1. Einleitung:
Deutsch ist eine große Sprache in der Welt, und ist damit wichtig zu lernen und beherrschen. Ich will eine Deutschlehrerin in der Oberschule werden, weil Deutsch mir sehr gefällt. Es intressiert mich, amusiert mich und ist das Fach, das ich am besten mag. Ich lebe für Deutsch!!
1.1 Zweck:
Ich vervollkomne meine Fähigkeit in Deutsch und kriege einen guten Grund für weitere Deutschstudien. In meiner Arbeit will ich über die Deutsche Sprache erzählen - Geschichte und Deutsch heute -die verschiedene Mundarten, Deutsch als Weltsprache (heute und in der Zukunft), Deutschunterricht in Schweden und Deutsche Lehnwörter in Schwedisch.
1.2 Fragestellung:
Wann fing man an, Deutsch zu sprechen, und wo?
Wo spricht man Deutsch?
Was unterscheidet die verschiedenen deutschen Mundarten?
Deutsch als Weltsprache (Heute und in der Zukunft)?
Wie ist der Deutschunterricht in Schweden?
Deutsche Lehnwörter in Schwedisch?
1.3 Methode:
Ich habe Bücher von der Bibliothek geliehen. Ich habe auch Internetseiten gefunden. Mein Philosophielehrer hat mir ein paar Bücher geliehen, aber ich habe sie nicht benutzt. Wenn ich Schwierigkeiten hatte fragte ich meine Deutschlehrerin und sie hat mir geholfen.
1.4 Quellenkritik:
Das Buch "Deutsch gestern und heute" ist sehr gut! Es ist auf 210 seiten und auf Deutsch geschrieben. Es ist leicht zu übersetzen und man kan Teilen auswählen, die wichtig sind, ohne den Zusammenhang zu verloren. Es dauerte allerdings lange, wenn ich übersetzte, abere es machte Spaß und gab viel Stoff zu meiner Arbeit.
Die meisten Internetseiten sind auf Deutsch. Das war kein Problem für mich. Z.B las ich 50 Seiten auf Deutsch und nahm das Wesentliche mit und übersetzte. Es ist tatsächlich leichter aus dem Deutschen ins Schwedische als umgekehrt zu übersetzen. Der Text in "Nationalencycklopedin" über die Deutsche Sprache ist ein bisschen zu kompliziert für mich. "Nationalencycklopedin" benutzt viele Fachausdrücke. Trotzdem konnte ich ein paar teilen benutzen. Leider konnte ich nicht so viele Seiten über die Deutsche Sprache auf Schwedisch finden. Das Meiste habe ich lezten Herbst gefunden, so vielleicht gibt es jetzt andere Seiten. Es gibt eine lustige Seite auf Deutsch über die deutsche Rechtschreibungsreform mit drolligen Bildern.
Komisch ist auch mein Federhalter mit den zehn wesentlichen Punkten der Rechtschreibungsreform. Alles zusammengenommen kann man sagen, meine Quellen waren gut!
2. Bakgrund:
2.1 Hur ett språk förändras:
De förändringar som sker med ett språk under tidens gång är:
A Språkliga förändringar, t.ex. att ord slutar att användas, nya ord bildas och uttalsförändringar sker.
A Lån av ord, antingen att de läggs in i språket direkt som de är,:
t.ex. test (engelska) = Test (tyska), computer= Computer , citrone=Zitrone.
eller indirekt-de främmande orden kopieras med egna språket som medel:
Pocket+book Tasche+Buch blir:
pocket-book = Taschenbuch
Det finns delöversättningar där satsdelarna inte överrensstämmer helt med förebilden t.ex.:
air+lift (eng.) Luft+Brücke (ty.) blir:
air-lift = Luftbrücke
Inhemska ord kan även få nya betydelser genom inflytande av främmande språk.
När det inte finns någon direkt- eller delöversättning, utan ordet är oberoende till formen från den främmande förebilden kallas ordet för översättningslån (enl. lär. Eva Jansson, på ty. Lehnschöpfung). Ett ex:
Cognac (franska) -----) Wein+Brand (ty.)
=Weinbrand
Tyskan har lånat ord från dessa språk:
Latin, franska, grekiska, anglo-amerikanska, italienska, slaviska, nederländska, lågtyska och de nordiska språken.
Det har funnits perioder då språkrensare har försökt att ta bort de främmande orden ur det tyska språket. Ofta hade man nationalistiska grunder till detta.
A En tredje förändring som sker är betydelseförändringen. Den är kanske den vanligast förekommande arten av förändringar. Ofta bidrar flera faktorer t.ex. historiska, sociala och psykologiska.
Vad kan orsakerna vara till dessa förändringar? Jo, över århundradena verkar mycket gamla utvecklingstendenser. En språkförändring kan följa en annan så att en kedjereaktion uppstår. Andra språk påverkar ofta. Men andra saker utanför språket har också betydelse. Språket är ju en social företeelse och sociala, politiska, ekonomiska och intellektuellhistoriska förhållanden och förändringar återspeglar sig i språket. Detta gäller framför allt ordförrådet.
2.2 Ett indoeuropeiskt och germanskt språk:
Den indoeuropeiska språkfamiljen:
A Indoiranska språk
A grekiska
A romanska språk
A keltiska språk
A baltiska och slaviska språk
A germanska språk
De germanska språken är:
Engelska, tyska, nederländska, afrikaans, frisiska, danska, svenska, norska, färöiska, isländska, albanska, armenska + några utdöda språk t.ex. gotiska. (Se bild på nästa sida:)
Man tror att ett gemensamt indoeuropeiskt språk har funnits och använts som kommunikationsmedel. Utvecklingen för de olika indoeuropeiska språken har tagit lång tid. Det germanska språkets utveckling började troligtvis omkring 2000 f.kr. och avslutades 500 f.kr. Ett förstadium till de germanska språken har man rekonstruerat och kallar för urgermanska. Man brukar också ibland skilja på "Prägermanisch" (på tyska, ungefär vid bronstiden) och "Gemeingermanisch" (från yngre istiden, ungefär 700-100 f.kr.)
Man har skriftligt kunnat bevisa den äldsta språkfasen av de romanska språken, latin. Men det finns bara torftiga dokument bevarade av urgermanskan:
A Enskilda ord förekommer i latinska texter från 100 f.kr.
A Det finns några korta runinskrifter från ungefär 200-talet
A Den äldsta längre germanska texten som var skriven på gotiska härstammar från 400-talet e.kr.
Över 1000 år f.kr. började germanerna expansiva vandringsrörelser. Innan den yngre bronstiden bodde de i Sydskandinavien och vid den yngre Elbe. De vandrade i mer än 1500 år och höjdpunkten nåddes på 300-400-talen e.kr. Vid denna tid var nästan den hela germanska världen på väg i både små grupper och hela stammar. När vandringen avslutades koloniserades Island och vikingatågen.
Under denna tid fanns det fem större enheter: (Se bild på nästa sida:)
De enskilda germanska storstammarna uppkom genom sammansmältningar av små grupper i kontaktssamhällen, ibland med olika härkomst. Elbgermanerna drog söderut. Slaviska stammar bredde ut sig på det nordtyska området ända fram till Elbe-Saale efter detta. Weser-Rheingermanerna vandrade också söderut, delvis till det nordliga
Gallien. Till Brittanien flyttade en stor del av Nordsjögermanerna (angler och saxer). Frieserna stannade vid nordsjökusten. Frisiska, engelska, nederländska, hög- och lågtyska utvecklades senare från Elb-, Weser, Rhein- och nordsjögermanerna. Man vet inte säkert om det har funnits någon enhetlig västgermanska, men i facklitteraturen kallas de ofta för västgermaner.
Den s.k. Codex Argenteus (finns på universitetsbiblioteket i Uppsala) är det äldsta sammanhängande större skriftmonumentet. Den är en östgotisk avskrift av västgoten Bischofs Wulfilas evangelieöversättning från 300-talet. Den kallas för silverbibeln eller silvercodex eftersom den är skriven med silver och guld på purpurfärgat pergament.
På 600-700-talen började de enskilda germanska språken att utvecklas åt olika håll. Den ljudliga skillnaden (som visar sig redan i den första skrivna tyskan som vi kännner till) mellan dagens tyska och de andra germanska språken är pf och ts t.ex. Pfeffer och Zinn. En uttalsförändring av p och t skedde och därmed uppkom pf och ts. Högtyskan består av syd- och medeltyska dialekter och ljudförändringen skiljer den från från engelskan, nordiskan, frisiskan, nederländskan, och lågtyskan. Därmed blir det ett eget språk.
I alpområdet troligen redan 500 e.kr. började den andra ljudskridningen och genomfördes totalt. Utvecklingen varade i flera århundraden och utbredde sig norrut till den s.k. Benrather linjen. Den var gränsen till lågtyskarna. Skillnaden mellan sydtyskan och medeltyskan var mer utpråglad i fornhögtyskan än vad den är idag. Gränserna har dessutom förändrats.
Det är svårt att tidsbestämma ljudliga förändringar eftersom de ofta varar en längre tid och inte sker samtidigt överallt. I skriftspråket inträder de ofta senare än i det talade språket.
Det är svårt att tidsbestämma tyskans periodindelning t.ex. gränsen mellan fornhögtyskan och medelhögtyskan.
Hans Eggers och W. Schmidt anger följande periodindelning: (se bild på nästa sida:)
3. Fornhögtyskan 750-1050:
Fornhögtyskan är den äldsta skriftliga bevisade fasen i det tyska språket. Det var inget enhetligt språk utan bestod av olika stamdialekter: Bajersk, alemmanisk, frankisk, (langobardisk).
De frankiska stammarna enades 486 och bildade det frankiska riket. De andra germanska storstammarna (thüringer, bajrare, alemanner) besegrades så småningom och inordnades i det frankiska riket. Karl den store som levde på slutet av 700- och början av 800-talen, lyckades lägga under sig de fria saxerna och tvingade med våld över de till kristendomen. Hans barnbarn delade riket i en västlig del som var fransktalande och en sydlig och östlig del som omfattade de tyska stammarna. De bildade på 900-talet en "tyskspråkig" stat.
Samhället i medeltidens ungdom såg ut så här:
"Feodalaristokrater"
präster (från munkar till mäktiga biskopar)
mer än 90% var bönder fria-(bara några få)
beroende (de som måste ut i krig, den
största delen)
livegna
På 700-800-talen fanns det ca två miljoner "tyskspråkiga". De var till största delen analfabeter. Medellivslängden var 21 år och levnadsstandarden var låg. Den nästan enda kulturella verksamheten i orterna var klostren.
En handelsgemenskap uppstod med det frankiska riket. Trots detta behövdes inget gemensamt tyskt skriftspråk för officiella kontakter för man använde sig fortfarande av latin. Fornhögtyskans skrivna form levde bara till mitten av 700-talet. De katolska prästerna blev ämbetsmän i den nya staten och var nästan de enda läs- och skrivkunniga. Det var från de katolska kyrkorna som vetenskap, kulturarv och konst frambringades. Latinet förblev ämbets-, vetenskaps- och kyrkspråk under flera århundraden. Latinet var ju skriftspråk i förvaltning och kyrkor, men Karl den Store behövde ett folkspråk, mest för att han ville kristna hela sitt rike. De katolska prästerna fick i uppdrag att översätta fader vår, trosbekännelsen och biktformen i det folkspråk som rådde för tillfället. I missionens tjänst och i de stora klostern uppstod då fornhögtysk litteratur.
De få som talade tyska var beroende av latinet. Därför innehåller de äldsta bevarade handskrifterna av fornhögtyskan latinska texter.
Man använde många fornhögtyska texter till att översätta det svåra latinet i klosterskolorna. Ordförklaringar skrevs med enskilda tyska ord
ovanför den latinska texten eller i marginalen. Friare översättningar utgör en stor del av den fornhögtyska litteraturen och var gjorda för att användas i kyrkor t.ex. liturgiska texter och böner. Bibelns böcker blev också översatta från latin till tyska. Från början av 900-talet till medelhögtyskans tid var latinet åter hovets och diktningens språk. Tyska skrevs lite. Det finns inte så mycket bevarat från den hedniska germanska diktningen under fornhögtyskans tid. Det som har hittats finns i latinska skrifter, på försättsblad, tomma sidor och ränder av handskrift. Fornhögtyskan hade ingen enhetlig rättskrivning.
3.1 Medelhögtyskan 1050-1350:
Nu blev folkspråken allt vanligare på bekostnad av latinet. Dokumenten formulerades inte bara på latin längre och det bildades en ny kultur med litteratur utanför kyrkan. Kontakterna med andra områden och länder ledde till att språken utjämnades. Under åren 1150-1350 nådde östkolonisationen sin höjdpunkt. Området öster om floderna Elbe och Saale bebyggdes av utvandrare särskilt från lågtyskan, medel- och ostfränkiskan samt från det bajerska området. De flesta av kolonistatörerna var köpmän som ville undkomma det feaodala trycket och sökte ett bättre liv. Språkliga anpassningsprocesser uppstod eftersom utvandrarna talade olika dialekter. Sammanfattat kallades de nya uppkomna högtyska dialekterna för östmedeltyska.
Det nya skicktet, det sk. riddarståndet uppstod under denna tid i Provance (Frankrike) och förde med sig en ny kultur som bredde ut sig över hela Europa. Kulturen byggde på en stark klassmedvetenhet och och stränga etiska regler. Den höviska riddarkulturen upplevde sin korta glansperiod framför allt under åren 1170-1230. De utvecklade medelhögtyskan som var ett allmängiltigt litteraturspråk och relativt enhetligt. Den klassiska medelhögtyskan användes i riddardiktningen och blev muntligt framförd (spelad, sjungen). Riddarna talade ett starkt dialektalt färgat språk och den övriga befolkningen talade och skrev på sin dialekt. Det första gemensamma språket försvann vid riddarskapets nedgång. I början av 1300-talet återgick diktarna till dialekten, och det första gemensamma språket försvann också från litteraturen.
På 1200-talet utvecklade det nya ståndet, medelklassen, en ny kultur. Städernas uppblomning gav de växande betydelse. Det fanns 40 städer i Tyskland år 1000 och år 1200 ungefär 200. De flesta hade dock mindre än 1000 invånare. Mer än tio procent av de ca 12 miljoner tyskarna levde i staden på slutet av medelhögtyskans tid. Välståndet ökade och kraven steg i och med handel och penninghushållning. Nu hade inte längre prästerskapet ensamrätt på läs- och skrivkonsten. Vid ungefär 1200 bildades stadskolor brevid klosterskolorna. Där kunde borgarsönerna utbilda sig. Den största delen av befolkningen som bodde
på landet förtrycktes allt mer av adel och kyrka. De fria bönderna var i minoritet. Det fanns knappt möjlighet för utbildning och kultur. Medellivslängden låg fortfarande under 30 år. Bönderna blev fattigare p.g.a. penninghushållningen och sjunkande agrarpriser. Den lägre adeln drabbades också. 1349 bröt den stora pesten ut och minst 1/3 av befolkningen dog p.g.a. den. Ytterligare människor omkom genom uppror, förföljelse och massmord.
3.2 Tidig nyhögtyska 1350-1650:
Den tidiga nyhögtyskan var inte ett enhetligt språk utan flera varianter existerade. Det som skiljer den tidiga nyhögtyskan och medelhögtyskan åt är framför allt uttalsförändringarna av vokalerna.
Östkolonisationen avslutades omkring 1350. Tyskans östliga språkgräns bestod efter det med smärre förändringar fram till 1945. Omkring 1400 fanns det 1100 städer (mindre byar). Befolkningen hade nu växt till elva miljoner efter den stora epedemin. De största "städerna" var Köln, Straßburg, Nürnberg, Ulm, Frankfurt a. M, Zürich och Augsburg. Köln hade dock bara 30 000 invånare runt år 1500. Förvaltning, kultur och utbildning fanns i städerna. Fem tyskspråkiga universitet grundades redan före 1400. De startades i Prag 1348, Wien 1365, Heidelberg 1386, Köln 1388 och Erfurt 1392. Fram till 1500 grundades ytterligare åtta stycken där man lärde ut juridik, teologi och medicin. Medelklassen blev en ny läspublik och skapades av de kommunala folkskolorna. Utbildning var inte längre bara tillägnad överklassen. 90 procent av befolkningen hade dock inte så mycket tid över för att utbilda sig. De arbetade nämligen 14 timmar per dag och var analfabeter.
Efter 1250 splittrades det gamla området undan för undan till små furstendömen. Den dåvarande kejsaren försökte skaffa en ekonomisk och politisk enhet, men det misslyckades. De enskilda staterna och städerna blev allt mer självständigare. Detta försenade utvecklingen av ett tyskt nationalspråk. Varje land höll allmänt fast vid sina egna språkvanor. Reformationen (Luthers teser 1517), bondrevulotionen och motreformationen präglade 1500-talet. Det bildades tre politiska och religiösa läger, nämligen lutheraner, calvinister och katoliker. I början av 1600-talet ökade de religiösa och maktpolitiska motsättningarna, vilket ledde till det 30-åriga kriget. När fred slöts 1648 hade befolkningsantalet minskat från knappt 26 miljoner till mindre än 15 miljoner. Många städer och byar var ödelagda. Fattigdomen bland städernas och landsbefolkningens medel- och underklass var katastrofal. Många nya kanslier inrättades i städerna och territorialstaterna utvecklade en lokal skrivtradition. Det skrivna språket avlägsnade sig gradvis från det talade.
På slutet av 1300-talet övergick man från att ha skrivit på pergament till ett mycket billigare papper. Nu skrev man mycket mer, ofta i större verkstäder. Handskrifterna blev mer överkomliga för medelklassen, men det tog två år att skriva av t.ex. bibeln. Johan Gutenberg uppfann på 1400-talet boktryckarkonsten med flyttbara bokstäver. Det dröjde dock 50 år innan bokpriset sänktes p.g.a. förbättrad teknik och grundandet av nya tryckerier. Nu steg upplagorna raskt. De första böckerna i Tyskland trycktes på latin. Under den hela tidiga nyhögtyskans tid dominerade latin trycket. 80 tryck gjordes på tyska omkring 1500. Från 1500-talet ville man hitta köpare i andra dialektområden, så främst korrekturläsare tog bort allt för dialektala ljudformer och uttryck. Nu uppstod olika tyska tryckspråk. I många städer uppkom mer än ett.
Omkring 1500 bildades fem stora skriftspråk på det tyska området:
A Det medellågtyska skriftspråket
A Kölner skriftspråket, Det anknyter till nederländskan eftersom de hade handelsförbindelser med Nederländerna.
A Det Östmedeltyska skriftspråket
A Det sydöstliga skriftspråket (den allmänna tyskan) Det blev mycket använt i Österrike, Bayern, Schwaben och Elsaß. (lokala avvikelser förekom) Språket stöddes av kansliet i Wien och de sydtyska tryckeriernas inflytande.
A Sydvästliga skriftspråket, Höll länge fast vid sin allemaniska specialitet.
Det såg ut som att den allmänna tyskan skulle bli ett riksspråk i början av 1500-talet, men Luthers språkliga verksamhet och reformationens seger ledde till att östmedeltyskan fick ett ökat anseende. I början kämpade man intensivt mot lutherska ord och former. I Schweizertyskans vardagsspråk används fortfarande dialekten som kallas Schwyzerdütsch.
Luthers språkbegåvning var sällsynt. Sedan de olika traditionerna och tendenserna har förenats är hans språk nytt i sinnet. Han anslöt sig till en allmängiltig språkform och följde det saxiska kansliets språk. Detta för att han skulle kunna förstå både syd- och lågtyska. Luther försökte skapa en tydlig och begriplig stil. Bibelöversättningen som trycktes i 100 000 exemplar, kyrksångerna, katekesen och tolkningen av bibliska texter är mer lättläst än andra böcker och uppläst och lärd utantill. Hans språk uppnådde ett särskilt anseende p.g.a. det religiösa innehållet.
Det nya samhällskicktet på 1500-talet var humanisterna. Deras ideal var den antika kulturen och en gedigen allmänbildning. Humanisterna fick en stor betydelse för det tyska språket, fast de gjorde latinets
ställning starkare. Det trycktes latinsk-tyska ordböcker och 1573-78
publicerades tre tyska språkläror - på latin. Intresset för modersmålet ökade i början av 1600-talet. Tyska språksamfund som arbetade för språkrensning och språknormering grundades. Humanisterna översatte många verk från latin, grekiska och italienska till tyska för att för-medla den antika kulturen till de som inte kunde latin. Ändå skrev de omfattande på latin. Reformationen och boktrycket gav tyskan större spridning, men ändå förblev latin språket i vetenskapen, skolorna, och liturgin. Till och med Luther skrev mer latin än tyska! 70 procent av böckerna i det tyska språkområdet var fortfarande tryckta på latin år 1570. 17 procent var tryckta på latin år 1770. Den första föreläsningen som hölls på tyska gjordes 1687, och på 1700-talet blev tyskan undervisningsspråk på universiteten.
Från och med nu skev myndigheterna sina handlingar på en rätt stel tyska som var beroende av latin. Affärsprosan var också tysk. Under den tidiga medelhögtyskans tid var skol- och universitetsspråk latin, men det fanns läroböcker i vissa ämnen t.ex. räkning och logik. Andra fackböcker på tyska för olika yrken, de populärvetenskapliga texterna över alkemi och resor och en stor mängd medicinsk litteratur var viktiga. Historisk litteratur på tyska t.ex. enskilda städers krönikor uppstod. Utöver bibleöversättningarna utkom t.e.x predikan och didaktisk-moraliska skrifter. De sk. folkböckerna blev mycket lästa och en del av dem trycktes redan på slutet av 1400-talet. Novellsamlingar sålde också bra. På 1500-talet upplevde folksångerna en glansperiod. Flygblad trycktes på 1500-talet för att sprida bondekrigen och reformationstidens tankar och ideér. De var skrivna i diktning och prosa och vände sig direkt till folket. Därför behövdes ett folkligare språk. Man spred också mord och dagshändelser på flygblad. 1609 utkom den första tidningen som upplevde ett uppsving under 30-åriga kriget när bokproduktionen minskade. Under den här tiden var de lärda tvåspråkiga, d.v.s. att de använde ett mixspråk av latin och tyska sinsemellan. Därför kom så småningom en del latinska ord i bruk i tyskan. Soldaterna främst under 30-åriga kriget förde med sig romanska låneord.
3.3 Nyhögtyskan 1650-1900:
Det tyska språket stärkte sin ställning gentemot latinet under denna tid. I början övergick de största Schweiziska kanslierna och tryckeri-erna till sydtyska varianter. Österrike och Schweiz anslöt sig till den tyska rättskrivningen 1901, men än idag finns det regionala skillnader i ordförrådet. 75 procent av befolkningen levde fortfarande på landet och talade som tidigare sin dialekt. Från 1830 flyttade allt mer människor in i städerna vilket ledde till att det blev en större spridning av talspråket där, som i sin tur gjorde att man började tala likadant. Befolkningen hade ökat med 54 procent år 1900. Andra saker som
präglade 1800-talet var revolutionen 1848, napoleon-kriget 1805-1815, arbetarklassens uppkomst och den nationella föreningen av Tyskland 1871.
Det främmande inflytandet på det tyska språket hade ökat under slutet av nyhögtyskans tid. Latinet och de romanska språken påverkade, liksom nederländska ord på 1600-talet efter det att den lågtyska Hansan förlorat sin ledande ställning i handeln. Franskans inflytande växte sig starkare och övervägde efter det 30-åriga kriget. Frankrike hade mellan 1650-1770 en stark politisk och kulturell ställning i Europa. Överklass och högre medelklass hade Frankrike som ideal. Nu var det förnämt att tala franska, och en tvåspråkighet uppkom i dessa samhällsskickt. Voltaire skrev: "Man spricht nur unsere Sprache. Das Deutsche ist nur für die Soldaten und die Pferde". Tio procent av de böcker som trycktes i Tyskland mellan 1750-1780 var på franska. En massa låneord från franskan kom in i tyskan speciellt efter 30-åriga kriget. Hälften av de finns fortfarande kvar trots att språkrensare har försökt att ta bort de. Det franska inflytandet avtog först på 1800-talet.
Det tyska språkområdet hade inget kulturellt eller politiskt centrum som kunde underlätta en språklig standardisering. Det hade heller ingen nationallitteratur som t.ex. England och Frankrike. Den tyska adeln skrev på franska och de lärda mest på latin. Medborgarnas litteratur var relativt provinciell och klumpig. Det första språksamfundet, som hade som mål att skapa ett tyskt litteraturspråk grundades 1617. De ville standardisera detta språk i uttal, rättskrivning, grammatik och ordförråd. Dessutom ville de ta bort främmande ord från språket.
En betydande person på 1700-talet var Johann Christoph Gottsched som skrev "Grundlegung einer deutschen Sprachkunst. Nach dem Muster der besten Schriftsteller des vorigen und itzigen (jetzigen) Jahrhunderts aufgestellet" 1748. Han rekommenderade en enklare och klarare stil. Han gjorde det östmedeltyska skriftspråket (i "fin" litteratur) till ideal, förebild och standard. Särskilt diktare kritiserade hans arbete eftersom de ville behålla sin egna personliga stil. Även företrädare för sydtyskans språkform var negativt ställda till hans arbete. Genom statliga beslut infördes hans språklära i Österrike och Bayern.
På andra hälften av 1700-talet visade diktarna att man kunde dikta på tyska, därmed spelade de en stor roll för utvecklingen av det tyska språket. Tyskan blev ett ansett litteraturspråk på slutet av 1700-talet. Litteraturspråket blev till nationalspråk och användes i andra kommunikationssammanhang, tidsskrifter, vetenskapliga publiceringar o.s.v. Språket blev ett uttryck för bildning och en ideal språkform framförallt i medborgarnas samhälle. Det utövades på 1800-talet i de humanistiska gymnasierna och separerade landsbefolkningens olika dialekter och de regionala talspråken i städerna som stod mellan
litteraturspråket/standardspråket och dialekterna. Från mitten av 1700-talet började människor att läsa mer litteratur och då inte bara avskrifter av t.ex. bibeln. Föreningar för läsning och bibliotek där man kunde låna böcker uppstod. Många veckotidsskrifter spridde underhållning och bildning.
Skolundervisningen spred standardspråket. Detta började i Nordtyskland där de som talade lågtyska måste lära sig högtyskan nästan som om det var ett främmande språk. Detta gällde även de elever som talade sydtyska på slutet av 1700-talet. Den språkliga skillnaden mellan sydtyska och högtyska var dock inte så stor. Mer än 50 procent (man vet ej exakt) av barnen gick i skolan omkring 1850-1860. Den allmänna skolplikten genomfördes 1860-1900. "Der Allgemeine Sprachverein" som arbetade med språkrensning grundades 1885. Förvaltningen och tjänstemännens språk påverkades särskilt. Postväsendets och järnvägens terminologi översattes till tyska, men Österrike och Schweiz behöll de gamla främmande orden t.ex. Bahnsteig, Fahrkarte och Briefumschlag. Engelskan hade ett stort inflytande på tyskan under 1700- och 1800-talen.
4. Det tyska språket idag:
4.1 1900-talets tyska:
Det tyska språkområdet i öster har starkt förflyttats efter andra världskriget.
Nationalsocialisterna verkade fritt på det tyska språket i 12 år. Detta ledde till att det traditionella skriftspråket fick ge efter för den snirklade och manipulativa tyska som nazisterna använde. Det fanns dock inget speciellt nazistspråk, utan man uttnyttjade tidens språktendenser maximalt. Efter andra världskriget ifrågasattes den gamla skrivtraditionen. Litteraturen ville ha ett enklare skuldfritt språk. Efter 1945 skapades ett nytt skrivspråk som anknöt mer till vardagsspråket. Engelskans inflytande på det tyska språket på 1900-talet växte sig allt starkare. Den amerikanska engelskan överväger sedan 1945.
När samhället på 1900-talet utvecklades till en demokrati fick det talade språket en starkare ställning och påverkade det skrivna allt mer.
I juli 1952 undertecknades ett protokoll i Paris som upphöjde de fyra språken tyska, franska, nederländska och italienska till ämbets- och arbetsspråk i den Europeiska kol- och stålunionen.
1984 protesterade dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl brevledes -mot försummandet och diskriminerandet av det tyska språket- till EG:s president Gaston Thorn.
Det finns några olika skillnader i ett språk:
A Det är en skillnad mellan talat och skrivet språk.
A Tyskan skiljer sig åt under olika perioder (se bakgrund)
A Stora geografiska skillnader visas i dialekternas ordförråd och uttal.
A I de sociala skickten var skillnaden mer utpräglad tidigare, men idag måste man behärska ett större språkregister för olika sociala situationer. Därför är skillnaden inte så stor idag.
A Ett språk har olika stilar. Ruth Klappenbach har gjort denna språkindelning:
- Vårdat
- Normalspråkligt
- Slarvigt- talspråkligt
- Vulgärt
Standardspråket är snarare ett skrivet än ett talat språk.
4. 2 Tyskans utbredning:
Tyska är modersmålet för ca 91 miljoner människor i Tyskland (76,5 milj. tysktalande), Österrike (7,6 milj.) och Schweiz (4,4 milj.). Det finns en tyskspråkig minoritet norr om den dansk-tyska gränsen i Sønderjylland. Den östliga delen av Belgien med städerna Eupen, Malmédy och St. Vith är tyskspråkig. Det talas även tyska i Sydtirolen (n. ö. Italien vid Alperna) Polen, Ungern (Donauområdet), Rumänien (främst Transylvanien), det tidigare Sovjetunionen, USA, Kanada, Sydamerika (främst Argenina, Chile, Brasilien och Paraguay) Namibia ( fram till 1989 var tyskan ett regionalt ämbetsspråk där.), Luxemburg och Liechtenstein (Det enda talade språket.).
4.3 Dialekt:
Språkets äldsta form är dialekten. Ordförråd och uttal växlar starkt från dialekt till dialekt och ibland även från ort till ort. Den har en starkare ställning i det sydliga området än norrut. Där har den också påverkat talspråket mer. I Tyskland finns olika dialekter t.ex. lågtyskan som liknar nederländskan. De tänker jag dock inte att ta upp.
4.4. Österrikiskan:
Genom turism och massmedia minskar känneteckena för Österrikiskan gradvis. Gemensamt med andra delar av det sydtyska området, har den många regionala varianter, t.ex. det språk som talas i Wien (det finns en liten ordbok) Det finns icke tyskspråkiga minoriteter i Österrike som t.ex. I Östliga "delstaten" Burgenland där kroater och ungrare bor. Österrikiskan liknar den tyska som finns i Bayern. Speciellt för dessa två dialekter är t.ex. Grüß Gott för Guten Tag. Andra ord och uttryck har tagits över från Bayerska dialekten till talspråket. Det finns också likheter mellan Österrikiskan och Schwyzerdütsch t.ex. verkühlt för erkältet och några främmande ord: Perron (Bahnsteig), Pensionist (Rentner), Magister (Apotheker). Överklassens språk har påverkat dialekten under tidens gång. Detta har lätt till att övergången mellan dialekt och talspråk är mindre märkbar.
4.5 Schwyzerdütsch:
Schwyzerdütsch är den dialekt som talas i Schweiz. Det är ett talspråk som finns i alla skickt. I Schweiz talas fyra språk: tyska, franska, italienska och rätoromanska. Schwyzerdütsch talas främst i landets norra och centrala delar. Nästan 65 procent av invånarna talar tyska. Många talar högtyska (Schweizerhochdeutsch, med starkt schweziskt färgat uttal) och det fungerar som skriftspråk. På senare år har man även börjat att använda Schwyzerdütsch i officiella sammanhang där man förrut talade högtyska t.ex. i skolans lägre årskurser, i radio och Tv (i upp till 50 procent av programmen), i kantonsparlamenten, i högtidstal på nationaldagen o.s.v. En olikhet från högtyskan (standardtyskan) är att i Schwyzerdütsch finns det flera gamla ord som rensats bort i högtyskan under årens lopp. Från den allemanniska dialekten kommer de ordgeografiska specialiteterna i det Schweiziska skriftspråket. Det finns också avvikande ordbildningar och betydelser t.ex. traf (treffend). Även om man främst talar Schwyzerdütsch, finns det en del litteratur på de olika dialekterna. Folket identifierar sig oftast bara med sin region och inte med hela Schweiz. Detta leder till att det inte är så lätt att skapa en enhetlig överregional Schweizertysk språkform.
4.6 Lëtzebuergesch:
I Luxemburg talas både standardtyskan (högtyskan) och en lokal tysk dialekt som kallas Lëtzebuergesch. Tyskan och franskan som används i det allmänna livet läses mer eller mindre som främmande språk i skolan. En språklag som infördes 1984 upphöjde lëtzebuergesch till tredje ämbetsspråk. Nu är det det huvudsakliga språket i parlamentsdebatterna. Luxemburg har ca 336 000 invånare, ungefär 270 000 av de talar lëtzebuergesch.
4.7 Rättskrivningsreformen:
Den 1 juli 1996 undertecknades en gemensam rättskrivningsreform av företrädare för de åtta staterna: Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, Liechtenstein, Belgien, Rumänien och Ungern. Dessa stater är dock inte alla som har tyska som modersmål. Totalt finns det 20 stycken som har det, men tyskans status skiljer sig mellan dessa stater. Den första augusti 1998 drog den igång.
Reformen gäller först och främst för skolor och myndigheter. 1998 hade reformen genomförts i bara drygt hälften av alla delstater i Tyskland, de vägrade också att köpa in nya böcker till sina elever . I vardagsspråket får man använda sin gamla tyska till augusti år 2005. Språkvetare hävdar att det i framtiden kommer vara en salig blandning i det tyska språket. Dessutom hävdar de att flera av de nya reglerna inte är språkligt korrekta.
Många förändringar har nu skett i det tyska språket. Alla kan jag inte ta
upp här men jag tar upp de tio viktigaste punkterna (ord inom parantes är som de skrevs innan reformen) Alla bilder beskriver förändringar av ord. Bilderna kommer från www.wuerzburg.de/rechtschreibreform/index.html. För utförligare bildadresser se bildförteckningen längst bak i arbetet. :
1. ss och ß
* ss används efter kort vokal t.ex.
* ß kommer inte att avskaffas. Den blir kvar efter long vokal och diftonger t.ex. weiß förblir weiß och Straße förblir Straße
2. Isär- och ihopskrivning:
A i följande fall används isärskrivning
* substantiv+ verb
* verb+verb
