Tunneltågsradio


Det följande är en beskrivning av det första kommunikationsradiosystemet i Stockholms tunnelbana. Beskrivningen, som inte alls gör anspråk på att vara fullständig, grundar sig på egna minnesuppgifter och anteckningar samt uppgifter ur instruktioner och ur boken "Stockholms tunnelbanor 1975".

Rättelser, kompletteringar m m mottages gärna.

© 1999-05-14, Jan Bengtsson. Senast ändrad: 2000-07-10.


Radiosystemet började installeras under 1967 och togs i bruk i början av 1968. Leverantör var det danska företaget STORNO (tidigare: Store Nordiske Telegraf A/S). Huvuddelen av de ingående komponenterna ingick i företagets produktgrupp "Stornophone 600".

Vid projekteringen fanns ett antal givna förutsättningar för systemets uppbyggnad:
Kommunikation skulle vara möjlig såväl ovan jord som på tunnelsträckorna.
Full radiotäckning längs bansträckorna under jord förutsatte basradiostationer i tunnlarna.
Radioräckvidden i tunnlar är begränsad p g a den kraftiga dämpningen av signaler i aktuella frekvensområden.

Den i Stockholmsområdet begränsade tillgången på radiofrekvenser för denna typ av trafik, gjorde valet av 160 MHz-bandet till det ända möjliga. Vid tidpunkten för projekteringen av radiosystemet fanns inga kommersiellt tillgängliga effekttransistorer för högre frekvenser än c:a 200 MHz. Därför fanns det på marknaden inte heller utrustning för användning av högre frekvenser.

För att undvika interferens och störningar måste närliggande basstationer i tunnlarna använda skilda sändningsfrekvenser. Det samma gäller för basstationen för trafik ovan jord och basstationerna i tunnel närmast tunnelmynningarna.

Därför valdes en utformning där varje radiokanal nyttjar tre frekvenser, för sändning från basstation ovan jord (f1), för sändning från basstation i tunnel (f2) och för sändning från mobilstation (f3). Basstationerna i tunnlarna sänder omväxlande med varandra på f2- och f1-frekvenserna räknat från tunnelmynningarna. Trafikformen var semiduplex, d v s basstationerna sänder och tar emot samtidigt, medan mobilstationerna växlar mellan mottagning och sändning. Samtal från mobilstationerna återutsänds av basstationerna; "alla hör alla".

Från början fanns två radiokanaler, en för tunnelbana 1 (tub 1, "gröna linjen") och en för tunnelbana 2 (tub 2, "röda linjen"). År 1975 tillkom en tredje radiokanal för tunnelbana 3 (tub 3, "blå linjen").

Kanal\Frekvens (MHz) Yta (f1) Tunnel (f2) Mobil (f3)
1 (tub 1) 167,0625 166,7375 158,7375
2 (tub 2) 167,4375 167,5375 159,4375
3 (tub 3) 166,7125 167,1125 158,7125

Servicebilar (t ex signal- och rulltrappsmontörer) använde sedan 1975 normalt kanal 3, bl a beroende på arbetsfördelningen mellan trafikledarna vid tunnelcentralen.

I viloläge var basstationernas sändare inaktiva. Sändning initierades antingen från någon av de fasta manöverplatserna, varvid en särskild "lystringston" utsändes, eller vid anrop från en mobilstation, varvid utsändes en plingande "upptagetton" till dess samtalet besvarades. Sändningen avslutades efter avslutad sändning från manöverplatsen eller efter en knapp minut utan trafik.

För att bl a minimera störningar i mobilstationernas högtalare när samtal inte pågick, användes utöver den normala brusspärren en särskild "pilotton" på 94,8 Hz som utsändes av basstationerna samtidigt med pågående samtal. Radioenheterna i bilar och de bärbara apparaterna saknade pilottonmottagare.

Hela radionätet var anslutet till t-banans reservkraftsystem.

Under 1970-talet kompletterades manöverplatserna samt verkfordon och bilar för s k selektivanrop. Selektivanrop innebär att den mobila enhetens högtalare inkopplas vid mottagning av en för den mobila enheten särskilt bestämd kombination av tonkoder eller vid sändning från denna.

Någon gång i slutet av 1980-talet blev leverantören STORNO uppköpt av det amerikanska företaget Motorola.

I april/maj 1997 fick t-banan ett nytt radiosystem gemensamt med bl a Lidingö- och Roslagsbanorna och med ett annorlunda system för kanalval m m. Men en hel del av komponenterna från det gamla radiosystemet används också av det nya systemet. Det nya radiosystemet använder samma radiofrekvenser som det här beskrivna gamla radiosystemet samt en del av de närliggande frekvenser som tidigare användes av det också ur bruk tagna gamla bussradiosystemet.


Basradiostationer

Sändarna för trafik ovan jord var placerade högst upp i Skattehuset på Södermalm (tillsammans med sändarna för det gamla bussradiosystemet). För varje radiokanal fanns två sändare, varav en i reserv, på vardera 50 W uteffekt.

Mottagarna för ovanjordstrafik var placerade med antennerna i en 50 m hög mast på berget ovanför Mälarhöjdens t-station (likaså tillsammans med mottagarna för "bussradion").

Tunnelbasstationerna var placerade med ungefär 1 km mellanrum och var anslutna till en 200 ohms bandkabel längs med spårtunnlarna. Mellan stationerna var antennkabeln normalt monterad ovanpå kabelhyllorna på tunnelväggen, c:a 3 m ovanför spåret. På stationerna var antennkabeln oftast monterad på en särskilt list i taket ovanför plattformskanten. Tunnelbasstationerna hade en uteffekt på 10 W.

Antal tunnelbasstationer
t-bana 1 cirka 15
t-bana 2 cirka 55
t-bana 3 cirka 40

Sändarna och mottagarna var anslutna via trådförbindelser till ett kopplingsstativ i anslutning till dåvarande "tunnelcentralen" (TUC) i kvarteret Ikarus mitt emot station Gamla Stan. Dit var också manöverplatserna anslutna. Här fanns också den utrustning som för varje radiokanal väljer den mottagare som har den bästa mottagna signalen och vidarekopplar denna till manöverplatsen (kallas "diversitymottagning").

I den centrala utrustningen registrerades varje gång en signal inkom från någon av mottagarna. Dessa indikeringar kunde avläsas och nollställas varje dygn för att på så sätt upptäcka eventuellt felaktiga mottagare.


Manöverplatser

Manöverplatser fanns vid arbetsplatserna för trafikledarna vid dåvarande tunnelcentralen (TUC). På varje manöverpanel kunde med ett antal tryckknappar inkopplas valfritt mottagning av och sändning på en eller flera radiokanaler. Men normalt var manöverpanelen hos respektive trafikledare inkopplad för mottagning av det "egna" bansystemets radiokanal. Vald radiokanal indikerades med tänd lampa i tryckknappen för mottagning av denna kanal.

Förutom att höras i högtalaren indikerades anrop från en mobil station genom att lampan i sändknappen för ifrågavarande radiokanal blinkade snabbt på alla manöverpaneler där man har valt mottagning av den radiokanalen. Vid sändning tryckte man in sändknappen för önskad radiokanal (samtidig sändning på mer än en kanal var möjlig). Lampan i denna tryckknapp började då blinka långsamt och motsvarande tryckknapp lyste med fast sken på de övriga manöverpaneler där man hade valt mottagning av samma radiokanal. Vid avslutat samtal tryckte man åter på den aktuella sändknappen och motsvarande lampa släcktes i alla manöverpaneler.

Vid anrop av en mobil enhet med selektiv anrop ställde man först in det aktuella anropsnumret med sifferhjulsomkopplarna på manöverpanelen. Efter att ha tryckt på sändknappen för önskad radiokanal, tryckte man på knappen "Anrop" för utsändning av den valda tonkoden.

Förutom att välja någon av kanalerna 1, 2 eller 3, kunde man även välja "kanal 4" varmed avsågs val av endast ytbasstationerna för kanal 3.

Samtal kunde ske antingen genom i manöverpanelen inbyggd högtalare och mikrofon eller med särskild telefonlur. Vid användning av mikrofonen i manöverpanelen måste man trycka på knappen "Mik" när man talade. Telefonluren var försedd med en tangent och var inkopplad när tangenten hölls nedtryckt; högtalaren i manöverpanelen var då bortkopplad.

På manöverpanelerna fanns också en sifferindikator ("basstationsindikator"). Vid sändning från en mobil station visades på denna numret på den basstation som var inkopplad. När sändningen upphörde visades under en kort stund siffrorna 100, 200 eller 300 beroende på använd radiokanal. Vid användning av "kanal 4" visades istället hela tiden siffrorna 448.

Vid tunnelcentralen fanns från början också en manöverplats för polisens tunnelbanegrupp ("TUC 9"). Denna flyttades under 1970-talet till polisens ledningscentral i Polishuset på Kungsholmen. Någon gång då ändrades också anropsbeteckningen till "(SHA) 70". Polisen använde normalt kanal 2, med undantag för samtal med polispatruller som befann sig under jord längs t-bana 1 eller 3.

Från manöverplatsen hos polisen kunde sändning ske utan inkoppling av pilottonen genom att man först tryckte in den särskilda knappen "Pilotton". Funktionen utnyttjades ibland för att samtalen inte skulle höras i tågen. Men nackdelen var att man i tågen inte kunde höra att samtal pågick och det pågående samtalet kunde alltså störas av andra anrop.

Under 1992-93 flyttades tunnelbanans trafikledningsfunktioner från "TUC" i Gamla Stan till nya arbetsplatser för respektive bansystem vid Gullmarsplan ("TLC 1"), Liljeholmen ("TLC 2") och Västra Skogen ("TLC 3"), de två senare samlokaliserade med signalställverken för respektive bansystem. Samtidigt flyttades manöverplatserna för radiosystemet med "förlängningssladdar" från den centrala utrustningen vid tunnelcentralen i Gamla Stan till de tre trafikledningscentralerna.

Vid kabelbranden vid Skanstull natten mot den 26 januari 1995 skadades inte bara kablarna till de närliggande tunnelbasstationerna, utan också "förlängningssladden" mellan manöverplatserna vid TLC 1 vid Gullmarsplan och den centrala utrustningen i Gamla stan. Tack vare återutsändningsfunktionen kunde dock radiotrafiken upprätthållas nödtorftigt (bortsett från i tunneln vid Skanstull) med bärbara apparater hos trafikledarna.


Mobila radioenheter

Radioutrustningen i tunnelvagnarna bestod av radioenhet i förarhytten, högtalar- och mikrofonenhet vid förarplatsen samt takantenn.

Radioenheten var av standardtyp, men med en extra mottagare för samtidig passning av två frekvenser för var och en av de två möjliga radiokanalerna samt en pilottonmottagare för inkoppling av högtalaren. Sändaren hade 10 W uteffekt.

Tunnelvagnarnas radioenheter var avsedda för omkoppling mellan två radiokanaler. Inför tillkomsten av t-bana 3 och en tredje radiokanal valde man att anskaffa ett antal ytterligare radioenheter avsedda för kanal 2 och 3 istället för 1 och 2. Valet av kanalkombination kom sig av att de nya vagnarna till t-bana 3 först användes i trafik på t-bana 2.

Högtalar- och mikrofonenheten var inte av standardtyp och bestod av en högtalarlåda med volyminställning och kanalomkopplare samt en på denna låda monterad "svanhals" med mikrofon och sändningsomkopplare. Denna enhet ersatte den tidigare fasta mikrofonen och användes även för tågets högtalarsystem. I den annorlunda förarhytt som infördes från vagntypen C6 fick tillbehören till radion en annan utformning och placering.

Vagnarnas antenn medförde ett särskilt konstruktionsproblem. En sedvanlig 1/4-vågs sprötantenn var inte att tänka på med hänsyn till utrymmet mellan vagn och tunneltak. Placering av en sådan antenn på förarhyttens gavel, vilket förekommer i andra tunnelbanesystem, ansågs vara mindre bra och försämra räckvidden. Istället valde man en annan typ av antenn som kallas "slot"-antenn. Men den normala storleken för en sådan antenn för det använda frekvensområdet var också för hög för det önskade utrymmet till tunneltaket (det måste ju finnas ett visst minsta avstånd för att möjliggöra lyft av en vagn). Men antenntillverkaren Allgon AB i Åkersberga kunde konstruera en slot-antenn inom önskade mått, ingjuten i plast och med i stort bibehållna elektriska egenskaper.

Högtalar- och mikrofonenhet samt antenn monterades i alla vagnar med förarhytt för normal körning. Men från början var tanken att radioenhet endast skulle finnas i de förarhytter som skulle användas. Vagnarna försågs därför med en slags kassett med anslutningskontakter. Det var sedan avsikten att vagnhallspersonalen (ordet depå var ännu inte påtänkt) vid iordningställandet av tågen skulle se till att radioenheter, vilka för detta ändamål var försedda med bärrem, skulle placeras i de förarhytter de skulle behövas.

Utöver ett och annat misstag som upptäcktes vid delningen av långa tåg, innebar flyttningen av radioenheterna ett alltför stort slitage på kontakter med glappkontakt, driftstörningar och ökat servicebehov som följd. Så småningom anskaffades därför ett tillräckligt antal radioenheter för de vagnar som normalt användes som ledarvagnar.

Radion inkopplades i äldre vagnar med strömställare gemensam med bl a högtalare eller från vagntyp C6 vid aktivering av förarhytt med bromshandtag eller tågvaktsnyckel.

En del av verkfordonen fick också radio. Radioenheten monterades i förarhytten på en platta med snabblås. Manöverenhet med högtalare och mikrofon var av standardutförande och antennen var en normal 1/4-vågsantenn.

T-banans trafikbefäls- och servicebilar utrustades med radio av standardtyp, i bilarna behövdes ju inte dubbla mottagare.

Polisens t-banegrupps bilar fick också t-baneradio med radioenheter av standardtyp.

De första bärbara ("släpbara") radioapparaterna levererades av SRA (numera Ericsson Radio Systems) till både SL och polisen. STORNO:s bärbara apparater var mindre, men hade inte plats för inbyggnad av dubbla mottagare.

Under 1970-talet blev de bärbara apparaterna mindre och lättare. Den då utvecklade s k syntestekniken gjorde det också lättare att konstruera apparater för passning av två mottagningsfrekvenser. SL anskaffade ett antal bärbara apparater för alla tre kanalerna från STORNO. Senare har man valt även andra leverantörer.

Polisen anskaffade ett antal ännu mindre, till synes något robustare och sannolikt dyrare apparater tillverkade av amerikanska Motorola.

Verkfordonen fick nya radioenheter med alla tre kanalerna (då möjligt bl a genom att ingående komponenter hade blivit mindre). Bilarnas radioenheter kompletterades för den tredje radiokanalen.

Under 1970-talet överfördes trafikledningen för Nockebybanan från busstrafikledningen ("ytcentralen") till tunnelcentralen (TUC 1). Radioenheterna i spårvagnarna ändrades för trafik på t-banans kanal 1 och kompletterades för selektivanrop. Men alla spårvagnar fick samma anropsnummer (80). Syftet med selektivanropet var bespara spårvagnsförarna huvuddelen av radiosamtalen som inte berörde dem, samt att uppmärksamma dem när ett anrop verkligen avsåg Nockebybanan.


Exempel på anrop m m.


Hittills  intresserade läsare.

http://home7.swipnet.se/~w-71763/tubradio.htm