Man kan inte längre säga att den största gruppen av användare är de som sysslar med styrkeidrotter som tyngdlyftning, kortdistanslöpning och bodybuilding, på senare tid har även konditionsidrotterna drabbats av doping. Inom styrkeidrotterna är det vanligast med olika hormonpreparat och inom konditionsidrotterna är det vanligt med ett preparat som kallas EPO som är en sorts bloddoping. Detta betyder ju inte att alla som utövar dessa idrotter dopar sig, och inte heller att andra idrotter är befriade från doping.

Enligt intervjuer som gjorts (Helling Stig: Steroider och starka män – en djupintervjuundersökning, Stockholm, 1994) visar det sig att huvudparten av användare kommer från medelklassen och lägre medelklassen. Enstaka fall kommer från övre medelklassen och arbetarklassen. Faderns vanligaste yrke är småföretagare och modern arbetar oftast inom den offentliga sektorn. Det allmänna intrycket är att de socialt och psykologiskt kommer från relativt problemfria förhållanden. I tio fall av de tjugofem intervjuade kommer en av föräldrarna från något annat land än Sverige, åtta av dessa från ett nordiskt eller europeiskt land, men ingen av de intervjuade säger att de upplevt någon känsla av utanförskap på grund av denna bakgrund. Åtta uppger att föräldrarna är skilda och att någon av dem, eller bägge två, var arbetslösa eller föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid intervjutillfället. Fem personer uppgav att någon förälder under uppväxten hade psykiska eller sociala problem eller ofta varit borta ifrån hemmet. Åtta sade att de inte trivdes under skoltiden och att de hade svårt att hänga med i skolarbetet, endast ett fåtal upplevde att de hade blivit mobbade eller retade. Åtta kände också att de var aggressiva och lättirriterade redan under skoltiden. Fem har använt narkotika någon gång och tre begick kriminella handlingar före missbruket, men de allra flesta har tidigare haft ett stort intresse för idrott.

Enligt Stig Helling skulle man kunna dela in användarna i grupper på följande vis:

1. Idrottsmän. Personer i 10-30 årsåldern som tränar för att förbättra sig inom sin sport och därför använder AAS.
2. Vanliga tonåringar som tränar på gym för att få muskulösare kropp, de lockas av de snabba resultat som utlovas.
3. Personer i riskzonen för kriminalitet och drogmissbruk som vill se större och starkare ut, en del vill känna den ökade aggressiviteten som kan komma som en bieffekt av AAS-missbruk.

Att tanken på att dopa sig inte är helt främmande för toppidrottsmän vittnar en amerikansk undersökning om. Bob Goldman, chef för National Academy of Sports Medicine i Chicago, har frågat toppidrottsmän om deras inställning till doping. På frågan: ”Om du erbjöds ett förbjudet preparat som garanterade att du vann, skulle du ta detta då?”. 195 av 198 svarade ja! En annan fråga löd: ”Skulle du ta ett förbjudet preparat som skulle kunna ge dig segern i alla tävlingar de närmaste fem åren, men sedan ta livet av dig?”, svarade fortfarande över hälften ja!

Sedan 1993 – 1994 har frågor om doping ingått i CANs (Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning) drogvaneundersökningar bland skolelever (Andersson et al 1998) och mönstrande (Guttormsson 1998), liksom i opinionsundersökningar bland ungdomar och hela befolkningen. Resultaten från några av dessa undersökningar presenteras i korthet i efterföljande text. Cirka 1% av pojkarna i årskurs 9 har under åren 1993 – 1997 svarat att de vid något enstaka tillfälle använt sig av anabola steroider (tabell 114). Hos de mönstrande var andelen 1,4% 1994 och 1,0% 1997 (tabell 115), detta kan man kanske tolka som en nedåtgående trend. I opinionsundersökningarna har cirka 1 – 2% av de manliga ungdomarna i åldern 15 – 24 uppgivit erfarenhet av anabola steroider (tabell 116). Enligt undersökningarna från 1995 framgick det att de flesta som provat anabola steroider ”bara” hade provat vid ett enstaka tillfälle eller en enstaka kur. Undersökningarna från hela befolkningen (15 – 75 år) visar också att 0 – 1% har erfarenhet från anabola steroider, främst i åldrarna 30 – 49 år (tabell 117). I de undersökningar där kvinnor blivit tillfrågade framgår det att det är mycket sällsynt att kvinnor har använt sig av hormondopingpreparat.

Sambanden mellan alkohol, narkotika och dopingpreparat är tydliga enligt samma undersökningar som ovan. Av de i 1994 års gymnasiestudie som använt sig av hormonpreparat uppgav exempelvis cirka hälften att de använt narkotika. Bland de mönstrande var denna andel närmare 80%. När totalmaterialet från de olika studierna analyserades kom det fram att i stort sett alla pojkar med erfarenhet av dopingpreparat styrketränade och att nästan hälften var med i någon sorts idrottsförening. Det främsta skälet till att använda dessa förbjudna preparat uppgavs vara att få ”snyggare kropp eller större muskler”, men att höja prestationsförmågan och förbättra idrottsresultaten uppgavs också till viss utsträckning som skäl.

Som jag tidigare antytt så är det på gymen man hittar den största andelen användare av dopingpreparat. Men på senare år har även ungdomar börjat använda preparaten som rusningsmedel. Detta har nu lett till att doping inte bara är ett problem för idrottsförbunden och IOK utan också för polisen och socialstyrelsen, ett samhällsproblem, kort sagt.

Inom idrotten har nu till och med läkarna gett sig in på det här med doping, de förser sina idrottsmän/kvinnor med olika preparat och hjälper dem med att dölja det så gott det går inför tävlingar. Med detta säger jag inte att alla läkare hjälper fuskarna, utan detta är en minoritet bland läkarna, som oftast får sina order från betydligt ”högre ort”. Enligt en artikel som publicerades i göteborgsposten för några månader sedan, arbetar cirka 700 läkare i Italien med att hjälpa dopingfuskarna och att administrera dopingpreparat, de flesta av dessa arbetar på laboratorierna som analyserar testerna och kan på så sätt se till att dopade idrottare inte blir upptäckta. Även laboratorierna har använts för att minska risken för missbrukarna att bli upptäckta, tester, från personer som med hjälp från sitt förbund tagit förbjudna preparat, har inte analyserats för att avslöja fuskarna utan för att hitta de rätta doserna och utreda hur lång tid det tar för ämnena att försvinna ut ur kroppen. Dessa avslöjanden gjordes av Sandro Donati, chef för forsknings- och utvecklingsavdelningen vid italienska olympiska kommittén (Coni). Utanför idrottens ramar finner vi, som jag påpekade under rubriken ”grupper”, ungdomar som bara vill uppnå en viss rusningseffekt eller helt enkelt bara bieffekterna, så som ökad aggressivitet och en känsla av att vara oslagbar.

De idrotter som är mest utsatta för det här med doping är ju naturligtvis de där man ska ha stora och explosiva muskler, så som tyngdlyftning och bodybuilding. Andra idrotter som är utsatta är till exempel cykling, kortdistanslöpning, simning. Den senaste stora skandalen var när man upptäckte att det var så många cyklister i Tour de france som var dopade. Det var nu man upptäckte att många läkare i de italienska teamet Festina var inblandade i dopingen, de hade i åratal systematiskt dopat sina cyklister med bland annat det förbjudna ämnet EPO, ett kroppseget hormon som ökar uthålligheten på så sätt att det ökar bildningen av röda blodkroppar. En annan stor skandal var när man kom på att Maradona använde det förbjudna preparatet Efedrin.

Historia	Till toppen	Marknad