Bilder kommer ju till på olika sätt. Jag tänker berätta hur den här bilden kom till.

Jag fotade ett reportage 1987 om två killar, Kalle och Tomas. Kalle Kusan är han med punkfrisyren.
Kalle, Tomas och jag gick på vänster sida på Stora Gatan i Västerås från Svartån sett mot korsningen
Stora Gatan –Vasagatan. När vi har 15 meter kvar till korsningen ser jag en liten kille stirra med stora
ögon på Kalles punkfrissa. Jag går på höger sida om Kalle längst ut mot trottoaren mot gatan. Jag vet
att jag har högst 5 sekunder på mej innan de möts. Jag tänker: "Hur ska jag få den lilla grabben och
Kalle på samma bild?"
Jag springer runt bakom Kalle och Thomas så att jag kommer ett par meter framför Kalle och
Thomas och närmast husväggen. För då vet jag att den lilla grabben måste gå längst ut på trottoaren.
Det är ganska mörkt p.g.a. höstmörkret. Kamerabländaren ställer jag på 2,8 och tiden 1/60 sekund
och filmen var inställd på 1600 ASA. Jag sätter skärpan på den lilla grabben för det är hans uttryck
som är intressant. Det gör inget om Kalle blir oskarp för han kommer fram alla fall i bilden. Så kommer
ögonblicket, tittar snabbt i sökaren och komponerar bilden. Klick! Allt är över på mindre en sekund.
"En bild kommer krypande fram som en snigel, men försvinner som en blixt" heter ett foto-ordspråk.
Kan man kalla 5 sekunder för "krypande som en snigel"? Ja, inom fotografin kan man göra det!