"Min anarkistiska tid varar än!"

 Samtal med den isländske författaren Einar Már Guðmundsson.

En solig sommardag har jag stämt möte med författaren Einar Már Guðmundsson i hans hem i utkanten av Reykjavik. Solen skiner från en klarblå himmel och sikten är milsvid – ingen skog skymmer sikten och luften är mycket ren. Det sägs att det på Island inte finns något väder, bara prov på ett antal vädersorter. Innan jag är framme hos Einar Már regnar det och det hinner växla ett antal gånger under dagen.

Einar Már tar emot mig i sin skrivarstuga som ursprungligen är ett garage tillhörande hans relativt nybyggda hus. Vi dricker kaffe och samtalet flyter som ett samtal gör i en avspänd och stimulerande miljö. Väggarna är fyllda med böcker och i ett hörn har släktfotografierna sin plats. Framme vid fönstret står en avancerad dator.

Här sitter Einar Már och skriver varje dag om han inte är ute på något engagemang. Med tiden har hans författarskap medfört ett större engagemang utanför själva skrivandet.

Einar Márs författarskap spänner över ett brett fält. Han skriver romaner, essäer, poesi och filmmanus. Två av hans manus har blivit filmatiserade: "Children of Nature" och "Biodagar". För närvarande slutför han filmmanus till sin bok "Universums änglar". Boken som han fick Nordiska rådets litteraturpris för 1995 och som handlar om hans mentalsjuke bror.

Foto Britta Nygård

* Vad betydde priset för dig?

- Det betydde oerhört mycket. Från att bara ha varit känd som författare i Island nådde jag plötsligt ut i hela Norden och senare även ut i flera andra länder. Priset innebar att man fick ögonen just på mig och mitt skrivande. När Björk fick Nordiska rådets musikpris var det säkert inte samma uppståndelse. Hon var ju redan världsstjärna, men personligen betydde det säkert mycket för Björk att hennes speciella musikstil fick erkännande också hemma i Norden.

 

 * I ditt tacktal vid Nordiska rådets prisceremoni, sade du att "Norden er i orden" (danska). Jag tog mig friheten att tolka det som att den nordiska identiteten bygger på orden/språket. - Ja, det fanns en dubbel mening i det. Jag menar att det är OK med Norden, vi ska vara stolta över Norden som region. Vi behöver inte
urskulda oss för den nordiska identiteten och kulturen. Norden har haft en historiskt betydelsefull ställning i världen. Jag tycker mig
märka ett ökat intresse från omvärlden för den nordiska litteraturen, exempelvis från Tyskland. I en del andra länder är man inte lika öppen för nordisk litteratur. * Är islänningarna ett skrivande folk? - Visst är det så. Man skriver mycket men man läser också mycket och går ofta på bio. Det är svårt att säga om islänningar gör detta mer än andra. Det speciella för Island är att man så tidigt började skriva på det egna språket. Skrivartraditionen bottnar i de tusenåriga isländska sagorna, handskrifterna som islänningarna fortfarande idag kan läsa ganska obehindrat. Språket idag är i stort sett detsamma som när sagorna nedtecknades.

Klasskillnaderna på Island har aldrig varit stora. Alla läser, bussförare och frisörer lika väl som lärare och präster. Island är fortfarande ett lokalsamhälle, en provins om man så vill. Det är gripbart och lätt att utgå ifrån som författare. Många stora författare kommer från ett litet samhälle, exempelvis Grass, Marques och Steinbeck. De skildrar ett litet område men ger läsaren frihet till tolkning och eget perspektiv. Provinser finns överallt i världen. Av någon anledning har ordet fått en negativ klang.

 

 * Vad är det som lockar folk och speciellt författare till Island? * Vad inspireras du av i ditt skrivande? - Av allt, musik, konst, kärlek. Jag skriver av kärlek till livet. Konst och vetenskap hör ihop. Strindberg var inne på det och jag vill hälsa mina svenska läsare att Strindberg inte var så galen som man gjort gällande.
Musiken betyder mycket för mig. Jag har vuxit upp med pop och rock och det påverkar det jag skriver. Beatles är min inspirationskälla lika väl som Shakespeare. Jag har ingen skillnad på hög och låg. I rockmusiken finns många fina lyriker och punken är ren poesi. Det finns mycket av punk i Strindbergs författarskap.

Jag kombinerar ibland min text med musik. Nyligen gjordes en TV-inspelning med min uppläsning till musik. Björks musik är en bra blandning av lokalt och internationellt. Hennes musik är mycket av det vi kallar "rimmesang".
Jag lyssnar ofta på den musik mina barn spelar. Det är i ungdomarnas musik och uttryck man finner de nya strömningarna, vägskälen och brytpunkterna.

 

 * Om du inte blivit författare vad skulle du då ha arbetat med? - Kanske jag hade varit frisör, eller något annat. Jag är utbildad historiker och litteraturvetare och jag vet egentligen inte varför jag blev författare. I min ungdom var jag ansluten till en extrem vänsterrörelse. Vi slogs med ofarliga vapen, ägg och tomater, och sökte svar på de stora livsfrågorna. Med tiden blev de politiska rörelserna mer dogmatiska och alla gav samma intetsägande svar.

 

 * Hur länge varade din anarkistiska period? - Den varar än! I litteraturen söker man sig fram på ett annat sätt. Poesin ger andra svar. Man försöker ge en annan bild av livet och samhället än den gängse, den officiella som förmedlas genom massmedia och politiken. Mitt politiska engagemang har jag skrivit om i boken "Röda dagar".

 

 * Hur är ditt förhållande till andra isländska författare? - De gamla isländska författarna är min akademi. I den akademin har jag utvecklat min frihet. Det nya bygger på det gamla och man skapar själv sina föregångare. Unga författare och kritiker kan påverka gamla författare, spegla dem i ett nytt ljus. Litteraturhistorien är en ständig växelverkan.
Med dagens isländska författare har jag bra samarbete. Vi uppträder ibland tillsammans vid uppläsningar.

 

 * Finns det skrivande människor i din släkt? - Inte direkt. Min släkt och familj betyder mycket för mig. Idag blir familjen viktigare för var och en. Utvecklingen i samhället går så snabbt och man har behov av att söka sina rötter och sin identitet.
Genom familjen får man också en känsla för historien. Einar Már berättar att det i pappans släkt fanns en anfader som i slutet av 1700-talet skrev en dikt om sina barn och att den dikten är tonsatt och känd vaggsång på Island. I hans mors släkt finns många som skrivit men ingen etablerad författare.

På faderns sida rådde fattigdom, medan man på moderns sida haft råd med utbildning. Berättarkonsten är stor på båda sidor. Einar Már fängslas av hur historien och historier kan berättas. Det är en konst i sig. Han för ofta långa samtal med sina släktingar och man kan på ett sätt säga att han skriver släktkrönikor. Relationer mellan människor intresserar Einar Már mycket och det präglar hela hans författarskap. Hans texter kan beskrivas som realistiska berättelser presenterade i sagans och skrönans form.
Einar Már är 44 år, har fem barn och ett barnbarn.

 
* Vad tycker dina barn om ditt författarskap?

- Min äldsta dotter, som är 21 år, har läst alla mina böcker och hon tycker om dem. Mina yngre döttrar, 14 och 15 år, har läst något, mest mina ungdomsböcker, och jag har fått godkänt. Mina söner däremot åtta och elva år, har inte riktigt kommit dit än. De läser mycket som hör till den åldern och jag läser mycket för dem. Just nu läser vi Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta".

 

 Einar Már skriver oftast ett första utkast till text på sin dator och rättar och ändrar med pennan. I det skedet är pennan suverän i hans arbete även om han gärna framhåller datorns förträfflighet i övrigt.

När han skrivit en bok färdigt vidtar andra uppgifter. Det är uppläsningar och medverkan i olika möten och program såväl hemma på Island som ute i världen. Han är ofta ute i skolorna och för litterära samtal med eleverna. På Island ingår alltid en klassisk författare och en modern i litteraturundervisningen sista året i grundskolan. I år är det Einar Már Guðmundsson och hans bok "Universums änglar" som representerar det moderna.

Einar Már Guðmundsson är en karismatisk person. Han berättar livfullt om allt och som han själv citerar "intet mänskligt är mig främmande". Han är ödmjuk och lyhörd. Det gläder mig att han kommer ihåg vårt första möte och det känns som en komplimang att han minns att jag är finlandssvensk trots att jag bor i Sverige. Han erinrar sig vilka som var med då för tio år sedan vid litteraturseminariet i Korsholm, speciellt under en kvällsfest som varade till morgonen och nämner Lasse Sund "han som sedan blev stor författare". Einar Már håller sig väl orienterad om vad som sker bland författare och andra skrivare i Norden.

När jag lämnar hans skrivarstuga sätter han sig ner för att läsa ett diktkorrektur som kommit med posten. Det är hans diktbok "Oredans öga" som snart kommer ut på svenska.

 

Sommaren 1998

Britta Nygård

 
                                                           Tillbaka till hemsidan