Historia.

På 900-talet enades polanerna och de övriga västslaviska stammarna, som bodde mellan floderna Wisla, Warta och Note´c, under en härskare och övergick till den kristna (romersk-katolska) tron. Genom krig och arvsskiften splittrades detta polska rike men enades åter på 1300-talet. Då den jagellonska kungaätten kom till makten 1386 inleddes en storhetstid för Polen. Landet ingick en personalunion med jagellonernas hemland Litauen, och kunde därefter äntligen slå tillbaka angreppen från arvfienden Tyska orden - en riddarstat, som vid denna tid behärskade stora delar av Östersjöns södra kust. Under 1400-talet skapades ett sammanhängande polskt välde från Östersjön till Svarta havet. Det polsk-litauiska riket var en befolkningsmässigt och religiöst blandad adelsrepublik med en riksdag och, efter den jagellonska ättens utslocknande, valda kungar. Den lägre adeln utgjorde cirka 10 procent av befolkningen.
 

Varje nyvald kung tvingades bekräfta den religiösa friheten, adelns privilegier och de fria kungavalen, vilket så småningom ledde till att kungamakten försvagades. Polens deltagande i det nordiska sjuårskriget på 1560-talet blev inledningen till en sekellång kamp mellan Polen och Sverige om herraväldet i Östersjön. Efter en tid av inre politisk kris valde polackerna 1587 Sigismund Waza, son till den svenske kung Johan III och Katarina Jagellonica, till polsk kung (Zygmunt III Waza). År 1592 blev Sigismund även kung av Sverige, men avsattes 1599 vilket ledde till krig mellan Polen och Sverige. Efter Sigismunds död 1632 började en allt starkare inre splittring märkas i Polen. Den adliga riksdagens arbete lamslogs i det närmaste, då varje ledamot fick rätt att genom sitt veto förhindra varje beslut (därav uttrycket "polsk riksdag"). Sedan Karl X Gustav av Sverige invaderat Polen, tvingades den polska Vasaättens siste kung i freden i Oliwa 1660 överlämna Livland till Sverige och uppge sina anspråk på den svenska kronan. I öster erövrade kosacker stora delar av Ukraina.

En stor turkisk framryckning genom Europa hejdades dock 1683 av den polske kungen Jan Sobieski, som undsatte det av turkarna belägrade Wien. Sedan Polen under August den starke deltagit i ett anfallsförbund mot Sverige, avsattes August av Karl XII men återfick tronen efter slaget vid Poltava 1709. Efter Augusts död 1733 utbröt det polska tronföljdskriget, i vilket även Ryssland, Österrike och Frankrike tog aktiv del. Efter detta rådde närmast anarki i Polen. Ryssland, Preussen och Österrike utnyttjade situationen genom att 1772 lägga beslag på delar av landets territorium. Polen krymptes ytterligare genom en andra delning 1793, och efter en tredje delning 1795 fanns staten inte längre kvar på Europas karta.

Polackerna satte nu sitt hopp till Napoleon. Denne lät 1807 upprätta hertigdömet Warszawa på polskt område som erövrats från Preussen. Vid Wienkongressen 1815 överläts dock detta område, sedermera kallat Kongresspolen, till Ryssland, och invånarna berövades de sista resterna av sin självständighet sedan de försökt göra uppror mot ryssarna 1830 och 1863. Under första världskriget var de polska områdena ett slagfält för de tre ockupationsmakterna: Tyskland, Österrike och Ryssland. För alla tre slutade kriget med nederlag. Detta ledde till att Polen den 11 november 1918 återfick sin självständighet efter att i ett drygt sekel ha varit delat. Statsöverhuvud för den nya republiken blev före detta socialisten och ledaren för befrielsekampen Józef Pilsudski. Gränsen i väster fastställdes i Versaillesfreden 1919. Efter en folkomröstning erhöll Polen delar av övre Schlesien (Górny ´Sl_ask) samt tillträde till Östersjön genom en landremsa som skar av Ostpreussen från det övriga Tyskland. Gda´nsk (Danzig) blev en fri hamnstad under blandad tysk-polsk förvaltning.

Gränsen i öster fastställdes först efter ett krig med den nya Sovjetstaten, som 1920 i ett fälttåg genom Polen var på väg att föra sin revolution till Tyskland. Röda armén stoppades dock av marskalk Pilsudski i ett slag vid Wisla i augusti 1920 och drevs tillbaka österut. Sedan försöken med parlamentarism misslyckats i början av 1920-talet styrdes Polen auktoritärt av Pilsudski fram till dennes död 1935. Trots det odemokratiska styrelsesättet fanns det en tämligen fri press och oberoende fackföreningar, och politiska partier kunde fortsätta att verka. I augusti 1939 ingick Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen en nonaggressionspakt, den s k Molotov-Ribbentroppakten. Den 1 september gick Tyskland till militärt angrepp mot Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland och det andra världskriget var ett faktum. Kriget ledde inom tre veckor till Polens sammanbrott.

Sedan även Sovjetunionen ingripit, fullbordade ett tysk-sovjetiskt fördrag den 28 september Polens fjärde delning. Västra Polen införlivades med Tyskland, och Sovjetunionen behöll de av sovjetiska trupper besatta delarna av Östpolen. Återstoden förvandlades till ett av tyskarna ockuperat och förvaltat område. Regeringen hade vid nederlaget flytt ur landet; en polsk exilregering bildades senare i Frankrike, och vid det franska sammanbrottet sommaren 1940 överflyttades den till London. Enheter ur polska armén och den underjordiska motståndsrörelsen i Polen (AK, Hemarmén) fortsatte striden på olika fronter. Utomlands bildades polska exilarméer, bl a i Frankrike samt sedan det tysk-sovjetiska kriget utbrutit 1941 även i Sovjetunionen.

Sedan sovjetiska trupper under 1944 börjat driva ut tyskarna från Polen, kunde en grupp ledande polska kommunister från sin exil i Moskva flytta över till det polska Lublin och där installera sig som den första polska regeringen i befriat område. I Warszawa försökte den underjordiska armén, AK, som löd under exilregeringen i London, påskynda befrielsen genom att i augusti gå till öppen aktion mot tyskarna. Warszawaupproret nedkämpades dock, eftersom den väntade hjälpen från de sovjetiska trupperna som stod öster om staden uteblev. Sedan Warszawa befriats i januari 1945 flyttade Lublinregeringen dit.