Från: Helena Till: alla Ämne: Här skvalar det! Datum: den 10 oktober 1999 01:35
Hej allihop, Så ligger man fridfullt och sover och PLASK så är sängen dyngblöt av vatten som gått... Bara så där alltså. Har dock inga värkar så barnmorskan i Ystad som jag ringde och snackade med tyckte jag kunde gå och lägga mig igen och komma in på morgonkvisten och få en CTG-kurva mätt för att se hur det står till... Om inte värkarna kommer igång så klart. Har pratat med EB och har även ringt och väckt bebbens pappa så de bägge är med på att det trots allt närmar sig med raska steg, även om ingen av dem är "behövda" just för tillfället. Har dock ringt efter L som är på ingång så jag inte behöver vara ensam här. Hon kommer nog snart. Sen KAN det ju fortfarande dröja säg 2 dagar efter att vattnet gått innan det kommer ngt, men det närmar sig HELT klart med stormsteg!!! Kramar från Helle och magen (kanske sista mailet som magen skriver, vem vet!?) PS - Men kanske blir det svårt att komma till faster på lunch på söndag... DS PPS - Nu kom det bestämt en liten värkkänsla i alla fall.....DDS
Hej där, Värkarna satte allt igång 1,5 timme efter vattnet gått, lite efter två med andra ord. L hade just kommit. Regelbundna 45 sekunders värkar med 1-3 minuters mellanrum...sen dess. Försökte gå och lägga mig men det gick inte så bra, så jag stod i varm dusch i 10 minuter och sen satte jag på min TENS-apparat på ryggen. Har stått och löst fredagens (?) Skånekorsord ur Sydsvenskan sen dess tills nu då jag tyckte det var dags att maila lite... Inte för att det lär vara så många uppe i denna okristliga tid...utom möjligen bror min?! (För i Thailand är väl klockan framåt 10-tiden nu i alla fall...) Katterna svansar runt och undrar varför jag inte ligger och sover, och tycker de gott kan få lite mat om jag nu ändå är uppe... Ajjjjjjj.....värk....... Det blir väl så att jag försöker stanna hemma en timme eller två till i alla fall, men sen får nog L köra mig ner till Ystad tror jag.
Känns som det kommer bli en bebbe född 991010...inte så dumt datum vad datum anbelangar tycker jag nog!! (Man vet ju aldrig riktigt, men jag tror nog detta är the real thing... annars skickar de väl hem mig så får jag väl maila och säga "falskt alarm" men det ska väl ändå inte ske...hoppas!!!) Spännande värre tycker jag, hoppas ni också gör det. Och tänk massa positiva tankar och skicka till mig!!! Till oss, för den delen. Vi kan behöva det båda två. Ajj....värk igen.....ajj... Kramar, Helena
Här kommer den riktiga förlossningsberättelsen:
Slemproppen kom på lördags kvällen, vattnet gick 00:48 - då ringde jag Ystad BB o snackade med dem, ringde L som kastade sig i kläderna o kom, ringde EB som skulle vara med på förlossningen så hon visste att det var i faggorna o ringde Almas pappa så han också visste att det börjat, ringde nog mamma också tror jag - värkarna kom igång vid 2-tiden, och sen knatade jag omkring här hemma. Stod lite i duschen, försökte ligga och vila i sängen men det var så obekvämt så det slutade med att jag stod vid CD-hyllan och löste Sydsvenskans Skånekorsord! Väldigt bra sysselsättning faktiskt! L kom då värkarna började så ensam var jag ju inte heller.
Vid fem-tiden var det ett litet uppehåll på kanske 10 minuter - värkarna var annars knappt minuten långa och med 1-3 minuter emellan hela tiden! - och sen kom ytterligare en ström fostervatten. Gick på toa och det var liiiite blod i det så jag ringde Ystad BB som tyckte att det kanske var dags att komma in.
Så vi packade samman oss, bäddade sängen och annat, och satte oss i bilen lite i sju. (Jag ringde Almas pappa först då vattnet gått, sen igen när vi knatade ner till bilen då jag sa att jag skulle ringa när jag kom till BB och de gjort sin bedömning.) Vi susade iväg - rakt in i världens underbaraste mest magnifika höstsoluppgång!!! Började dagas när vi lämnade Malmö och när vi var framme i Ystad var hela himlen alldeles gul av den uppstigande solen. Oerhört mäktigt tecken!
Jag hade ringt EB också när vi hoppade i bilen så hon skulle äta frukost och möta oss i Ystad.
Väl framme, kvart i åtta, kom vi in i intagningsrummet, CTGn visade värkar med en minuts mellanrum och bebbens hjärtljud var så fina så. En barnmorska som hette Karin Ende (som jobbat på Ystad BB sen Signe Janssons dagar, som ju är "orsaken" till Ystads goda rykte som BB) och en BM-student vid namn Cecilia hade vi. Jag hade ju berättat i telefon att jag var nyskild och vi satte oss nu och snackade lite om det, hur jag ville ha det och dessutom så klart hur jag ville att min förlossning skulle gå till. Så jag drog hela köret i snabba drag, och berättade då också att jag helst ville undvika all kemisk smärtlindring av systemiskt slag (sånt som går in i blodomloppet och därmed kan påverka bebben menar jag), epidural osv.
De undersökte mig och jag var, vid nio-tiden, öppen 5-6 cm!! Så det gick snabbt! Jag ringde Almas pappa och sa att det var dags att komma till Ystad om han ville vara med. Sen hoppade jag i ett bad. Låg där till lite i elva då jag hade ett uppehåll igen på en 5-10 minuter och sen en kraftigare värk och så blev jag illamående. Så upp ur badet, in i ett av förlossningsrummen med dubbelsäng, där jag ställde mig lutad över sjukhussängen och en saccosäck. Spydde två gånger, men sen försvann illamåendet. Stod där och vaggade på mig och blev masserad av EB. Höll L i handen. (Hon stannade kvar hos mig, och det var helt rätt. Ja, hon frågade mig så klart och jag sa att det kändes ok, men att jag inte visste hur det skulle bli när Almas pappa kom, men även då fick hon inte gå, så det var skönt - 2 starka väninnor till stöd!!) Almas pappa kom vid 12. Han kom och ställde sig bakom mig och började massera mig på skuldrorna men det kändes inte bra för mig. Så han gick och satte sig i en fåtölj och fick följa hela förloppet passivt. Jag var medveten om att han var där hela tiden men jag tittade inte på honom.
Vid 13 kändes det krystigt, så BM Karin frågade om jag ville veta hur det stod till, och då var jag helt öppen! Så vi bytte ställning, jag satte mig på knä i dubbelsängen över en saccosäck och krystade lite och hade mig... Var dock vääääldigt trött, och de pressade i mig medhavd blåbärssoppa som jag väl motvilligt försökte få i mig. För jag insåg att jag var riktigt trött. Jag kunde dessutom "andas bort" krystvärkarna. När det kom en värk så krystade jag kanske 2 ggr och sen kunde jag hyperventilera "bort" värkimpulsen... sååå trött var jag! Vid 14 så var det äntligen så att bebbens huvud syntes och STOD KVAR efter krystvärkarna, innan hade hon bara "sugits tillbaka" vid krystens slut liksom. Så då tyckte Karin det var dags att byta ställning igen.
Jag satte mig på en förlossningspall, lutad mot EB. Spjärnade med benen mot BM och BM-studenten. Kom också in en barnsköterska Kicki som hjälpte till bland annat sista halvtimmen med att hjälpa mig klämma uppe på min mage för att hjälpa bebben ut. För utdrivningsskedet tog alltså 1 timme!!! Och det var länge. Gjorde ont som busen. (På förlossningsfilmen jag sett tog det 2 krystvärkar från att huvudet ställt sig synligt så "ploppade" bebben ut, men inte här inte...) Var så oerhört uttänjd så jag bad om lokalbedövning vilket jag fick. Inte för att jag vet om det hjälpte eller inte...
Nåja, jag var lite värksvag så jag fick 2*0,2 ml oxytocin, vilket är det hormon i kroppen som ger värkar. Oxytocinet hjälpte kanske lite, men det hände ändå inte mycket så till slut kved jag väl "Gör nått!" varpå BM tog fram saxen för att klippa upp mig. Så hon satte fingrarna ner mot mellangården, jag krystade och Kicki tryckte som bara den på min mage och DÅ! Plopp sa det, så var hon ute. Så Karin behövde aldrig klippa mig. Och det var ju skönt.
De virade in henne i en lase som de torkade henne lite med, hon gnydde lite, och upp på min mage. Sen berättade de inte vad det var för kön, utan jag fick fråga två gånger!! Hihi... Sen blev vi hjälpta upp i sjukhussängen, splash med vatten och blod kom det ur mig, och sen blev vi lämnade i en 20 minuter ungefär. Under den tiden gjorde det så ont i mig, och när BM kom tillbaka och bad mig krysta ut moderkakan sa det bara splash igen, och DÅ kändes det mycket bättre, så det var väl den som låg längst ner o ch tryckte på antar jag. Sen blev jag lite sydd, men det kändes inte så farligt. Almas pappa fick klippa navelsträngen. Och sen fick vi flytta över till dubbelsängen igen. Almas pappa stannade till 17. Vi fick in te och mackor - och hungrig var man! L åkte 17.45 och EB åkte vid 19-tiden.
En barnsköterska kom in och satte på Alma blöja och kläder, och hjälpte sen mig in i duschen, där jag stod en bra stund. Men blev så yr och vimmelkantig att jag pinglade på hjälp så jag fick hjälp att torka mig och blev sen körd i rullstol till mitt rum - skönt!
Delade rum med en kvinna som dagen innan fött sitt 6e barn!! Hon var lugn och trygg att ha i närheten.
Hur Alma fick sitt namn: Vi har sen tidig vår tyckt NOIA var häftigt, grekiska för SJÄL, men samtidigt kan man ju inte heta Noia för gud så mobbad man skulle bli för att vara nojjig... Men jag berättade det i förlossningsrummet när hon var framme och då sa en barnmorska "Det andra ordet för själ är ju latinskans ALMA" så på måndagen enades jag o Almas pappa om att Alma var helt rätt namn på detta lilla mirakel. (Att det sen är SPANSKA för SJÄL och inte latin, gör ju ingenting) Dessutom är det turkiska för ÄPPLE. På latin betyder ALMA huld, mild.
