" - Ola Grönvall, Väsby! ljuder det.

Och en gammal spelman med gräsprängdt hår och hatten käckt på nacken stiger fram ock ger den nyfikna publiken till lifs en polska. Den första osäkerheten i stråkföringen lägger sig snart, och han för stråken allt djärfvare och säkrare. De toner han framlockar å sitt instrument ha en tydlig inverkan på åhörarna. Man skönjer en gammal dam - kanske därute från någon vrå af den skånska slätten - sitta med halffuktiga ögon och med tydlig anakt i sitt anlete lyssna till tonerna. Och det är många med henne som känner tonernas verkan, antingen nu dess lifva till dans eller fylla själen med vemod.

Men Ola Grönvall hade den oturen att en af hans fiolsträngar brast och medan han reparerade skadan ledsagar man fram 93-årige Jöns Larsson från Sandby. ... " [sign. Torvig, Skansens Nyheter, augusti 1907]

"Han [den förste tävande] hade tydligen kommit överens med sin lilla gumma därhemma att han skulle knipa ett pris. Han härjade vildt fram öfver strängarna. Fiolen skrek af smärta och till slut brast en sträng, just då han samlade kraft till slutklämmen i stycket. En ny spelare framträdde under tiden. Strängen var dock snart lagad; han spelade nu ödsliga, hemska melodier men till slut en polka - en vild och galen melodi, full af lif, så att man knappt kunde sitta stilla. Åhörarnas hjärtan hade han tagit med storm. Karlen var visst fjärdingsman, och detta jämte hans kraft i fingrarna gjorde väl att prisdomarna ansågo det vara bäst att stå väl hos "öfverheten" och gåfvo mannaen hans pris." [Adolf Anderberg, tidning okänd, augusti 1907]