Hon var en mycket djup person och hennes dikter präglas av splittring mellan det goda och det onda. Detta medverkade till att hon den 23 april 1941 tog sitt liv, 41 år gammal. Men den största anledningen var andra världskriget.

Karin var djupt engagerad i motståndsrörelsen "Cartè". (Hon gifte sig även med en cartèist, året var 1928, men äktenskapet höll bara några år.) Men när dom flesta inklusive hon våren 1941 nästan var helt övertygade om att Hitler skulle vinna blev allt meningslöst för henne, så den 23 april 1941 försvann Karin från hennes vänninas lägenhet i Alingsås, där hon då vistades. Hon återfanns några dagar senare död uppe på ett litet utsiktsberg i stadens utkant. Hon hade tagit sitt liv.

Karin föddes år 1900 i Göteborg, hon föddes till en civilingenjörs dotter. Hon växte upp i böckernas värld. Redan vid tio års åldern tog hon djupt intryck av Fröding och senare också Heidenstam. Hon började också skriva egna dikter.

Vid nio års ålder flyttade hon och hennes familj till Stockholm där hon gick i skolan och senare också tog studenten. Hon läste sedan vidare i 1 år till folkskolslärarinna. Men hon ville läsa mer och flyttade då till Uppsala för att läsa humaniora, grekiska och sedan de nordiska språken och litteraturhistoria. Hon utbildade sig till filosofie magister.

Det var här, i Uppsala som hon för första gången upptäckte att hon var annorlunda sexuellt sett, hon drogs till kvinnor. Men ändå gifte hon sig med en man 1928, men äktenskapet brast, som kanske är förstårligt.

Efter utbildningen börjde hon jobba som lärare men hennes största passion i livet var författaryrket. Hon skrev många dikter men hon skrev också för tidningar. Men så kom hennes genombrott, hon var 22 år gammal och året var 1922, hennes diktsamling Moln slog igenom, med bla. dikterna "Morgon" och "Småting". Sedan rullade det på med Gömdaland 1924 och Härdarna 1927 även De namnlösa och I rörelse blev uppmärksammade. 1935 skrev hon För trädets skull som blivit en mycket omtyckt diktsamling. I den finns hennes kanske mest berömda dikt " Ja visst gör det ont", men hon kallade den själv oftas för "en kärleks- och dödsdikt". Hennes sista diktsamling var De sju dödassynderna som ger starkt intryck av en längtan till Gud.

Hennes dikter var präglade av problem och splittring, men dikten "Bryt upp!" ur I rörelse som hon skrev i unga dagar finns nyfikenhet, frihet och hopp.

Vår Karin Boye skrev också romaner, en mycket känd är Kallocain som kom ut 1940. Boken är en skildring om hur tillståndet i nästa århundrandet kommer att se ut. Några totalitära stater slåss om världsherraväldet och allt människorna gör kontrolleras av poilis och myndighet.

Boken är mycket inspirerad av hennes och andras känslor och rädsla för Hitlers framgång och den växande diktaturen ute i Europa.

Hon skrev även romanen Kris som kom ut 1934.

Karin blev efter sin död hyllad av Hjalmar Gullberg i dikten:

"Död amazon"

"Ja visst gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annars våren tveka ?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.'Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider, tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra-

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och ingenting hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden-

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

Av: Rebecca.J. och Sofia.T. 8b 97-02-06

Hur kan jag säga....