Om stjärnorna - ren science fiction?
(Bo Stenfors)
Utvidgas universum verkligen snabbare?
Scm bekant arbetar Science fiction helt glatt med orimlig vetenskap - såsom parallella världar, som överlappar varandra, och existensen av underliga varelser på planeten Mars etc. "Lustigt, men definitivt alldeles för orimligt", såsom kommentaren till Jules Vernes spännande romaner en gång löd. Men ibland tycks även vetenskapsmännen lämna verkligheten, såsom när Einstein en gång hävdade en rad orimligheter - särskilt den att ingenting kan färdas snabbare än ljuset. Han grundade sitt påstående på det faktum att ljuset gick med samma hastighet genom en mätapparat oavsett om det nådde Jorden bakifrån eller kom mötande vår planet. Han borde nog ha förstått att ljusets hastighet betingades helt av mätapparaten, vilken ljuset passerade, särskilt som det också visade sig att ljuset saktade hastigheten, när det gick genom glas och att ljuset återfick sin normala snabbhet, när det passerat glaset. Förklaringen har vi i dag. Ljuset hoppar från elektron till elektron. I glas ligger elektronerna tätare, vilket försenar ljuset, när det går genom glaset. Einstein ansåg vidare att det faktum, att ljus böjde av inåt Solen, när det passerade vår sol, bevisade att rymden var "krökt". I själva verket dras elektronerna mot Solen och ljuset följer med, där det drar fram. Det finns vidare stora stråk genom rymden, varifrån inget ljus kommer. Detta berättar alltså om en brist på elektroner i dessa avsnitt. Anmärkas bör kanske att - om elektroner senare skulle komma inom räckhåll - ljuset då fortsätter färden med hopp mellan elektronerna som om ingenting hänt. Nå,för den som läser min hemsida är detta givetvis inga nyheter.
Men nu har vetenskapsmännen hittat på något nytt i den här vägen! De påstår att universum alltmer ökar hastigheten, med vilken det utvidgas. Man har nämligen upptäckt att stjärnorna bakom "Vintergatan" och "Andromeda" - den tvillinggalax i vilken vår Sol befinner sig - sackar efter allt mer och mer - alltså ökar vår tvillinggalax farten utåt alltmer, resonerar de, och alltså utvidgas hela universum allt snabbare!
Men, hallå! Vår tvillinggalax kastades ju alldeles i början av den stora explosionen ut ifrån det,som vi kallar "Big Bang", med en hastighet många gånger ljusets. Där försvann emellertid en god del av Big Bangs upplagrade energi, särskilt eftersom vår galax sannolikt ingalunda var den enda, som slungades ut i det stadiet. De galaxer och stjärnor, som senare vid ett mer avmattat tillfälle kastades ut, begåvades säkerligen inte med en motsvarande hastighet utan sannolikt med en kanske betydligt lägre. Naturligtvis sackar dessa efter, och detta även därför att "Big Bang" centret sannolikt inte är uttömt utan fortfarande har ett starkt grepp om stjärnorna - ju närmare de är, ju mer bromsas de upp av den centrala Big Bang-gravitationen.
Att rymden skulle öka sin "utvecklingshastighet" måste väl ändå sägas vara ett ganska orimligt antagande.
Jag anser att av vad som händer i det lilla i vårt universum kan man bygga en ganska god uppfattning om vad som händer i det stora - det ena består av samma som det andra om än i olika kvantitet. Detta vill jag gärna säga till vetenskapsmännen med deras glada lekhumör.
Jag vill också gärna tillfoga följande:
Vad vi vet om ljusets karaktär är egentligen bedrövligt litet. Ljuset är på något sätt en veritabel kraftbubbla, där det rusar fram med hart när obegriplig hastighet. Det hoppar från elektron till elektron, fria eller bundna till en proton. Men om till äventyrs ingen elektron skulle råka befinna sig i dess väg, som den kan hoppa till, stannar ljuset på sin plats. Om litet senare en elektron skulle hamna tillräckligt nära i dess riktning börjar kraftbubblan hoppa vidare med samma fart som nyss. Vidare påverkar ljusbubblorna varandra ganska litet. De låter varandra vara i fred, om de nu inte råkar frontalkrocka med varandra. I det fallet upplöses det kolliderande paret och i stället kastas två elektroner åt vardera sidan, båda med märkligt samma egenskaper.
Ljusets "kraftbubbla" innehåller vidare inte bara en stycken samlad "bit" utan många bitar - nämligen en rad olika "svängningar". Dessa visar sig, sedan de förmedlats via ögats upptagande och sändande in vår hjärna, kunna av hjärnan dechiffreras och tydas som en rad olika färger, vilka vi blixtsnabbt uppfattar - detta kallar vi för spektrum.
Ljusets natur är ännu långt ifrån utforskad eller förstådd. Hur månde ljuset till exempel kunna tvärstoppa, och därvid stillastående behålla all sin energi, för att semare, när möjlighet uppenbarat sig, störta framåt igen som om ingenting hänt? Och hur kan en liten ljuskvanta innehålla så mycket? Hur samspelar ljuset med andra ljuskvanta om än alls? Hur uppstår ljuset egentligen då det "föds"?
Jag vågar hävda att ljuset är det mest komplicerade, som finns i vårt universum, trots dess skenbara enkelhet. Och hur samverkar ljuset med ett annat av universums fenomen, nämligen värme/hetta? När en tändsticka tänds strålar både ljus och värme ut från den brinnande stickan. Hur kan egentligen så många olika "vågor" (vågrörelser) uppstå och finnas i ett enda litet "ljusvågspaket".
Skall vi utnämna ljuset såsom naturens knallsensation?
Jag vill avslutningsvis varna för en sak. Vårt universum är faktiskt i grund och botten enkelt och rätlinjigt och förståeligt. Låt oss nu alla inse detta och inte börja svamla bort en konkret och imponerande verklighet genom allehanda "amsagor". Einsteins slutsatser i fråga om resultatet av Michelson’s and Morley’s experiment - där ljuset hade samma fart, vare sig det kom bakifrån eller framifrån i förhållande till Jorden - blir snarast skrattretande när man begriper att hastigheten helt och hållet berodde på förhållandena inuti mätningsinstrumentet och ingenting annat - ljuset hoppade ju från elektron till elektron genom instrumentet med samma hastighet, varifrån det än kom. Einsteins tolkning den gången saknade definitivt all kontakt med solid verklighet.
There of course can be a formidable peril - a real risk for our life on this Earth! - if a quantity of light, that has been retarded and stopped at some place in space in our vicinity - because it happened that for the moment no electrones were available at the place to let light move on - and it then should so happen that a big crowd of electrones suddenly would be arriving to the place. Then light of a considerable power and heat would start gushing forth, perhaps right towards our Sun and our Earth, coming in from that field of retarded light in space and with a power to really hurt our planet. Eventually it could in seconds kill all life on Earth!
Du är besökare nr:
128