Som en ljummen bris gled Mallêstarion förbi mången besökare på Wärdshuset, en välkänd figur vars syfte förblev okänt, utom för några få. Han var aldrig där endast för sången eller musiken, utan likt en jägare, på jakt efter ett byte.
En tjuv hade gjort något otänkbart. Han hade stulit en amulett från en orden äldre än de ogenomträngliga berg som hyste dess tempel. Stulit en amulett där en styggelse legat fjättrad sedan tidens gryning. Fri från sitt tusenåriga fängelse, vaknade ondskan sakta till medvetande igen och såg sin frihet nalkas, men än mer, den ljuva smaken av hämnd.
Förkrossade över det hot som genom försummelse släppts lös över världen, skickade orden Mallêstarion den främste dödsbringare de haft efter tjuven. Spåren ledde till en liten by med ett inte helt okänt wärdshus.
Under en lång tid lekte tjuven, som nu helt fallit under amulettens makt, en djävulsk lek med sin förföljare, men i den slutgiltliga konfrontationen dräptes jägaren och begravdes på kyrkogården.
En man med många talanger har vittnat....till och med svurit, om att när Mallêstarion begravdes så hängde en underlig amulett runt hans hals, och när han senare besökte stenen hörde han ett fruktansvärt skrik kommandes innifrån graven. Vad man vet säkert är att ingenting växer där och att inga djur kommer i närheten av den.
För en tid sedan hade händelsen helt glömts bort och de som besökt wärdshuset under den tiden hade för länge sedan rest vidare. Därför var det ingen som ägnade speciellt mycket tid över att fundera varför graven nu står tom, med endast ett mörkt hål i jorden som påminnelse...