Reportage.
Ninni, lapplisa.

"Säg skitkärring!"

Jag var tjugo år och arbetade nattskift på fabrik. Mina arbetskamrater var ett inarbetat gäng med en tuff och ogenomtränglig jargong. På rasterna drack man kaffe, rökte filterfria cigaretter och snackade trav. De var alla minst dubbelt så gamla som jag och på fredagarna bjöds det ur någon plunta.

Det var vår, klockan var fyra på morgonen. Jag satt i fönstret och såg hur det ljusnade där ute när en av gubbarna kom fram till mig. Han hette Berra och berättade att han alltid hade en hammare liggande i handskfacket med vilken han slog parkeringsmätarna ur funktion istället för att betala.

"Och en gång kom en sån där liten söt lapplisa på mig. Hon kan inte ha varit äldre än tjugo, en riktig fräsching."

"Vad sa hon, då?" frågade jag och undrade varför i hela friden han berättade det här för mig.

"Vad hon sa?" sa Berra, häpen över att bli avbruten mitt i sin historia. "Vad hon sa? Hon sa ingenting. Hon hann inte förrän hon fick smaka på hammaren hon också! Ha ha!"

Hans skratt mullrade i fikarummet.

Jag minns händelsen när jag en vårmorgon tio år senare letar efter en parkering i närheten av Hötorget. Det är där, mitt i Stockholms centrum, som Trafikövervakningen har sitt kontor och det är där jag ska träffa lapplisan Ninni Taberman.

Jag tror aldrig jag pratat med någon lapplisa, det är inte många som har det. Skrikigt och skällt kanske, men pratat? Hur många kan ärligt påstå att de mött en lapplisa med ett leende eller till och med frågat henne hur hon mår?

Hur är det att dagligen få skäll för att man sköter sitt arbete?

Ninni är civilt klädd och inte mycket mer än en och en halv meter lång. Ung, knappast äldre än 25. Hon ger ett näpet intryck, håret är rufsigt och flanellskjortan hon har på sig är så stor att hon nästan försvinner i den.

Hon tar emot mig med ett leende och det är svårt att föreställa sig att den här lilla tjejen går runt och tar emot spott och spe hela dagarna. Hur orkar hon?

- Efter att ha jobbat fem år på krogen är det här ingenting.

Ninni berättar att hon har arbetat som dealer vid ett blackjackbord. Jag hinner tänka tanken att hon måtte gilla att se folk förlora sina pengar, innan hon säger att det var så hon träffade sin man.

- Han vann 7000 av mig en kväll. Det var så det började.

Nu är de gifta och har två barn, den äldsta heter Marcus. Han är sex år och älskar lapplisor.

- Jag har präntat in det i honom, att lapplisor är snälla. Nu springer han fram till alla han ser och ska berätta om sin mamma.

- Det började med att jag och min kollega gick på Riddarholmen en Valborgsmässoafton. En välklädd man kom gående hand i hand med sin lille son och just när de passerar oss säger mannen till pojken: "Säg skitkärring!".

Ninni och hennes arbetskamrater får ofta höra glåpord, inte minst från barn och det känns lite märkligt, tycker hon. Det är inte alls ovanligt att få okvädingsord från folk utan bil.

- Kvinnor har de vassaste tungorna. Män spottar hellre, sammanfattar Ninni.

- Men jag kan förstå att de blir arga, det är inte kul att få 700 spänn på rutan. Det är bara så synd att det går ut över oss, oftast är det ju sig själva de är arga på.

Hon river sig i håret så att det blir om möjligt ännu rufsigare.

- Antingen stannar man inte ens ett år som parkeringsvakt eller så blir man kvar hela livet, säger Ninni.

Själv har hon arbetat som lapplisa i ett och ett halvt år och trots att hon inte är mer än 25 år säger hon att det känns som om hon kommer att bli kvar. Det är det här hon vill hålla på med.

Egentligen berättar hon hellre om arbetets fördelar. Hon tycker att det är fritt och omväxlande, hon får träffa mycket folk och hon får stor erfarenhet av att hantera konflikter.

- Man får bjuda på sig själv. Ge det där lilla extra. Vår uppgift är faktiskt att hjälpa folk och det får vi stor uppskattning för.

Men även om de inte springer och gömmer sig när de lappat en bil, så måste det väl ändå vara jobbigt att bära en uniform som gör att de syns på långt håll?

- Nej, tack vare uniformen är jag anonym. Även om folk ibland hotar med att de ska märka mig så behöver jag sällan vara rädd. De skulle aldrig känna igen mig i de här kläderna, säger hon och håller ut armarna så att den rutiga skjortan blir stor som ett segel.

En kvinna i full lapplisemundering kommer in i rummet där vi sitter. Hon ställer en matlåda i mikrovågsugnen och sätter den på 45 sekunder.

- Du berättar väl inte bara en massa dumt om det här yrket nu, Ninni? säger hon med en klar finsk accent. Det är ju så mycket positivt också. Berätta om alla saker jag brukar hitta.

- Det är du det, säger Ninni. Jag tycker aldrig jag hittar något.

- Hörde du vad jag fann igår? säger finskan. En dynamoapparat, helt ny i sin förpackning!

- En dynamoapparat, vad är det?

- En sån man märker varor med!

Mikrovågsugnen plingar och finskan tar ut sin mat. Hon sätter sig ned med ryggen mot oss och börjar äta. Ninni vänder sig om för att säga något till finskan, men ångrar sig. Istället hör vi från ryggtavlan:

- En gång hittade jag ett par stavar. Sen hittar jag pengar också. Jag skulle kunna fortsätta men jag orkar inte. Jag ska äta nu.

Ninni river sig i håret, ler och säger:

- Det är som hon säger, det är mest positivt. Man träffar väldigt mycket lustigt folk.

/Johan Taubert