Tabeller
   Art Lee
   Charles Ritz
   Dave Whitlock
   George Harvey
   Harry Murray
   Kaufman
   Mikael Båth
   Richard Caccavale
   Trey Coombs
  
   Gäddtafsar
   Korta tafsar
   Tafsar, AFTMA #3-4
   Tafsar, AFTMA #5-9
   Öringtafsar

Knutar
   Blodknut
   Dubbel kirurgknut

Material

När man binder sina egna tafsar finns det två saker som är direkt avgörande för hur den färdiga tafsen skall bete sig vid praktiskt fiske.

För det första så är det viktigt att man lär sig binda de olika tafsdelarna i samma längd från tafs till tafs. Bryr man sig inte om detta kommer man inte kunna bedöma de olika tafsarnas egenskaper eftersom de blir olika hela tiden. Personligen har jag lärt mig hur mycket material det går åt i själva knuten och viker monofilamenten (nylontråden) lite lätt vid den rätta inbindningspunkten.

Det andra man skall tänka på är att olika material har olika styvhet. För varje år som går finns det en tendens bland tillverkarna att göra allt mjukare material. Detta är bra, åtminstone för den yttersta slittafsen, eftersom flugan på detta sätt rör sig friare i vattnet.

Den tjockare delen av tafsen vill vi däremot ha lite styvare så att denna tar upp kraften från själva fluglinan bättre. Det material som jag tycker är det i särklass trevligaste är den bruna Maximalinan från Tyskland. Nackdelen med denna, och många andra, är att den dimension som står angivet på spolen för det mesta inte stämmer, vilket gör att varje enskild spole måste mätas med en mikrometer och sedan märkas upp med den verkliga dimensionen.

Ett märke som alltid håller dimensionen och som är lagom styvt är Rio från Australien. Vill man använda de moderna Fluorocarbonlinorna tycker jag att det räcker med detta material i själva slitdelen för att hålla priset nere.

Luftbromsar

Själva grundidén med att binda sina egna tafsar är att man skall få knutar på den. För den oinvigde låter detta kanske lite konstigt. Varför skall jag ha åtta-nio knutar, som kan gå av och trassla, på min tafs när jag lika gärna kan köpa en färdig, heldragen tafs för ett par tior hos min redskapshandlare? Hemligheten är att varje enskild knut på tafsen fungerar som en luftbroms.

När fluglinan rullar ut över vattnet förflyttas kraften i denna mot tafsen. När fluglinan är slut går resterande kraft över i tafsen och här kommer det första valet vi skall göra. En tunnare butt (änddel) på tafsen gör att vi förlorar mycket kraft redan i övergången. Genom att använda en tjockare nylonlina (låt säga 0.6mm för #5-7) kommer mer kraft att föras över till tafsen och denna behåller då farten.

De första två delarna på tafsen låter vi vara ganska långa så att det blir en mjukare övergång mellan lina och tafs. Sedan kortar vi ner längden på tafsbitarna allt eftersom dimensionen på materialet minskar. Den tunnare dimentionen gör att mindre kraft kommer med fram i tafsen samtidigt som knutarna bromsar upp tafsen i luften så att vi erhåller en lagom fart och kraft när slutligen slittafsen sträcker ut med flugan i en lugn och fin presentation på ytfilmen.

Härigenom kan vi snabbt räkna ut att vikten på flugan också bestämmer hur tunn tafs vi kan använda. Många flugfiskare använder så tunn tafs som 0.10mm för nästan allt sitt fiske efter Öring och Harr, de har mycket att lära...

Knutar

För de tjockare tafsbitarna använder jag den gamla hederliga blodknuten eftersom denna ger det finaste resultatet, rent utseendemässigt. Blodknuten är däremot inte någon vidare stark knut vilket gör att den inte är så lämplig på de tunnare delarna. För de tunnare delarna använder jag istället en knut som heter dubbel kirurgknut. Denna är lätt att göra, till och med i mörker, och mycket stark.