Krönika.
Publicerad i SODA.

Vinterscener värmer

Jag har inget emot vintern egentligen, inte så länge den stannar utomhus.

Fem timmar tar det från det att oljepannan lägger av tills det att det känns inne i lägenheten. Vi ligger under filtar och ser på video, Sam Raimis En enkel plan. Hela filmen utspelar sig en vinter i ett litet amerikanskt samhälle. Till en början tror jag att det är alla bilder på snö som får min nästipp att bli alldeles kall, men jag inser snart att det måste vara oljepannan.

Jag brukar bli varm av vinterscener. Filmer som utspelar sig i vintermiljö är ovanliga. Som publik får du aldrig en vinterscen på köpet. Inspelningsmässigt är det mycket mer kostsamt och komplicerat att arbeta i snö och minusgrader. Utspelar sig en film i vintermiljö har det alltid med filmens intrig eller handling att göra, det är lika säkert som att det regnar minst en gång i varje Woody Allen-film. Därför värmer vinterscener, även i tevesoffan.

Kom ihåg Kråkguldet, serien som gick någon gång på sjuttiotalet. Den som såg den minns.
Några skolbarn leker bland nedlagda gruvschakt i de djupa Bergslagsskogarna. Kråkor i träden, guld under snön. Mer än så behövs inte för att skapa dramatik. Lägger man dessutom till att lärarna är allierade med skurkarna, då är det ju en given succé. Intrigen är inte direkt unik. Med lite god vilja kan man se att En enkel plan är en remake på Kråkguldet. Det är samma snö, samma kråkor. Tre kompisar, vuxna den här gången, hittar ett flygplansvrak i vilket det ligger ett lik och en väska full med hundradollarsedlar. De bestämmer sig för att behålla väskan och lämna liket (inte tvärtom).
I fågelperspektiv ser vi de glada vännerna pulsa genom snön med väskan på axeln. I förgrunden några kråkor, svarta mot den vita snön.
Redan här är det uppenbart att de kommer få ångra sig. Vännerna alltså, inte kråkorna. Kråkor ångrar sig aldrig.

En som ska få ångra sig är värden när han dyker upp. När vi flyttade in här var det sommar och han dunkade oljepannan vänskapligt i sidan och sa nåt om årsbarn med Stenmark och Borg, 1956. Jag tyckte det lät gammalt för en panna, men det här var inte vilken panna som helst fick jag veta. Tysk kvalité.

Vid midnatt drar vi på oss ännu en yllefilt och ringer in en felanmälan. Vid tretiden kontrollerar vi om det inte står ett fönster öppet i alla fall.

Jag ligger vaken och försöker minnas oförglömliga vinterscener. I ett töcken av trötthet och kyla går jag igenom filmer jag sett. Det är omöjligt utan att ha någon utgångspunkt och den enda utgångspunkt jag kan komma på är att gå igenom filmerna i den kronologiska ordning de är inspelade.

1919 kom Mauritz Stillers Herr Arnes Pengar. Slutscenen utspelar sig på isen utanför Marstrand (men är inspelad utanför Lidingö och Furusund), ett tåg av svartklädda kvinnor rör sig genom snöyran. Kanske en av filmhistoriens mest berömda scener. Charlie Chaplins Guldfeber har ett liknande tåg av guldgrävare som förmodligen inte är helt taget ur luften. Vinter även där.

Belåten över att ha kommit på två faktiskt viktiga vinterscener utan att behöva gå igenom filmhistorien längre än till 1925 somnar jag äntligen.

Vid frukostbordet kommer det rök ur våra munnar. På en gren utanför det frostklädda köksfönstret sitter en talgoxe och piper ynkligt.
I En enkel plan eldade de upp sedlarna i den öppna spisen.

Nu får våren gärna komma. Vintern är bäst på bio.

/Johan Taubert

Publicerad i SODA nr 14 2000