Reflektioner

- Jag har ett stort behov av att formulera tankar och känslor i ord och mina nya kunskaper om datorer och internet har verkligen betytt mycket för mig, säger Petri Rantavuori, när vi möter honom i ett litet redaktionsrum vid Bjurslätts torg på Hisingen i Göteborg. Här skapas tidningen Solkatten, både i pappersform och som internetpublikation.
Petri, som sedan något år tillbaka är Solkattens redaktör, lämnar för ett ögonblick sitt arbete vid redigeringsdatorn och vi slår oss ner i några lätt luggslitna fåtöljer för att samtala om hans relativt nyligen inhämtade kunskaper inom den nya informationsteknologin.

Han berättar att han redan som barn upplevde en rad besvärligheter som ledde till att han tidigt i livet hamnade som patient inom det psykiatriska vårdsystemet. År efter år utsattes han sedan för omgivande människors nedlåtande attityder.
- Till slut blir man övertygad om att man inte kan någonting och inte är av något som helst värde för samhället. Men jag har alltid haft ett stort intresse av att kommunicera med ord. Det började redan under mina första skolår.
Petri upplevde dock att undervisningen var alltför styrd, det fanns så många regler om hur man skulle skriva och vad man skulle skriva om.
- Men på fritiden kom jag loss med ett skrivande som kändes meningsfullt, då kunde jag lägga upp det precis som jag själv ville ha det och gestalta det som jag tyckte var viktigt. Ganska snart skaffade jag mig en skrivmaskin och skrev till en början dikter. Efter hand utvecklades det till artiklar och reportage.

Det var genom ett EU-projekt som du fick kläm på möjligheterna med datorer och IT. Var det verkligen ditt första möte med datorer?
- Nej, allra första gången var på gymnasiet, men då var jag helt ointresserad. Då var ju inte datorerna så tekniskt avancerade som de är idag. Det var mycket mer komplicerat att ta sig in i en dator i mitten på åttiotalet, så jag brydde mig inte.
- Men det var IT-projektet i Jönköping som fick mig intresserad på allvar. Jag var medlem i ett av fem sociala kooperativ i staden som genom EU-pengar plötsligt fick tillgång till bra datorer med internetanslutning.
De skulle bland annat användas till att göra en tidning och då tyckte jag att det kändes meningsfullt att lära sig hur en dator fungerar.

- Det blev bara mer och mer intressant och jag upptäckte ständigt nya möjligheter. Framför allt insåg jag att det hela inte var så komplicerat.
- Dessförinnan hade jag gått en gång i veckan på en frivillig datakurs på Rosenlunds folkhögskola i Jönköping. Men det var mer stelt och det blev liksom inget av det hela.
- Nu skall vi trycka på den tangenten, och idag skall vi lära oss hur man gör detta...det blev väldigt lite plats för improvisering och att göra något spontant. I en sådan studiesituation blir jag också stel och sitter bara och väntar på nästa kommando.

"Vi ville berätta seriöst om våra liv och vad vi hade upplevt inom vården..."

Petri berättar att det inför EU-projektet anlitades en ny handledare som över huvud taget inte presenterade någon studieplan.
- Den första tiden satt vi bara och lattjade med datorn och det passade mig perfekt. Jag som tidigare hade haft närmast skräckkänslor inför att trycka på fel knappar, jag tänkte att om jag gör det så pajar väl hela systemet. Nu upptäckte att det inte är så farligt att trycka på fel tangent, att det faktiskt går att rätta till sina misstag.

Utifrån den erfarenheten anser Petri att det skall improviseras i början av en utbildning inom data. Han tycker att det är mycket bättre med ett fritt och spontant upplägg och varje deltagare måste få chansen att i lugn och ro komma underfund med vad han eller hon vill ha datorn till.

- Bestäms det tre veckor i förväg vad som skall betas av så går man bara och låser sig. Till slut kan det bli rent hysteriskt och definitivt inte lustbetonat.

- Rent allmänt kan jag säga att det för handledare bör finnas två nyckelord. Det ena är tålamod och det andra är empati. Man måste ha klart för sig att det kanske är ett fantastiskt stort steg för deltagarna att över huvud taget infinna sig till den första sammankomsten. När självförtroendet är i botten är man inte så tuff.
- Man kanske till och med måste lägga tid på att prata om saker som egentligen inte alls har någon koppling till ämnet, för handledarens uppgift handlar lika mycket om att bygga upp deltagarnas självförtroende som att undervisa om datorer. Det hela är verkligen en balansakt.

Petri tycker också att det var viktigt att han hamnade i en studiegrupp som bara bestod av ett fåtal personer.
- Ibland blev det så att jag var helt ensam med handledaren och det blev ju extra nyttiga möten. Jag upptäckte att det faktiskt gick att göra något vettigt och personligt med datorn som hjälpmedel och ganska snart blev jag sugen på att gå ut med mina dikter till folk jag känner.
- Min ambition blev att skapa ett snyggt häfte med de texter som jag var mest nöjd med.
- Alla mina dikter har ett speciellt budskap och nu kunde jag fixa till dem så att de blev snyggt presenterade för läsaren.

Med sina nya kunskaper redigerade Petri Rantavuori sina dikter och gav ut ett häfte.

- Redan efter två eller tre möten föreslog handledaren att vi skulle ta oss in på internet. Han visade hur det gick till och hur lätt man kan samla information, bara man har en internetuppkoppling och en kod.
- Jag fick klart för mig att det inte bara var för proffs, jag som inte hade haft en aning om att det var så lätt att nå den information man ville ha. Snarare hade jag trott att det behövdes specialinstrument, en massa tekniskt justerande och ett jättestort kunnande för att ta sig in. Men så var det ju inte alls och därmed öppnade sig väldigt många nya möjligheter.
- Plötsligt satt jag och kom åt allt detta!

- Det var väldigt skönt att slippa behöva åka till biblioteket varje gång man undrade över någonting. Förr var det så att jag kunde tappa inspirationen flera gånger om innan jag var framme vid biblioteket, men nu fick jag in den information jag behövde på bara några minuter.
- Det är ju oftast så att det är en plötslig ingivelse som driver oss människor vidare och att kunna hämta hem fakta genom att bara slå en kod upplevde jag som fantastiskt.

Solkatten görs av en mediagrupp på Hisingen i Göteborg och distribueras i 1000 exemplar över hela Sverige. De flesta av redaktionens medlemmar har fått sin grundutbildning om datorer och internet inom Folkuniversitetets kurser.

- Solkattens tema är kultur och sociala frågor, förklarar Petri. Han berättar att alla i redaktionen har någon form av tidigare koppling till den psykiatriska vården och att de därför ofta är ute på nätet och söker andra människor och grupper med liknande erfarenheter.
- För en tid sedan fick jag kontakt med Marie, en kvinna i Karlstad som gör en sajt för manodepressiva. Hon kom sedan hit till oss på Solkatten och berättade mer om sig själv och sin websajt. Jag har också gjort en intervju med henne, och den kommer i nästa nummer av tidningen.

- Detta med Marie är väl ett bra exempel på hur nätet kan knyta människor närmare varandra. Henne hade jag ju aldrig fått kontakt med om inte internet funnits. Men den som skriver bra och ärligt kan idag få fram sitt budskap väldigt bra.

Men är det inte svårt att hitta rätt på internet? Det finns ju så enormt mycket material...
- Man skulle kunna tro att det är krångligt, men det upplever jag inte alls. Ibland är det bara så enkelt som att man skriver in det man vill läsa om på en sökplats. Sedan lägger man kanske till ett ord för att få det mer preciserat, och så hittar man det man söker.

Du tillmäter alltså internet ett ganska högt värde för den grupp som du och de andra i Solkatten representerar, personer som befunnit sig i psykiska krislägen.
- Ja, absolut. Jag tycker att jag fått mycket stöd av det jag läst på internet och av de människor som skriver där. Det finns faktiskt väldigt många människor som upplever livet som jag och har en likartad problematik. Geografiskt kan de befinna sig väldigt långt från mig men genom internet har vi på ett sätt blivit grannar.
- Jag tycker också att det är skönt att man inte alltid behöver skylta med sitt namn och sitt ansikte när man söker kontakt på nätet. Det är en väldigt fördel, särskilt om man har känt sig nedtryckt en längre tid. Man känner att man är trygg i sin anonymitet och vågar vara mer personlig.

Du tycks ha fullt upp med nuet, Petri. Du gör ett jättejobb med tidningen och jag vet att du också har börjat nosa på att själv handleda människor i datorkunskap och internet. Hinner du blicka framåt? Vad sysslar Petri Rantavuori med om tio år?
Oj...om tio år...låt mig först säga att jag då vill se Solkatten ordentligt etablerad och med en ännu starkare och helt självbärande budget. För min egen del hoppas jag att jag då har en journalist- eller mediautbildning bakom mig och arbetar för fullt med uppgifter någonstans inom mediavärlden.

Text / foto: Lars Lejring