vikingar
Under vikingatiden, som varade mellan år 800 och 1050, levde vikingarna, ett folk som från början kom från norden men som senare flyttade runt i många delar av världen. Vikingarna själv kallade sig inte för vikingar och heller inte sin tid för vikingatiden, det är namn som vi har gettt dem. Dåtidens franker (fransmännen) kallade vikingarna för nordmän eller männen från norr.
Ursprunget till ordet viking kan vara "man från viken" (dvs kusterna kring Oslofjorden) men ingen är rikigt säker även fast många forskare försökt ge en förklaring. Innnebörden till ordet är däremot känt. En viking är en rövare eller sjörövare som för ekonomiska skäl ger sig ut på plundringståg för att senare återvända till sin gård.
Skeppen
Vikingarna hade flera olika sorters skepp, vissa för krig och andra för handel. Stridsskeppen kunde delas upp i två klasser, de större Långskeppen och de mindre Snäckorna och Karvarna. Långskeppen var byggda för att användas vid längre resor. Dessa skepp var extremt grundgående och kunde därför ta sig in i långgrunda vikar och floder . De kunde även släpas över grunda sund och upp på land om så behövdes, då lade man stockar under skeppen och kunde på så sätt förflytta skeppen relativt lätt. När man ser på vikingarnas resor, som tex till Bagdad, ser man att det dragit skeppen otroligt långa sträckor på land. Eftersom vikingarnas skepp var så väl konstruerade kunde de lätt dra upp skeppen på land och därmed kunna göra en snabb attack mot fienden innan de hade hunnit samla sitt försvar. Detta var till stor hjälp under vikingarnas plundringståg.
Som handelsskepp använde vikingarna de s.k. Byrdingarna och Knarrarna, dessa skepp byggde på samma konstruktion som krigsskeppen.
Skeppen drevs vanligtvis med ett segel men kunde också drivas med åror.
Vikingarnas skepp var mycket lättmanuvrerade och hade för den tiden utomordentliga seglingsegenskaper. Detta gjorde att de var överlägsna i krig på vattnet.
De fornnordiska gudarna
De fornnordiska gudarna kallades för Asar och var dyrkade av vikingarna. Vikingarna dyrkade ett flertal olika gudar i motsats till de kristna, vilket kanske var en orsak till att det gick så sakta för den kristna läran att sprida sig inom vikingavärlden.
Den mest betydelsefulla av asagudarna var Oden. Han var vishetens gud och runornas skapare. Han var hade bara ett öga för han hade givit bort det andra för att få dricka ur vishetens brunn. Oden hade två korpar, Hugin och Mumin, som flög runt och rapporterade allt vad de sett och hört till Oden. Han hade också en åttafotad häst som hette Sleipner.
Från början var Tor den störste guden men han fick ge sig mot Oden i kampen om att vara den ledande guden. Tor var åskans gud och var den starkaste av alla gudar. Tors hammare, som kallades Mjölner, var ingen vanlig hammare, när Tor kastade den träffade den alltid sitt mål och kom sedan tillbaks till Tor. Tor åkte ofta i sin vagn som drogs av två bockar och när åska gick trodde människorna att det var Tor som var ute och åkte.
Frej var frukbarhetens gud. Till honom offrade man om man ville få god skörd och många söner.
Det bodde också andra gudar i Valhall, som gudarnas rike hette, dessa var Tyr, Heimdal, Brage, den blinde Höder och den gode Balder.
Det fanns också gudinnor i Valhall, de främsta var Frigg som var Odens hustru, Freja som var Frejs tvillingsyster, Idun som var Brages hustru och Tors hustru Siv.
Vikingatågen
Det vikingarna är mest kända för är de handels- och plundringståg de utförde.
Utan dem skulle vikingarna aldrig blivit så rika och mäktiga som de blev. Dessa resor var både för att plundra och för att handla, men de handlade nästan bara med fiender som hade så stort motstånd att de inte kunde plundra dem. De flesta vikingatågen pågick ungefär mellan år 800 och 1050. Vikingatågen sträckte sig till nästan till varje del av sin tids kända värld. Man brukar säga att vikingarna reste i Österled och i Västerled, det hörs på namnen vart dessa resor gick. Det var främst de svenska vikingarna som reste i Österled och de gick från Sverige och sedan ner på östeuropeiska och ryska floder och vattenvägar för att sedan komma till bl.a. Kaspiska havet och Svarta havet och sedan fortsätta söderut till bl.a. Bagdad och Jerusalem. Rika silverskatter i Sverige visar hur stor denna handel var. Enbart på Gotland har man hittat ca. 600 silverskatter, den största på en vikt av 7 kg. Dessa resor kan man läsa om i Nestorskrönikan men också i flera arabiska reseberättelser som i tex. Ibn Fadlas och Ibn Khor
dabehs skildringar från 900-talet.
De vikingar som reste i Västerled var de som reste från Norden och sedan åkte västerut till Europas norra kust. Därifrån reste de antingen till England, Irland, in i Medelhavet eller hela vägen till Amerika. På vägen till Amerika upptäckte de Island och även Grönland som de senare bosatte sig på. Anledningen till att de upptäckte Island, Grönland och Amerika var enligt isländsk tradition att vikingarna hade förlorat kontroll över skeppen så att de av en slump kom till dessa länder. Men vissa resor var naturligtvis planerade. Dessa resor kan man
läsa om i bl.a. Landnamabok, Islendingabok och Erik Rödes saga.
De första vikingarna som plundrade England var de norska vikingarna i slutet av 700-talet. De var inte enbart ute för att plundra utan även för att finna nya boplatser. Nästa stora vikinginvasion var den danska invasionen. Den pågick mellan år 835 och 896. Under den perioden attackerade danskarna England nästan varje år. Mellan år 980 och 1016 kom den tredje invasionasvågen över England som också var utförd av danska vikingar. I början av 1000-talet kunde Engelsmännen inte hålla emot vikingarnas ständiga attacker och då erövrades hela England och den Engelska kungen ersattes av Sven Tveskägg som var den danska kungen. Det var under Svens regeringstid som hela Danmark lät kristna sig, Svens far Harald Blåtand stärkte de kristnas ställning genom att vara den förste danske kung som lät döpa sig. Vikingarna lyckades hålla England ända tills Svens son Knut, som hade fått överta landet från sin far, dog 1017. År 1042 lyckades Engelsmännen driva ut Vikingarna och England blev åter fritt. Men vissa ortsnamn som v
ikingarna hade finns fortfarande kvar. Exempel på dessa är de som slutar på -by och -thorp.
Frankerna blev blev för första gången utsatta för plundringståg från Norden år 841. Men där insåg den Franska kungen att han inte klarade av attackerna så han gav ett litet landområde till vikingarna, i gengäld skulle vikingarna försvara Frankrike från andra vikingar. Detta vikingasamhälle kallades för Normandie.
Eftersom vikingarna alltid reste runstenar på de platser de kom till kan man på så sätt vet var de har rest.
Vikingarna plundrade inte bara under deras resor utan de handlade mycket också. De vikingar som reste i Österled levererade bl.a. pälsverk, slavar, vapen, vax, honung och valrosständer från Europa till Arabländerna och fick betalt i silver i form av mynt, smycken och obearbetade klumpar. I Västeuopa, som hade stor brist på silver, kunde de sedan sälja silvret och få vapen och tyger. På så sätt hade vikingarna en betydande roll i handeln mellan Europa och Arabländerna. Men när de arabiska gruvorna började sina och man fann silverguvor i Europa minskade vikingarnas nyckelställning. När sedan de Västeuropeiska staterna började samarbeta mot vikingarna, för det hade de inte gjort tidigare och det var en av orsakerna till vikingarnas framgångar, kunde de inte få pengar genom att plundra. Dessa två anledningar är antagligen orsakerna till att vikingatågen upphörde vid mitten av 1000-talet.
Klädseln & Städerna
Genom utgrävningar och olika fynd kan man ganska säkert veta hur vikingarna bodde, klädde sig och vilka vapen de använde.
Man vet att vikingarnas klädesplagg skilde sig mycket från dagens kläder, det fanns bl.a. inga knappar, häktor, snörningar och plaggen var inte tätt åtsittande. Det var bara kvinnorna som bar underkläder, vanligtvis en skjort- eller chemisliknande särk. Under vikingatiden var schalen mycket vanlig på kvinnorna. Schalen bars antingen rakt nerhängande, hopvikt till en trekant eller fastsatt med ett schalspänne. Man känner nästan inte till någonting hur man bar sitt hår på vikingatiden. Men det vanligaste var att bära det i en knut, men om kvinnan var gift var hon tvungen att bära en huvudduk eftersom hon inte fick visa håret.
Männen fick nöja sig med järnålderns gamla germanska dräkt. Den bestod av smala långbyxor, damasker, tygstrumpor och en vid kolt som räckte till höfterna. Stridsdräkten bestod av långa byxor, en kort tunika och en mantel som fästes vid höger axel så svärdsarmen kunde röra sig bra. På huvudet hade de en konisk hjälm med en skena som går ner över näsan. I nutidens litteratur och filmer har vikingar ofta hjälmar med horn, men det är en felaktig beskrivning. Männens kläder var ofta utformade för att vara så behändliga i krig som möjligt och inte för att vara vackra.
De vanligaste vapnen under vikingatiden var tveeggade svärd, spjut, stridsyxa och den runda skölden.
De skandinaviska husen byggdes nästan bara av trä, men vissa byggdes även av sten. Den vanligaste hustypen i Sydskandinavien var grophuset, dessa hus var till hälften nergrävda i marken. Det var inte ovanligt att både djur och människor fick bo i samma hus, antagligen gjorde de så för att hålla värmen i huset.
På vissa platser började byar och till slut städer bildas. Sveriges mest kända vikingastad är Birka som ligger i mälaren. Birka låg på björkö och var antagligen Sveriges största handelsplats och därifrån utgick de flesta skeppen som reste i österled. Från början var den mesta handeln på Helgö men flyttade omkring år 800 till Björkö.
Eddan
Det finns två versioner av Eddan, den äldre Eddan och den yngre Eddan. Den yngre Eddan kallas för den prosaiska Eddan och är skriven av Snorre Strulasson.
Den äldre Eddan kallas för den poetiska Eddan skrevs ner på 1200-talet e.Kr. men dikterna anses vara skrivna på 800-1000-talet i Norge och på Island.
Här följer en del av den första dikten i den poetiska Eddan:
1. Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdal;
du vill ju, Vallfader,
att jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
2. Jättar i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djup.
3. I åldrarnes morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanmns icke,
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs ingenstädes.
Källförteckning
Erik Brate (1988) : Eddan, Uddevalla
Berit Almgren (1967) : Vikingen, Göteborg
Gunnar Dahlberg (1957) : Tidens Lexicon, Stockholm
Börje Bergström (1989) : Alla tiders historia, Uppsala
(1980) : Focus, Stockholm
Bra Böckers Lexicon