Vovvarna i mitt liv

 

Vovvarna i mitt liv har inte varit många....än så länge. När jag var liten hade vi en släthårig tax, Lukas, men honom minns jag inte mycket av.

När jag var åtta år, skulle fylla 9, gav min pappa äntligen med sig. Då hade jag, min bror och även min mamma tjatat på honom i många år om att vi skulle skaffa en ny hund. När vi väl bestämt oss för att skaffa hund blev den stora frågan vad det skulle vara för sorts hund. Mamma ville ha en bostonterrier, jag tror pappa ville ha en beagle eller bassett. Jag är inte riktigt säker på vad pappa ville ha för det var aldrig riktigt ett alternativ.. :o)

Men till slut hade vi så bestämt oss och till och med hittat en uppfödare. Det blev en strävhårig foxterrier. Valparna var nästan nyfödda och vi stod först i kö och fick välja precis vilken vi ville ha. Vi hade bestämt oss för en liten hanhund och vi tog den som skilde sig mest från mängden. Nä, det var fel, han valde oss. Han försökte imponera på oss genom diverse konster och trängde sig före sina syskon hela tiden. Hur skulle vi kunna motstå denna lilla pajas?

Vi hade ungefär en månad på oss att komma på ett namn till pajasen. På kenneln hette han Predicament - men det kunde vi ju inte gärna kalla honom. Bellman var länge ett förslag men till slut blev det...Molle.

En vildare valp fick man allt leta efter. Det var vår när vi fick honom, annandag påsk faktiskt. Men för att vara så vild var han även mycket duktig. Han blev rumsren på ett kick...alla nyblivna hundägares dröm...! Om han bara hade kunnat låta bli alla gosedjur som vi hade! Ögonen på dessa djur var väldigt roliga att bita av och sedan slänga lite var stans. Men till slut hade vi inga gosedjur kvar och han tröttnade.

Molle växte upp och blev en busig men mycket läraktig hund. Folk vi träffade som inte hade hund kunde inte riktigt förstå när vi pratade om Molle och allt han kunde. Vi kunde förstå det mesta vad han ville. När han ville ha mat satte han sig nedanför vasken och tittade från kylskåpet till sin matskål. Hjälpte inte det kom han bort och puttade på den person som stod närmast. När han ville ha vatten smällde han till vattenskålen med nosen så att det skrällde högt i hela huset. När han ville gå ut gick han till ytterdörren och pep. När han var trött på kvällen gick han resolut upp på mitt rum för att sova. Följde inte jag med kom han ner och hämtade mig eller la sig i trappan för att vänta ut mig. Trappan var också ett bra ställe att ligga och bevaka folk. Det kunde ju tänkas att vi skulle ha mage att lämna huset utan honom.

För att roa honom brukade vi leka kurragömme. Han var suverän på att hitta oss. När han var mindre gillade han att spela fotboll....dvs tills han bet hål på bollen.

Molle skulle egentligen blivit en utställningshund. Han var anmäld till sin första tävling och vi hade gått ringträning med honom. Då sa hans uppfödare, som skulle ta hand om honom på utställningen, att vi gett honom loppor. Men vår teori är snarare att han fick dem hos henne. Lopporna resulterade i att Molle fick svår allergi mot damm och kvalster. Han kliade sig frenetiskt och skavde av päls på olika delar av sin kropp. Därmed kunde han inte användas som utställningshund...men vad gjorde det? Han var ju fortfarande vår lilla pajas.

Vi fick ha Molle i lite mer än 12 år. Mot slutet var han både blind och döv....mest när det passade honom...Men han struntade i att han gick in i lyktstolpar, möbler (när vi råkat flytta dem) och personer....han var lika glad för det. Han var aldrig aggressiv och skulle aldrig kommit på idén att bita någon. Men så i somras blev han plötsligt sjuk. Det började med att han inte ville pussa mig....ja, för icke hundägare låter det äckligt...men det var hans sätt att visa sin tillgivenhet...vilket han gjorde så ofta han fick möjlighet, han var ju en lycklig och glad vovve. Han var även slö och ville inte göra något. En natt började han skrika helt omotiverat så fort man tog i honom, bland annat när jag skulle hjälpa honom upp i min säng, en sak han inte klarade själv på ålderns höst. Sedan låg han och skrek hela natten och sov bara korta stunder. På morgonen verkade det bättre men framåt förmiddagen började han skrika igen och det skar i mitt hjärta när han skrek. Jag förstod att det fanns inget att göra. Pappa fick ringa veterinären. Jag klarade inte av att följa med. Precis innan pappa skulle ta ut honom i bilen fick jag världens slabbigaste puss av honom!

Vi fick i alla fall ha honom i 12 år. 12 år fyllda av hans galna upptåg som vi aldrig kommer att glömma. Givetvis är det tomt efter honom och ingen annan hund kan fylla hans plats men en ny hund är nästan ett måste. Så förhoppningsvis framåt jul kommer vi att ha ett nytt litet nystan att ta hand om. Självklart kommer det att vara en foxe även det!!

Det är där ni som läser detta kan hjälpa mig.....namn på valpen!! Det kommer att vara en hanhund och vi vill ha ett kort namn som är lätt att ropa. Så jag skulle bli mycket tacksam om ni skulle vilja maila förslag till mig.