Birger jarl början av 1200-talet-1266, jarl 1248-66.

Birger Jarls riktige namn var Birger Magnusson. Han kom från en förmögen och inflytelserik släkt i Bjälbo i Östergötland. Från 1248 till sin död var han Sveriges egentlige härskare. Grunden för denna maktställning var hans innehav av jarlaämbetet - rikets högsta näst kungen - samt hans äktenskap med kung Erik läspe och haltes syster Ingeborg. Vid kung Eriks död 1250 valdes Birgers omyndige son Valdemar till kung.

Birger jarl är kanske mest känd som Stockholms grundare, vilket är osäkert om han var. Staden är förmodligen äldre. Säkert är att namnet Stockholm omnämns första gången i ett privilegiebrev, utfärdat av Birger 1252, då han beviljar tyska köpmän skatte- och tullfrihet i svenska hamnar.

Birger gjorde ett kombinerat kors- och erövringståg till Tavastaland, där han grundade fästet Tavastehus, vilket säkerställde Sveriges och kyrkans dominans i Finland.

Vid ett möte i Skänninge 1248 med den påvlige delegaten Vilhelm av Sabina infördes förbud för de svenska prästerna att gifta sig (celibatet). I övrigt stärktes den katolska kyrkans juridiska och ekonomiska ställning, främst genom att den fick rätt att ta emot till den testamenterad jord, vilket stred mot äldre svensk rättspraxis.

Jorden hade tidigare ansetts tillhöra ätten. Birger strävade efter att stärka riksenheten, vilket innebar att han införde lagar som gällde hela riket, till skillnad från de gamla landskapslagarna. Det var de s.k. fridslagarna - gällande hemfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid. Troligen införde Birger också de nya arvslagar, som tillerkände kvinnan arvsrätt - hälften av mannens.

Birger efterlämnade barnen Rikissa, Valdemar, Magnus, Erik och Bengt. Birger jarl ligger begravd i Varnhems klosterkyrka.