Denna tudelning av den politiska scenen är starkare än programskillnader. Bland "solidaritetspartier" finns ett helt spektrum från Jan Olszewskis högerpopulistiska Rörelsen för Polens Återuppbygnad, ROP, genom det liberala mittenpartiet Frihetsunionen, UW, till det vänsterradikala Arbetsunionen, UP. Till denna kategori hör också själva fackföreningen Solidaritet som är fortsatt antikommunistisk, konservativ vad beträffar etiska värderingar och står den katolska kyrkan nära, men har ett radikalt vänsterpräglat ekonomiskt och socialt program. Solidaritet är inte representerat i Sejmen men kommer troligtvis att ställa upp i kommande val (senast oktober 1997) och har god chans att komma över den 5-procentiga spärren.

UW som är det största oppositionspartiet i Sejmen idag, rymmer i sig flera motstridiga strömningar, från Jacek Kurons starkt socialt engagerade flygel till konservativt liberala grupper med de tidigare premiärministrarna Tadeusz Mazowiecki, Hanna Suchocka och Jan Krzysztof Bielecki. Partiet leds numera av Leszek Balcerowicz, den ekonomiska reformens fader från 1989 - 92, som ersatte Tadeusz Mazowiecki. Regeringskoalitionen består sedan valet 1993 av den "efterkommunistiska" vänsteralliansen SLD och bondepartiet PSL, som före 1989 var ett stödparti till kommunisterna. Trots namnet och trots ursprunget är SLD varken kommunistiskt eller särskilt vänster. Det är ett utpräglat pragmatiskt och resultatinriktat parti med ett antal skickliga och relativt unga politiker i spetsen. Många av dem inledde sin karriär som ungdomsaktivister på 1970- och 80-talet, då det polska kommunistpartiet, PZPR, sedan länge hade förvandlats till en avideologiserad maktorganisation.

De som hann gå relativt långt och skaffa sig ett inflytande, som t ex Aleksander Kwasniewski, född 1954, ungdomsminister fram till 1989, bidrog aktivt till den gamla regimens upplösning och till det ganska smidiga maktöverlämnadet. SLDs politik i regeringsställning avviker inte på de flesta viktiga områden från den linje som lades fast av Mazowieckiregeringen efter 1989 och som sedan flöjdes av alla regeringar, både Solidaritetsdominerade och "efterkommunistiska", trots de många regeringsskiften. Den går ut på fortsatt uppbyggnad av marknadsekonomin, privatisering av återstående statliga företag, inflationsbekämpning, stabil pennigpolitik och stram finanspolitik, rationalisering av det sociala skyddsnätet m m. Regeringskoalitionens andra parti, PSL, är ett utpräglat intresseparti för Polens många privata småbönder.

I frågor som inte direkt rör böndernas ekonomi agerar PSL mycket förskitigt, ofta som broms till i dess tycke alltför långtgående reformer, t ex privatiseringar, i synnerhet försäljningar till utländska intressen. Oppositionen är kritisk mot vad den menar är en långsammare reformtakt och en alltför stor statlig styrning av ekonomin, samt vänskapskorruption. Med det sistnämnda menar man att ledningen för både det privata och det statliga näringslivet, inte minst bankerna, domineras i stor utsträckning av "nomenklaturan", den politisk-ekonomiska eliten under kommunistregimen, idag förvandlad till hängivna kapitalister, som är alltså gamla vänner och bekanta till dagens politiska makthavare. Det finns större skillnader mellan regeringen och oppositionen, både den i Sejmen och de många utomparlamentariska grupperna som till följd av splittring inte klarade 5-procents spärren, vad beträffar inställningen till den katolska kyrkan och i abortfrågan. Den SLD-dominerade Sejmen vägrade länge att ratificera det av Suchockaregeringen undertecknade konkordatet, fördraget med Vatikanstaten som reglerar kyrkans ställning i landet. SLD vill också avskaffa, eller i varje fall väsentligt mildra abortförbudet som infördes 1992. När det gäller utrikespolitiken, där presidenten har en aktivare roll, råder bred enighet mellan alla partier. Kwasniewski och hans partivänner i regeringen, som ibland misstänkliggörs som gamla Moskvasympatisörer, är än mer tydliga och energiska vad beträffar Polens huvudmål sedan 1989, dvs att förankra landet i västliga strukturer, EU och NATO.

Jozef Oleksy, premiärminister under 1995 och SLD-ordförande, blev t o m anklagad för spioneri för Rysslands räkning. Oleksy tvingades avgå till följd av dessa anklagelser, som framfördes under Lech Walesas sista dagar som president i december 1995. Vad man dock kunde fastställa i en förundersökning var bara en alltför nära vänskap med en rysk diplomat, vilket var "normalt" för en partifunktionär under kommunisttiden, men blev klart olämpligt efter frigörelsen från den sovjetiska dominansen. Spektakulära händelser av denna typ är ganska många i polsk politik. Olika Solidaritetspartier bekämpade varandra med outredda beskyllningar om samarbete med den gamla kommunistiska säkerhetstjänsten. F d kommunister anklagas för spioneri eller landsförräderi på lika lösa grunder.

Massmedierna införmerar gärna och utförligt om affärer av ekonomisk och moralisk natur där kända politiker är inblandade. Det bidrar till en utbrett "politikerförakt". Politikernas anseende i allmänhetens ögon är ganska lågt. Bara 43 procent av de röstberättigade deltog i valet 1991 och 52 procent 1993. En annan orsak är att de många relativt nya partierna har mycket svaga organisationer och dålig förankring ute i landet. Deras program är ofta allmänt hållna och otydliga. I stället blir de politiska ledarnas personliga förmåga och stil viktiga för väljarna. I presidentvalet i november 1995 deltog över 65 procent, vilket ansågs vara ett högt deltagande för polska förhållanden.