Det här hände i februari -96 när jag och några kompisar med föräldrar skulle åka på skidresa till en liten by i norra Italien som heter Livigno. Jag hade köpt nya pjäxor, nytt skidställ och var verkligen laddad inför mitt livs hittills största resa. Vi skulle åka med anslutningsbuss från Eskilstuna klockan 3 på natten och sedan stiga på den rätta bussen i Halmstad. Här var det ett virrvarr av bussar och man skyndade sig så gott man kunde för att hitta rätt buss och få en bra plats. I stressen tog jag fel pjäxbag och satte iväg till "min" buss. Eftersom den var likadan som min så reflekterade jag inte över detta.
Ett misstag som jag senare skulle få ångra djupt...
Efter en färjetur till Danmark så gick färden genom Danmark, Tyskland, tills vi kom till S:T Anton där mer än halva bussen skulle kliva av. När alla hade gått av och börjat den mödosamma promenaden till sitt hotell så ser jag en väska, likadan som min, stående helt ensam vid en stolpe. Ännu en gång reflekterade jag inte över detta utan trodde att någon skulle komma och hämta den. Sen åkte vi. När vi sedan åkte in en snutt i Schweiz för att komma upp i alperna på den Italienska sidan så skulle chauffören sätta på snökedjorna. Det var populärt eftersom ett flertal var röksugna och vi övriga längtade efter att få sträcka på benen. När detta var gjort så fortsatte vi. Efter bara 5 minuter så går ena snökedjan av och mörkret börjar falla samtidigt som ett tätt snöfall lägger sig som ett tak över oss. Chaufförerna går ut och tar bort den trasiga kedjan och fortsätter. Skickliga som de är så manövrerar de bussen utmärkt även med bara en kedja, men till slut kommer vi fram till en brant backe och där tar det stopp.
I backen står det ett 40-tal bilar och kommer ingen vart. Vi går ut för att lufta oss och börjar gå uppför backen. I backen står bilar av alla prisklasser och vi småskrattar vid tanken på att nu hjälper inte det att ni har dyra Mercor och BMW, ni kommer inte upp i alla fall. Under tiden så har en av busschaufförerna liftat ner till närmaste by för att få kedjan lagad. Efter ca en halvtimma så kommer han tillbaka och vid det här laget så börjar backen tömmas på bilar, de enda bilar som finns kvar är de som lämnats för att hämta snökedjor. Tiden börjar rinna iväg för oss för det var bara två timmar kvar tills det att en tunnel skulle stänga. Denna tunnel var vi var tvungna att passera igenom för att undvika en omväg på sex timmar. Chaufförerna arbetade febrilt för att få på snökedjan för att sedan kasta sig in i bussen och köra iväg. Nu började en kapplöpning mot tiden. Nu körde de ett vinterrally som skulle få självaste Kenneth Hansen att bli grön av avund. Själv hade jag aldrig sett en buss åka på det sättet med tanke på underlaget. Till slut kom vi fram till den aktuella tunneln. Det lyste rött ljus. Anledningen till att genomfarten var reglerad var att det bara var en fil och den var bemannad på andra sidan. Vid synen av det röda ljuset suckade jag och såg en lång natts åkande framför mig.
Trots detta så åker chauffören fram till ingången och ser att en buss finns ett par hundra meter framför oss och chauffören chansar och åker in. Mitt i tunneln möter vi tre bilar, men turligt nog fanns det en ficka så de kunde köra in så vi kunde mötas. Väl ute på andra sidan applåderade vi alla i bussen av lättnad att slippa sitta i bussen hela natten. Nu kändes det otroligt skönt att nästan vara framme efter mer än ett dygns bussåkande. När vi sedan kommer fram vid 22-tiden så börjar vi att packa ur bussen. Då händer det som inte får hända: min pjäxbag är borta! I pjäxbagen låg dessutom mina två par handskar, halsduk, mössa och långkalsonger. Dagen efter får jag veta att den är i S:T Anton. Det var alltså den pjäxbagen som jag såg från bussen! Dessutom var det inte min väska, den hade hamnat i Frankrike! Så någon stackare hade fått mina pjäxor och kläder och dennes pjäxor stod i S:T Anton! Jag trodde inte mina öron när jag hörde det! Reseledarna var mycket tillmötesgående och betalade hyra för ett par andra pjäxor hela veckan. Tyvärr hittade jag inte några pjäxor som mina fötter accepterade, men jag fick ändå många fina skid-dagar! Vädret var på sitt bästa humör och humöret likaså, kvällarna tillbringade vi på byns diskotek och restauranger. Till slut var veckan över det var dags för hemfärd. Då gick det utan problem och när vi kom fram till hamnen i Danmark så var vi 2 timmar före tidsplanen och där fick jag även tillbaka mina pjäxor som jag inte ens hade hunnit använda.
Så här efteråt tänker jag tillbaka på det med ett skratt och jag längtar efter att få komma till alperna igen!