Två krönikor. Publicerade i Södermanlands Nyheter, juli 2002.

Somrarna med brorsan

Det sägs att vi med tiden bara minns det positiva, det vackra. Det är därför den första kärleken aldrig helt lämnar oss, därför vi orkar leva.

Men med mig är det tvärtom. Eller så var mina barndomssomrar inget vidare.

Min bror är sju år äldre än jag och han hade sällan glädje av mig. Jag var för liten, fick aldrig följa med. (-Vart ska du? -Ut.). Men när vår familj varje sommar bosatte sig i det isolerade torpet fick vi vara tillsammans, min bror och jag. I torpet fanns ingen annan. Jag fick helt enkelt duga.

Jag älskade min bror och mina somrar var lyckliga. Varför kan jag nu i efterhand inte förklara.

Jag kommer inte ihåg så mycket, hjärnan sorterar som sagt. Men detta minns jag:

Min bror kommer fram till mig, ler och säger:

- Blunda och gapa.

Jag sluter mina ögon och öppnar gapet, känner hur ett bär landar på tungan. Med mjölktänderna krossar jag skalet och säger förtjust:

- Krusbär!

- Bra! säger brorsan uppmuntrande. Blunda igen!

Med öppen mun och stängda ögon blir jag sedan matad med den ena kulinariska överraskningen efter den andra.

- Vinbär!

- Smultron!

- Blåbär!

Det här var lätt. Jag gissade rätt på vartenda ett.

Men plötsligt finns där i munnen något med en helt annan tyngd. Något svalt. Jag får upp ögonen, men kan inte röra tungan. Hinner inte gissa förrän min bror triumferande basunerar ut det rätta svaret:

- Groda!

För att slippa gå okysst genom livet höll jag länge tyst om händelsen.

Jag måste ha varit den perfekta lillebrorn.

Somrarna med brorsan, del II

Sedan jag berättade om grodan som brorsan stoppade i min mun har många velat trösta mig och sagt att det kunde ha varit värre.

Det har varit värre, hör här:

Vi har en lillasyster också. I det ensliga torpet där brorsan varje sommar blev tvungen att vara med oss, lekte vi en morgon Tysta Kyrkan. Brorsan kallade leken så. Han fick det att låta mycket högtidligt.

Lillasyster var inte äldre än att hon fortfarande sa allt baklänges. Så när brorsan gjorde hyschtecken och förde oss upp på vinden och mamma frågade vad vi skulle göra, blev hon inte klokare av systers svar:

- Atsy nyrka.

Vi petade bort spindelväven från en gammal soffa och brorsan förklarade reglerna:

- Nu ska vi sitta här tills någon av oss säger något. Den som först säger så mycket som pip får äta upp en av de döda flugorna i fönstret. Är ni med?

Självklart. Syrran skulle åka dit direkt. Hon pratade hela tiden. Hon hade väl inte ens förstått reglerna.

- Nå, är ni med?

Jag nickade och då nickade syrran också.

Leken var över på ett par ögonblick. Jag hann bara tänka "det här kommer bli lätt", innan jag plötsligt började skratta. Sen började jag gråta.

Brorsan tröstade och sa:

- Okay, okay. Det räcker om du suger på flugan i 25 sekunder.

Och så fick det bli.

Nu tror ni att min brors idéer kretsade kring att stoppa djur i munnen, men så var det inte alls. Han anordnade även tävlingen ligga-längst-i-rödmyrstacken. Fast det är ju klart, det kom djur i munnen då med.

När de 25 sekunderna var över lade jag tillbaka flugan i fönstret. Ena vingen var försvunnen.

Vi smög tillbaka ner igen. En blick från brorsan fick mig att förstå att om jag ville vara med och leka även i fortsättningen då skulle jag vara tyst som muren.

Men syrran babblade förstås. Men vad hon sa var det ingen som förstod.

/Johan Taubert

Publicerade i Södermanlands Nyheter, juli 2002