Utrikespolitik
Polens utrikespolitiska situation bestäms av det centrala läget i Europa mellan de två stormakterna Ryssland/Sovjetunionen och Tyskland. I det förflutna har detta flera gånger lett till självständighetsförlust och krig. Efter andra världskriget hamnade Polen under sovjetiskt inflytande. Med avvecklingen av det sovjetiska imperiet i centrala och östra Europa ändrades Polens både yttre och inre förutsättningar radikalt. Utrikespolitiken bestäms sedan september 1989 i Warszawa, och inte som tidigare i Moskva. Polen har i likhet med de andra östländerna lämnat både Warszawapakten och Comecon/SEV, som sedermera upplösts. För första gången på flera århundraden har Polen inga yttre fiender. De sista sovjetiska/ryska trupperna lämnade Polen i oktober 1992. Polen är medlem i NATO sedan 1999. Sedan mars 1992 är Polen associerat med EU och vill vara bered för medlemskap år 2003.

Detta är det andra stora utrikespolitiska målet inom ramen för Polens ansträngningar att integreras med västvärldens politiska och ekonomiska strukturer. Det finns ett utvecklat politiskt samarbete mellan Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, inom den s.k. Visegradgruppen, som bildades i början av 1991. Samma länder samt Slovenien ingår även i CEFTA, det centraleuropeiska frihandelsområdet. Dessa länder har många likartade problem och gemensamma målsättningar i sina reformansträngningar. Ett viktigt syfte med båda dessa samarbetsorganisationerna är att underlätta förberedelserna för medlemskap i EU. Samma syfte tjänar också regelbundna möten mellan polska, tyska och franska stats- och regeringschefer samt utrikesministrar inom den s k Wiemartriangeln. Bland de många regionala samarbetsformerna med polskt deltagande som utvecklats efter 1989 kan nämnas Östersjörådet där alla strandstater runt Östersjön plus Norge och Island ingår, samt Det centraleuropeiska initiativet, ett disskutionsforum för statschefer från CEFTA- och Visegradländerna samt Tyskland, Österrike och Italien. Förutom Östersjökusten har Polen fått helt nya grannar längs alla sina gränser.

I stället för Sovjetunionen i öster gränsar Polen nu i nordöst till Kaliningradområdet, som tillhör Ryssland. I öster ligger det fria Litauen och OSS-staterna Vitryssland och Ukraina. I sydöst finns från och med 1993 Slovakien och i sydväst Tjeckien. I väster har Polen fått en gräns direkt mot EU-medlemmen Tyskland sedan det tidigare Östtyskland försvunnit. Efter Tysklands återförening var det av avgörande betydelse för Polen att få ett slutgiltigt och folkrättsligt bindande erkännande av Polens västliga gräns.

Sedan gränsavtalet ratificerats 1990, kunde man sluta ett avtal om vänskapliga grannförbindelser med Tyskland 1991. Idag är Tyskland, vid sidan av USA, Polens viktigaste politiska bundsförvant, inte minst vad bertäffar snabbt inträde i EU och NATO. Tyskland är också Polens i särklass viktigaste handelspartner och utbytet och andra samarbetsformer, t ex på miljöskyddsområdet, är särskilt intensiva längs gränsen utmed floderna Odra och Nysa (Oder och Nisse). Liknande avtal om goda grannförbindelser undertecknades 1991 och 1992 med Ryssland, Ukraina, Vitryssland och 1993 med Litauen.