är att endast 13% betraktade sig som exklusivt homosexuella efter behandlingen. Emellertid är den här undersökningen inte fullt vetenskapligt strikt, bl.a. pga. att den utgjordes av en patientenkät.
       Det finns ytterligare forskningsrapporter som pekar ungefär i samma riktning. Emellertid är jag skeptisk till Kronemeyers konverteringstal på ca 80% även om han har specialiserat sig på terapi av homosexuella.[66] Kronemeyers resultat redovisas emellertid ej som en vetenskaplig rapport. Många terapeuter redogör för sina egna fall, men dessa uppgifter är naturligtvis inte alltid vetenskapligt fullödiga emedan det ibland saknas uppföljningar, o.dyl.
       Mitt intryck är att framgångsprocenten för övergång till exklusiv heterosexualitet ligger på ungefär samma nivå som de svåra psykoneuroserna. Signifikant är att även om terapin inte leder till en fullödig konvertering så uppnås ofta en klar förbättring, dvs. att patienten lämnar en destruktiv, promiskuös livsstil och exempelvis utvecklar konstnärliga, religiösa intressen. Jacobi understryker denna aspekt av terapin, dvs. att även om ingen konvertering sker så inträffar ofta en relativ förbättring inkluderande ett högre moraliskt tillstånd.[67] Att homosexuella ofta hänger sig åt en depraverad livsstil är nämligen välkänt (detta påpekas även av Hopcke, som själv är homosexuell [35]). Svenska myndigheter såg sig t.ex. tvungna att stänga de beryktade bastuklubbarna 1987. Men paradoxalt finner vi också hos homosexuella den högsta nivån av kultivering.


Terapiform

       I terapi av homosexuella tycks det vara väsentligt att göra patienten medveten om de arkaiska reparativa fantasierna och förmedla en intellektuell förståelse för dessa. Om patienten upphör med det homosexuella beteendet så kommer moderskomplexet i det omedvetna att göra sig smärtsamt medvetet. Men det här är enda sättet att integrera komplexet och därmed lösa problemet. Dessutom understryker många terapeuter att patienten bör försöka övervinna rädslan för det motsatta könet såsom sexuell varelse. Denna rädsla yttrar sig ofta i en närmast fobisk aversion mot det kvinnliga könsorganet. Många psykologer menar därför att det har terapeutiskt värde om patienten med ren viljekraft övervinner denna fobi genom att umgås sexuellt med en kvinna. Självterapi är ibland möjlig.


Slutsats

       Modellerna som förklarar homosexualiteten som medfödd lider alla av en stor svaghet. De lyckas inte förklara det tydliga statistiska sambandet mellan homosexualiteten och den frånvarande/negative fadern, samt den dominerande modern. Om homosexualiteten beror av hormonella faktorer, e.dyl., så borde ej ett så tydligt psykologiskt sammanhang finnas. Forskare som presenterar konstitutionella teorier väljer helt sonika att ignorera de fakta som finns om uppväxttidens förhållanden. Om homosexualiteten generellt är konstitutionell är det dessutom svårt att förstå varför många homosexuella kan konverteras till heterosexualitet.
       En möjlighet är att endast en liten del av de homosexuella utgörs av konstitutionellt homosexuella, medan hos övriga är homosexualiteten psykogen. Men de återkommande försöken att på bl.a. genetisk och hormonell grund förklara homosexualiteten tycks svåra att reproducera och lider som regel av teoretiska och metodologiska svagheter. De psykologiska undersökningarna är däremot betydligt lättare att reproducera. Tvillingstudierna tycks inte heller understödja en stark genetisk eller hormonell determinering.
       I den sexuella genesen måste faktorer från genetiken, familjesituationen samt kulturen räknas in. Den mänskliga sexualiteten är ingen automatisk kopuleringsinstinkt som hos insekterna. Den mänskliga sexualiteten har stark psykologisk förankring, dvs. den är i hög grad förvärvad och miljöbetingad. Exempelvis kan vissa fetischister bara bli sexuellt upphetsade med hjälp av en damsko. Ett sådant beteende kan inte vara uteslutande genetiskt betingat.
       Kernberg diskuterar huruvida homosexualiteten ändå hos vissa individer är att betrakta som naturlig, men kommer fram till att det är osannolikt eftersom homosexualiteten hos så många är förknippad med narcissism och borderlinepatologi, dvs. svårare tillstånd än vanliga neuroser.[68]
       Judd Marmor samt andra psykologer ställer sig bakom en definition av homosexualiteten såsom en egoadaption till problematiska livsomständigheter.[69] Det innebär att den homosexuelle har funnit en utväg som ibland kan vara den relativt bästa. Alternativen hade kanske varit att utveckla en narcissistisk, egoistisk manlighet eller att förvandlas till en vek toffelhjälte eller psykopat. I den personliga utvecklingen måste vi nämligen uppnå någon slags psykisk adaptionsform och homosexualiteten utgör ett av alternativen. Jämförelsevis, växer man upp i en siciliansk maffiafamilj så är det inte konstigt om man utvecklar en psykopatisk personlighet. Det är en fullt logisk egoadaption till miljön.
       Jag tror alltså att M-L von Franz har rätt när hon säger att fenomenet djupast har sin grund i förkrympt andlighet. Homosexualiteten är en neurotisk revolt mot modersbundenheten som skapats i det moderna samhället där människors främsta strävan tycks vara materiell trygghet -- trygghet såsom i famnen på en god moder. Homosexualiteten är i grunden ett symptom på en andefattig kultur som är oförmöget att promovera det specifikt faderliga elementet, nämligen en rakryggad moral och förebildlighet samt det viktigaste av allt: en innerlig andlighet. Den här andliga grundproblematiken skapar i sin tur rotlöshet samt sekundära problem i kärnfamiljerna.
       Därför kan vi inte uteslutande betrakta homosexualiteten som en individuell problematik. Att se det som en ensidig terapeutisk fråga vore att endast inrikta sig på symptomet. Problematiken finns även på ett kollektivt plan, det pekar på en existentiell problematik i samhället. Homosexualiteten innebär ett rop på förhöjd medvetenhet i de breda folklagren, som behöver höja sig ur en inskränkt materialistisk tillvaro.
       Slutligen en personlig reflektion. Mitt intryck är att det underliggande och omedvetna motivet bakom homosexualiteten är att åstadkomma ett slags utanförskap. Om mannen inte längre individuerar sig i kulturen, så uppstår homosexualiteten som en omedveten tvingande kraft som lyfter ut honom ur kollektivet. Att inte vara som alla andra är själva grundförutsättningen för att utveckla egostyrka och tänka självständigt, dvs. att slutligen bli en sann individ. Egostyrkan är just det som homosexuella behöver utveckla. Det är mycket pga. utanförskapet, och att man går sin egen väg, som många homosexuella har nått framgång och förfining inom så många områden. Om homosexualiteten skulle betraktas som "fullt normal" så upphävs själva drivkraften bakom många författare, konstnärer, m.m. Homosexuellas envisa strävan att bli accepterade som helt "vanliga" människor är kanske missriktad.



Noter

1. Chandler Burr, A Separate Creation (1996).
2. C.G. Jung, The Development of Personality (CW 17), par. 222 (1954).
3. American Psychiatric Association
4. American Psychiatric Association, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 2nd ed, (1973).
5. American Psychiatric Association, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 3rd ed. rev. (1987).
6. American Psychiatric Association, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 4th ed. (1994).
7. North American Man-Boy Love Association.
8. Simon LeVay, A Difference in Hypothalamic Structure between Homosexual and Heterosexual Men. Artikel i Science 253:1034-1037 (1991) samt Simon LeVay, The Sexual Brain (1993).
9. Hamer, D.H.. Hu, S.. Magnuson, V.L., Hu, N., .Pattatucci, A.M.L. A linkage between DNA markers on the X chromosome and male sexual orientation. Artikel i Science, 261: 321-327 (1993).
10. Chandler Burr, A Separate Creation (1996).
11. John Horgan, Gay Genes Revisited. Artikel i Scientific American. Nov 1995:26. (1995).
12. Jeffrey Satinover, Homosexuality and the Politics of Truth (1996).
13. Sterr A, Müller M, Elbert T, Rockstroh B, Pantev C, Taub E , Changed perceptions in Braille readers. Artikel i Nature, 391: 134-135 (1998).
14. Michael King & Elizabeth McDonald, Homosexuals who are Twins, Artikel i The British Journal of Psychiatry, vol. 160, Mars 1992, s. 407-409 (1992).
15. Bailey J, Pillard R. A Genetic Study of Male Sexual Orientation. Artikel i Archives of General Psychology, 48: 1089-1096 (1991).
16. Neil Risch, Elizabeth Squires-Wheeler, Bronya Keats, Male Sexual Orientation and Genetic Evidence. Artikel i Science, 262: 2063-65 (1993).
17. Kallman F J A, A comparative twin study on the genetic aspects of male homosexuality, The Journal of Nervous and Mental Disease, 115: s. 283-298 (1952). I undersökningen ingick 85 par tvillingar där åtminstone den ena brodern var homosexuell. Av de 40 paren enäggstvillingar var båda bröder homosexuella. I gruppen tvåäggstvillingar hade mer än hälften av de homosexuella tvillingarna en heterosexuell broder. Pare påpekar att man därmed inte kan dra slutsatsen att ärftligheten är en dominerande faktor. Han noterar att Kallmans vetenskapliga arbete utsatts för häftig kritik. (Pare C M B, Etiology of Homosexuality: Genetic and Chromosomal Aspects. Ingår i Marmor J (ed.), Sexual Inversion (1965)). Även Marmor är mycket misstänksam mot Kallmans uppgifter och konstaterar att hans tvillingstudier inom fälten schizofreni och tuberkulos har vederlagts (Judd Marmor (ed.), Introduction. Ingår i Sexual Inversion (1965)). Kallman har där på motsvarande sätt tagit fram häpnadsväckande statistik genom att på egen hand selektera patienter samt själv diagnostisera schizofreni. I undersökningen om homosexuella gjorde Kallman urvalet mestadels från mentalpatienter, vilket också kan snedvrida resultatet. Ingen senare undersökning har lyckats reproducera denna markanta korrelation.
18. William H Perloff, Hormones and Homosexuality. Ingår i Marmor J (ed.), Sexual Inversion (1965).
19. Terrance J. Williams m.fl. Finger-length ratios and sexual orientation, Nature 404, s. 455-456 (2000).
20. John L Hampson, Determinants of Psychosexual Orientation. Ingår i Frank A. Beach (ed.), Sex & Behaviour, (1965).
21. Göran Burenhult, Speglingar av det förflutna, s.186 (1986).
22. Margaret Mead, Kvinnligt, Manligt, Mänskligt , s.226ff (1968).
23. Margaret Mead, Cultural determinants of sexual behavior. Ingår i W.C. Young (red.), Sex and internal secretions, vol 2 (3rd ed.) (1961).
24. William Davenport, Sexual patterns and their regulation in a society of the southwest pacific.Ingår i Frank A. Beach (ed.), Sex & Behaviour, s.202-203 (1965).
26. Ford, C S, & Beach F A, Patterns of sexual behaviour (1951).
27. Margaret Mead, Coming of age in Samoa (1928).
28. Marvin K Opler, Anthropological and Cross-Cultural Aspects of Homosexuality. Ingår i Marmor J (ed.), Sexual Inversion (1965).
29. Denniston, R H, Ambisexuality in Animals. Ingår i Judd Marmor (ed.), Sexual Inversion (1965).
30. Bruce Bagemihl, Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity (1999).
31. Desmond Morris, Det Mänskliga Menageriet, s. 148-151 (1971).
32. Frans de Waal & Frans Lanting, Bonobo: The Forgotten Ape (1997) samt Frans de Waal, Bonobo Sex and Society. Artikel i Scientific American Mars 95, s. 82-88 (1995).
33. Ford, C S, & Beach F A, Patterns of sexual behaviour (1951). Citeras i Marmor J (ed.), Sexual Inversion, s.41 (1965).
34. V Sommer, Wider die Natur?: Homosexualität und Evolution. (1990).
35. Robert H Hopcke, Jung, Jungians & Homosexuality (1989).
36. H E Driver, Indians of North America (1961). Citeras i Marmor J (ed.), Sexual Inversion, s.111 (1965).
37. Margaret Mead, Cultural determinants of sexual behavior. Ingår i W.C. Young (red.), Sex and internal secretions, vol 2 (3rd ed.), s.1433-1479 (1961).
38. Gordon Rattray Taylor, Historical and Mythological Aspects of Homosexuality. Ingår i Marmor J (ed.), Sexual Inversion, s.153 (1965).
39. Irving Bieber m.fl., Homosexuality - a psychoanalytic study of male homosexuals (1962), s.198.
40. Liam Hudson & Bernadine Jacot, The way men think (1991).
41. Anthony Storr, Sexuella avvikelser (1965).
42. D.J. West, Vad är homosexualitet?, sid 128. (1967).
43. Marie-Louise von Franz, Puer Aeternus, (2000).
44. Rivkah Schärf Kluger, The Archetypal Significance of Gilgamesh, s.66-68 (1991).
45. Erich Neumann, The Origins and History of Consciousness, (1954).
46. Anthony Storr, Sexuella avvikelser, sid 82 (1965).
47. Lionel Ovesey, Homosexuality and Pseudohomosexuality, (1969).
48. Warren Steinberg, Circle of Care (1990).
49. Lionel Ovesey, Homosexuality and Pseudohomosexuality, s. 64 (1969).
50. C.G. Jung, The Archetypes and the Collective Unconscious (CW 9), par.159 (1969).
51. Gerard J.M. van den Aardweg, On the Origins and Treatment of Homosexuality (1986).
52. Irving Bieber m.fl., Homosexuality - a psychoanalytic study of male homosexuals (1962).
53. Robert Kronemeyer, Understanding homosexuality, (1985).
54. D. J. West, Parental Figures in the Genesis of Male Homosexuality. Int. J. Soc. Psych., 5:85-97 (1959).
55. Gordon Westwood, A minority - A Report on the Life of the Male Homosexual in Great Britain (1960).
56. Saghir & Robins, Male and Female Homosexuality, (1973).
57. Guy Corneau, Frånvarande Fäder, Förlorade Söner (1995).
58. W Ralph Layland, Sökandet efter en kärleksfull far, Ingår i Samuels (red.) Fadern (1990).
59. C.G. Jung, Two Essays, par.173 (1966).
60. Anna Freud, Some clinical remarks concerning the treatment of male homosexuality. The International Journal of Psychoanalysis. 30: 195. (1951).
61. Irving Bieber m.fl., Homosexuality - a psychoanalytic study of male homosexuals (1962).
62. Mayerson & Lief, Psychoterapy of Homosexuals. Ingår i Marmor J (ed.), Sexual Inversion, s.302 (1965).
63. Masters & Johnson, Homosexuality in Perspective (1979).
64. National Association of Research and Therapy of Homosexuality
65. Nicolosi, Byrd & Potts, Retrospective Self-Reports of Changes in Homosexual Orientation (1997).
66. Robert Kronemeyer, Understanding homosexuality, s. 135 (1985).
67. Jolande Jacobi, A Case of Homosexuality, Journal of Analytical Psychology, (Jan 1969).
68. Otto F. Kernberg, Aggression in Personality Disorders and Perversions, (1992).
69. Marmor J (ed.), Sexual Inversion, (1965).



Förteckning över böcker

Burr, C. (1996) A Separate Creation. New York: Hyperion.
Satinover, J. (1996) Homosexuality and the Politics of Truth. Michigan: Baker Book House.
Burenhult, G. (1986) Speglingar av det förflutna. Höganäs: Bra Böcker.
Mead, M. (1961) Coming of age in Samoa. New York: Morrow Quill Paperbacks.
Mead, M. (1931) Growing Up in New Guinea. London: George Routledge and Son's.
Mead, M. (1949) Male and Female. New York: William Morrow & Company.
Kronemeyer R. (1985) Understanding Homosexuality. New York: Coleman Publishing.
Ford, C. S., & Beach F. A. (1951) Patterns of sexual behaviour. New York: Harper & Brothers.
Bagemihl, B. (1999) Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity. New York: St. Martin's Press.
Morris, D. (1971) Det Mänskliga Menageriet. Stockholm: Pan/Norstedts.
de Waal, F. & Lanting, F. (1997) Bonobo: The Forgotten Ape. University of California Press.
Ford, C. S., & Beach F. A. (1951) Patterns of sexual behaviour. New York: Harper & Brothers.
Sommer, V (1990) Wider die Natur?: Homosexualität und Evolution. München: C.H. Beck Verlag.
Hopcke, R. H. (1989) Jung, Jungians & Homosexuality. Boston, Shaftesbury: Shambhala.
Driver, H. E. (1961) Indians of North America. University of Chicago Press.
Bieber, I. m.fl. (1962) Homosexuality - a psychoanalytic study of male homosexuals. New York, Toronto: Vintage Books.
Hudson L. & Jacot B. (1991). The way men think. Yale University Press.
Storr, A. (1965) Sexuella avvikelser. Stockholm: Prisma.
West, D.J. (1967) Vad är homosexualitet?. Stockholm: Prisma.
von Franz, M-L, (2000) Puer Aeternus. Toronto: Inner City Books.
Schärf Kluger, R. (1991) The Archetypal Significance of Gilgamesh. Einsiedeln: Daimon Verlag.
Neumann, E. (1954) The Origins and History of Consciousness. Princeton/Bollingen.
Ovesey, L. (1969) Homosexuality and Pseudohomosexuality. New York: Science House.
Steinberg, W. (1990) Circle of Care. Toronto: Inner City Books.
Jung, C. G. (1954) The Development of Personality (CW 17), par. 222. Princeton/Bollingen.
Jung, C. G. (1969) The Archetypes and the Collective Unconscious (CW 9). Princeton/Bollingen.
Jung, C. G. (1966) Two Essays on Analytical Psychology. Princeton/Bollingen.
van den Aardweg, G. J.M., (1986) On the Origins and Treatment of Homosexuality. New York: Praeger Publishers.
Westwood, G. (1960) A minority - A Report on the Life of the Male Homosexual in Great Britain. London: Longmans, Green and Co.
Saghir M. T. & Robins E. (1973). Male and Female Homosexuality. Baltimore: Williams & Wilkins Co.
Corneau, G. (1995) Frånvarande Fäder, Förlorade Söner. Solna: CJP.
Samuels, A. (red.). Fadern. Alfabeta Bokförlag.
Masters & Johnson, Homosexuality in Perspective (1979). Boston: Little Brown & Co.
Marmor, J. (red.) (1965) Sexual Inversion. New York, London: Basic Books.
Francoeur, R. T. (red.) (1997) The International Encyclopedia of Sexuality. New York: Continuum.
Bullough, V. L. (1994) Science in the Bedroom. New York: Basic Books.
LeVay, S. (1993) The Sexual Brain. Cambridge: M.I.T. Press.
Kernberg, O. F. (1992) Aggression in Personality Disorders and Perversions. Yale University Press .

Förteckning över artiklar

LeVay, S. (1991) "A Difference in Hypothalamic Structure between Homosexual and Heterosexual Men" Science 253:1034-1037.
Hamer, D.H.. Hu, S.. Magnuson, V.L., Hu, N., .Pattatucci, A.M.L (1993) "A linkage between DNA markers on the X chromosome and male sexual orientation" Science, 261: 321-327.
Horgan, J. (1995) "Gay Genes Revisited" Scientific American, Nov 1995:26.
Sterr A, Müller M., Elbert T., Rockstroh B., Pantev C., Taub E. (1998), "Changed perceptions in Braille readers" Nature, 391: 134-135.
King, M. & McDonald, E. (1992), "Homosexuals who are Twins", The British Journal of Psychiatry, vol. 160, Mars 1992, s. 407-409.
Bailey J, Pillard R. (1991), "A Genetic Study of Male Sexual Orientation", Archives of General Psychology, 48: 1089-1096.
Risch N., Squires-Wheeler, E., Keats, B. (1993), "Male Sexual Orientation and Genetic Evidence", Science, 262: 2063-65.
Kallman F. J. A. (1952) "A comparative twin study on the genetic aspects of male homosexuality", The Journal of Nervous and Mental Disease, 115: s. 283-298.
Pare, C. M. B. (1965), Etiology of Homosexuality: Genetic and Chromosomal Aspects. i: Sexual Inversion, J. Marmor (red.), New York, London: Basic Books.
Marmor, J. (1965)., "Introduction", i: Sexual Inversion, J. Marmor (red.), New York, London: Basic Books.
Perloff, W. H. (1965) "Hormones and Homosexuality" i: Sexual Inversion, J. Marmor (red.). New York, London: Basic Books.
Williams, T. J. m.fl. (2000) "Finger-length ratios and sexual orientation", Nature 404, s. 455-456.
Hampson, J. L. (1965), "Determinants of Psychosexual Orientation" i: Sex & Behaviour, F. A. Beach (red.). New York, London, Sydney: John Wiley & Sons.
Mead, M. (1961) "Cultural determinants of sexual behavior" i: Sex and internal secretions, vol 2 (3rd ed.) W.C. Young (red.). Baltimore: Williams & Wilkins.
Davenport, W. (1965) "Sexual patterns and their regulation in a society of the southwest pacific" i: Sex & Behaviour, s.202-203, F. A. Beach (red.). New York, London, Sydney: John Wiley & Sons.
Opler, M. K. (1965) "Anthropological and Cross-Cultural Aspects of Homosexuality" i: Sexual Inversion, Marmor J (red.). New York, London: Basic Books.
Denniston, R. H. (1965) "Ambisexuality in Animals" i: Sexual Inversion, J. Marmor (red.). New York, London: Basic Books.
de Waal, F. (1995) "Bonobo Sex and Society" i: Scientific American. Mars 1995, s. 82-88.
Taylor, G. R. (1965) "Historical and Mythological Aspects of Homosexuality" i: Sexual Inversion. J. Marmor (red.). New York, London: Basic Books.
West, D. J. (1959) "Parental Figures in the Genesis of Male Homosexuality" International Journal of Social Psychology, 5:85-97.
Layland, W. R. (1990) Sökandet efter en kärleksfull far, i: Fadern, Samuels (red.). Alfabeta Bokförlag.
Freud, A. (1951) "Some clinical remarks concerning the treatment of male homosexuality" The International Journal of Psychoanalysis. 30: 195.
Mayerson & Lief (1965) "Psychoterapy of Homosexuals" i: Sexual Inversion, J. Marmor (red.). New York, London: Basic Books.
Nicolosi, Byrd & Potts (1997) "Retrospective Self-Reports of Changes in Homosexual Orientation", Psychological Reports. 86, 1071-1088.
Jacobi, J. (1969) "A Case of Homosexuality", Journal of Analytical Psychology, 14: 48 - 64. (Jan 1969).

© Kadmus 2001.