Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte), 1763-1844, kung 1818-44, marskalk av Frankrike.

Föddes i staden Pau i Sydfrankrike där fadern var sakförare. Då fadern dog 1780 tog Bernadotte värvning vid Royal-la-Marine. På tio år nådde han den högsta underofficersgraden - längre kunde inte en ofrälse komma. Genom revolutionen undanröjdes emellertid sådana hinder och redan 1794 var han divisionsgeneral. Hans verksamhet i Frankrike präglades i hög grad av förhållandet till Napoleon. År 1798 gifte han sig med Désirée Clary, som tidigare varit förlovad med Napoleon, och vars syster var gift med Napoleons äldste bror Joseph. Familjebanden kom att dämpa motsättningarna mellan Napoleon och Bernadotte, som var kritisk mot dennes maktsträvanden.

Motsättningarna medförde att Bernadotte vissa perioder tvangs till overksamhet. Han var en framstående militär men fick ibland kritik för passivitet. Som administratör i erövrade områden hade han ett mycket gott rykte tack vare effektivitet och rättvisa. År 1810 var tronföljdsfrågan i Sverige besvärlig. Karl XIII var gammal och barnlös. Den nyvalde tronföljaren, den danske prinsen Karl August, hade avlidit. Löjtnant Carl Otto Mörner hade rest som kurir till Paris för att underrätta Napoleon om läget. Mörner tog under sin vistelse i Paris kontakt med olika franska marsalkar för att höra om de var intresserade av den svenska kronan.

Bernadotte som var i onåd hos Napoleon förklarade sig villig och vid riksdagen vid Örebro 1810 utsågs han till svensk tronföljare. I oktober kom han till Sverige, övergick till den protestantiska läran och adopterades av Karl XIII. Karl Johan kom redan som tronföljare att i praktiken bli den som styrde landet. Till en början var utrikespolitiken det väsentliga. Karl Johan tvivlade på Napoleons framtid och när denne tvingade Sverige att förklara Storbritannien krig, bestämde sig Karl Johan för att sluta sig till Napoleons fiender. I många kretsar levde tanken på en återerövring av Finland medan Karl Johan såg ett förvärv av Norge som ett bättre alternativ. Besittning av Finland skulle leda till ständiga strider med Ryssland, menade han. När Napoleon lät franska trupper besätta svenska Pommern inleddes förhandlingar mellan Sverige och Ryssland och i Åbo träffades Karl Johan och Alexander I.

Sverige förband sig att delta i kampen mot Napoleon och garanterades Norge. År 1813 förde Karl Johan över 30 000 man till Tyskland, där han fick befäl över Nordarmén, som till större delen bestod av preussare och ryssar. I striderna försökte han spara de svenska trupperna inför en framtida drabbning med Danmark. När Napoleon besegrats vände Karl Johan norrut och tvingade vid freden i Kiel 1814 Danmark att avstå Norge till Sverige. I Norge fanns en begynnande självständighetsrörelse, vilket resulterade i att norrmännen antog en egen författning i Eidsvoll den 17 maj 1814 och valde den danske prinsen Kristian Fredrik till kung. Den svenska militära överlägsenheten och stormakternas påtryckningar tvingade dock norrmännen genom konventionen i Moss att erkänna Karl XIII som norsk kung. Unionen var ett faktum.

Så här såg unionsflaggan ut. Efter detta kom Karl Johan både som tronföljare och kung att föra en fredlig och försiktig utrikespolitik, vilket blev inledningen till den exceptionellt långa period av fred som Sverige åtnjutit. Även på det inrikespolitiska området tog Karl Johan ledningen, men här mötte han ett växande motstånd, vilket blev märkbart vid riksdagarna. De liberala idéerna hade nått Sverige och det framfördes krav på reformer, framför allt på det ekonomiska området. Efter julirevolutionen i Frankrike 1830 växte oppositionen i styrka. Den kritiserade kungens "allenastyrande" och gunstlingen Magnus Brahes inflytande (Braheväldet). Den kritiska pressen försökte kungen utan framgång att tysta genom indragningsmakten. Den stora liberala reformvågen skulle komma efter Karl Johans död. Trots all kritik blev han omtyckt. När han firade tjugofemårsjubileum som kung fick han mottaga sympatiyttringar från hela riket. Hans drottning Desideria var ointresserad av politiken och personlig makt och trivdes inte i det kalla Sverige. Liksom maken hade hon en märklig dygnsrytm - hon steg upp först på eftermiddagen vilket medförde komplikationer för kungaparets närhet. Äktenskapet har karktäriserats som ett typiskt franskt konvenansäktenskap. De fick bara ett barn - sonen Oskar (I)